Från femtio till fem på tre minuter

Hej! Nu ska jag berätta om en snäll gubbe och en eftersatt trädgård.

Jag satt vid datorn i vardagsrummet och filade lite på en text. Hade snackat med jobbet (produktionsbolaget) i telefon och fått veta att Jessica, som jag skulle jobbat med idag, fortfarande var sjuk. Jag behövde inte komma in idag. En ledig dag, således! Så jag satt där och gottade mig åt att klockan bara var tio och att mitt nästa åtagande för dagen var åtta timmar bort (pokerturnering hos Sanna, kan det ens kallas ett åtagande?). Då hör jag ett knattrande utanför fönstret.

Jag tittar ut. Utanför mitt staket går en gubbe i blå HSB-overall och klipper gräs. Liten bakgrund: Vår trädgård har varit ett dåligt samvete ända sen vi flyttade in. Förra sommaren fick gräset bli kanske 70 centimeter högt innan jag tog tag i det, ringde pappa som kom över med en sån där handtrimmer. Det var jobbigt ska jag säga. En granne kom ut i sin trädgård samtidigt som jag stod och grälade med gräset, jag stängde av trimmern och försökte vara lite "villaägare emellan"-trevlig.

"Ja, nu ska det bli lite ordning här. Tyckte det var på tiden, he he..."

Grannen tittade uttryckslöst. "Ja, det var det."

"..."

Så man kan nog säga att det inte bara är i mitt huvud som grannarna ogillar vår trädgård. Det där var för övrigt första gången jag pratade med grannen. Och på andra sidan bor en man som är jätteduktig och planterar, sår och håller efter. Vi sticker liksom ut, som en tvååtta på en fin vinprovning.

Jag handlar snabbt. Morgonrock av - hela och rena kläder på. Vänlig uppsyn - kollar i spegeln - check. Slår på vattenkokaren på vägen ut. Springer ut.

"Du, när du ändå är här, jag skulle inte kunna få låna gräsklipparen några minuter? För att bli av med det här?" Visar gubben min plätt med åtminstone en halvmeter långt gräs. "Om jag bjuder på en kopp kaffe?"

Han tvekar nån sekund, sen nickar han och säger att det är lugnt. Jag blir så glad. Strax lyfter vi över gräsklipparen och jag får sätta igång. Det är ett bensindrivet monster och det visar ingen pardon. Jag kör för kung och fosterland och gräs, ogräs, granngnäll och dåligt samvete köttas effektivt ner av den skarpa roterande klingan. Det hela är över på tre minuter, där trimmern säkert skulle behövt trettio. Och med inte alls lika fint resultat. Nästa gång jag kommer hem ska jag se mina grannar i ögonen och säga hej. Det kommer kännas så bra.

Nu ska det bara småtrimmas lite.

Nätskämtare

Idag surfade jag lite på internet. Skulle se om det fanns nåt kul. Fick för mig att kolla upp nån Slayertext, och googlade. Hittade den förstås, låttexter är sällan svårt att hitta. Var lite nyfiken på vad en låt som heter Jihad handlar om när den är skriven av ett amerikanskt thrash metal-band. Så fort jag fick upp texten poppade en helt underbar popup-ruta fram:

"OBSERVERA: Din PC innehåller spår av webbplatser för vuxna som du besökte. I flesta fall, vet du även inte om filer som installerats på din dator osynligt och på väg att sätta din karriär och äktenskap på spel helt enkelt.
Dessa filer lämnar spår av dina online aktivitet och även komprometterar dina kreditkorts trygghet. Det går att rensa alla temporära och tidigare filer på din dator för att ta bort dem spåren.

Vill du installera DriveCleaner för att felsöka ditt system gratis? (Rekommenderat)"

Jag skrattade så jag tjöt när jag kom till "helt enkelt"-biten. Det stycket är verkligen språkmisshandel upphöjt till konst. För en språknörd som mig var det här bättre än stand up comedy. Och bättre blev det när jag klickade på Nej:

OBSERVERA: Du har inte slutfört felsöket. Om din dator innehåller spår av webbplatser för vuxna som du besökte och filerna som installerades själv, kan dem genomskåda din sekretess och sätta ditt privata liv på spel.
Du måste rensa alla temporära och tidigare filer från din PC att ta bort spår.

Vill du installera DriveCleaner för att felsöka och vid upptäcktning, rensa dem spåren? (Rekommenderat)

Skepp och hoj, datapirater. Jag älskar er.

Bump...

... sa det, och hjulen slog i marken. Svensk mark. Till slut. De sista dagarna har jag känt mig som en isbit i ugnen, jag måste ut. Ut ur Ryssland.

Sista dagen, alltså söndagen, blev en lång dag. Jag var på kontoret vid elva, och hade att göra hela dagen. Sneglade lite på bronsmatchen på en monitor, gick inte in på arenan. Vm-finalen sket jag blankt i. Jag kände mig rätt mätt på ishockey. Jag satt och petade i mitt Exceldokument i stället, det som ska hålla ordning på alla teamets pengar. Framåt halv tolv på natten var sista sändningen slut och vi kunde börja rigga ner på allvar. Hårt jobb. Många tunga saker skulle in i lastbilar. Hundratals meter kabel rullas ihop. Svett skulle svettas, blodsocker störtdyka.

Jag trodde aldrig det skulle ta slut. Men till slut var lastbilarna fulla, kontoren tomma och vi kunde stänga och gå. Då var klockan halv tre. Om du nu tror att vi gick direkt till hotellet för att få några timmars sömn så tror du fel. Vi gick till en uzbekisk restaurang, Urk Café, för avskedsmiddag. Stora delar av teamet var naturligtvis redan där, färdigätna och nöjda. Vi fick mat direkt, och god mat dessutom, trots den sena timmen. Respekt.

Vi hade en härlig kväll, eller natt, och jag mådde så där bra som man mår efter ett hederligt dagsverke. Tog farväl av våra ryska vänner, det blev kramigt och hjärtligt. Framåt fem stängde stället och vi fick gå till hotellet. Somnade som en sten naturligtvis.

Dagen därpå var det dagen H. H som i Hemresa. Jag hade ställt klockan på 8.30 för att hinna packa någorlunda vettigt, men jag vaknade kvart över nio med mobilen i handen. Måste ha tryckt snooze fyra gånger i sömnen. Tur att det inte blev fyra till.

Två bussar skulle ta oss till flygplatsen. Jag kom med den första, och resan tog bara en halvtimme. De stackarna som kom med den andra fick åka i två och en halv timme på grund av grov felkörning samt trafikstockning. Herregud.

Vi som kom tidigt till flygplatsen började undra om den andra bussen skulle hinna innan planet lyfte, men vi hade inte behövt oroa oss. Visserligen satt inte alla i planet förrän strax före 14.30, en kvart efter planerad avgångstid. Men det var nu vi började inse att något var fel. Utanför mitt ovala lilla flygplansfönster såg jag poliser och flygplatspersonal diskutera livligt. Papper bytte ägare. Stämplar stämplades. Poliserna blev kvar. De verkade inte nöjda. Planet rörde sig inte ur fläcken. Pilotens röst i högtalarna:

"Mina damer och herrar, varmt välkomna ombord på planet som ska ta er till Arlanda, Stockholm. Tyvärr har ett litet problem uppstått. De påstår att vi saknar tillstånd för att vistas i ryskt luftrum. Självklart har vi ordnat det tillståndet i god tid före avgångstid, men ryssarna verkar ha tappat bort det. Vi måste alltså ordna ett nytt tillstånd, så det faxas, rings och e-mailas för fulla muggar där inne på flygplatsen. Vi hoppas att problemet snart ska vara löst."

De simultana suckar som utstöttes av i princip alla skulle på egen hand kunnat få planet att lyfta. Inte ens nu tänkte byråkratryssarna låta oss vara. Med målet inom räckhåll föll vi på deras petiga krokben. Vi blev stående i en timme och fyrtio minuter.

Nu är jag hemma. Victor och jag har handlat mat, ätit kycklingmiddag, gått kvällspromenad och tittat lite på dödsmetall-dvd:erna jag köpte på den ryska piratmarknaden. Good shit, speciellt Yattering. Jag ska ta en kopp te snart, och sen gå och lägga mig i min egen säng. Har bara lite svårt att varva ner, men jag misstänker att jag somnar så fort jag lägger huvudet på kudden. Jag tar och lägger dit det nu och ser om det händer nåt.

Heja Sverige.

Idag har varit en konstig dag. Värdlandet utslaget, ösregn, solsken, sömnbrist och datorkrångel. Nu ska jag in på arenan och se Sverige-Kanada, känns som en riktig slantsingling. Matchen är redan igång så jag blir inte långvarig här. Förlåt för det. Ska försöka slänga upp något mer ikväll eller imorgon.

Puss och hej så länge. Nu tar vi dem.

Nu smäller det

Sitter och tuggar på en baguette och dricker en kopp kaffe. Det regnar utanför containern, det smattrar på taket och fönstren ser ledsna ut. Jag mår för första gången idag ganska bra. Har varit bakis och småirriterad nästan hela dan.

Igår drog vi ihop lite poker i hotellrestaurangen. En heads-up mellan mig och Daniel Ö, två fyramannaturneringar och en femmanna. Jag vann heads-upen, en av fyramannaturneringarna och även den sista, största. Hade galet kortflyt och spelade lite småvilt. Fick en bra image som en aggressiv galning, men spelade ändå hyfsat kontrollerat. Visade några bluffar i början och fick därefter bra betalt på mina tokträffar. Floppade A23 när jag höll 45o, floppade tre klöver med Qc4c, klonkade en triss mot Daniels pocketknektar och så. Det var mysigt att spela, och under tiden drack vi billig öl.

Skönaste handen: Jag har 33. Josh raisar före flopp, jag synar. Flopp Q75. Han bettar, jag synar. Q på turn. Blir mer och mer övertygad om att han är tom. Han checkar, jag knackar tillbaka. Efter J på turn tänker han lite och bettar sedan 1750, mer än hälften av sin stack. Jag tror verkligen inte på honom, och börjar gå igenom vilka händer han kan ha. Ess utan träff känns trolig, kanske AK. Efter typ tre minuter synar jag och får applåder när han visar A8. Han ser ut som någon som sitter på toa när dörren plötsligt rycks upp.

Alldeles nyss blev jag och Daniel utmanade på bordshockey av två ryssar. Vi körde i lag, man hade alltså några spakar var. Vi spöade dem med 6-2, och jag hoppas på något liknande när jag nu knallar in i hallen för den största drabbningen hittills. Nu gäller det!

Om tiden vill ifatt

Nu får det vara slut med inlägg som ligger en vecka efter. Nu är det idag och inget annat. Klockan är halv nio, kvällssolen skiner in genom fönstret och jag ignorerar aktivt Finland-Italien som pågår inne på arenan. Hockey får man rätt mycket av här, man kan faktiskt vara lite selektiv med vilka matcher man går på. Imorgon och på måndag blir det riktiga höjdare: Sverige-Finland och Sverige-Ryssland. Inläggen därefter kanske blir lite sportorienterade för en gångs skull.

Igår kväll var det fotbollsturnering på mitt rum igen. Vi fick med ett par snubbar till, Josh och Daniel Ö, så nu var vi sex pers. Vi körde två tremannagrupper. Jag fick Josh och Daniel U i min grupp. Slog Josh med 5-0 och Daniel med 4-0. I semifinalen väntade Erik som jag tvålade till med 3-0. Hyfsad målskillnad inför finalen alltså. Där väntade... Josh! Mitt psykologiska övertag var således mäktigt innan matchen, men när han vräkte in 1-0 på ett knivskarpt inlägg hängde jag lite med huvudet. Finalnerver. Lyckades dock göra både 1-1 och 2-1. Josh kvitterade. Förlängningen kändes given, men Henrik Larsson ville annat. Med två minuter kvar att spela spelade jag honom fri, och kall som han är rullade han in segermålet under målvakten. Jag blev jätteglad och studsade lite på sängen.

Ikväll blir det tidig läggning. Har somnat halv fem, halv fem och halv tre de senaste tre nätterna. Imorgon kväll har vi däremot tänkt dra ihop en pokerturnering. Ser jag fram emot.

Liten rysk parlör

Mjaso = kött

Svinina = fläsk

Skuolko stoid..? = hur mycket kostar..?

Pivo = öl

Tieläätina = nötkött

Kartorska = potatis

Gde eto = var är

Stabilna = stabil

Vratch = doktor

Wada = vatten

Vratch Alban = doktor Alban

Ingen karriär - automatisk misär?

Det är skönt att jag inte oroar mig så mycket för framtiden. Jag har jobb till och med den 14 maj, därefter vet jag i princip ingenting förutom att jag kommer att stå i bokhandeln lite på helgerna. Tänk om jag varit värsta karriäristen som fått ångest bara av tanken på några veckor utan jobb. Hade jag varit värsta karriäristen hade jag nog i och för sig tagit bättre vara på min talang och haft ett ordentligt jobb nu. Men det är jag inte! Tralala

Pannkakor upp i halsen

Fan, fan, fan, som Thåström skulle ha sagt. Jag vill inte förstöra min relation till pannkakor! Jag gillar ju egentligen pannkakor. Men att äta pannkakor till frukost 21 dagar i rad tär på relationen, I tell you. Men vad ska man göra när brödet går att slå ihjäl nån med, broccolin är broccoli och äggröran lyser gyllengul med sin frånvaro?

Det godaste jag ätit hittills är pizzaglass. Det är inte glass, men det serveras på glassvis. Struten är av deg och fyllningen är ost, tomatsås, champinjoner och skinka. Galet gott. Eller ja, galet och galet, men i jämförelse med det mesta annat jag ätit här är det himmelskt. Himmelsk pizzaglass. Hi hi. Exotiskt. Jag känner mig som värsta resejournalisten just nu, typ som Sanna. Hej Sanna!

När jag kommer hem ska jag hälla upp en halvliter kall röd mjölk. Ta fram tre havreknäcke. Ett nyinköpt paket Lätta och en lika nyinköpt herrgårdsost. Med lätt nötsmak.

Lätt nötsmak.

Blä.

Pojke eller flicka?

Vissa här i Ryssland verkar ha lite svårt att bestämma kön på folk. Inte för att det är asviktigt, men det kan ju vara kul att veta vad folk är liksom. Den första lilla situationen inträffade i förrgår när jag, Rikard, Erik och Daniel satt och lirade fotboll på rummet. Erik berättade lite om sig själv under tiden.
”… och så har jag ju en grabb på tre månader också.”, avslutade han.
”Åh fan!”, svarade Daniel impat. ”Vilket kön?”

En ännu roligare situation inträffade igår kväll. Sverige hade besegrat Danmark med 5-2 efter en oväntat rafflande puckteater, och segerceremonin pågick för fullt. Nationalsång, flagghissning. Applåder. Nu skulle priset för matchens bästa spelare delas ut. Speakern i högtalarna:”And now, ladies and gentlemen: The vice prime minister of Sweden, Mr Maud Olofsson! Eh… (han tittar upp på Maud, inser vad han sagt, och säger högt bredvid mikrofonen: SHIT)!”

"Grabbar, kolla! Maud är här! Vad gör han här?"

Sovmorgon och egotid

De senaste dagarna har jag fått förmiddagen ledig. I början var jag tvungen att gå upp åtta, efter några dagar räckte det med halv tio. Då kändes det som superlyx att få börja elva. Men nu, igår och i förrgår, har jag fått börja 14.00. Det är galet skönt. Jag går upp vid tio, går ner och petar i mig valda delar av frukosten, och drar mig sen upp på rummet igen. Jag är så van att vara ensam, jag behöver det. Få göra allt i mitt tempo utan att någon tittar över axeln. Sen jag lyckades sno med mig den här laptopen till hotellet känns allt dessutom mycket bättre. Det går inte att blogga på kontoret. Dels är det för livligt och dels vill jag inte att någon ska se att jag gör något annat än jobbar. Allt du läser är således skrivet på hotellet men publicerat på kontoret. Men det spelar ingen roll, för jag ligger två timmar före dig ändå!

Nu ska jag spela lite Playstation.

Vädret

Ja, vad spännande! Ett inlägg om vädret! Nu har amöban sjunkit lägre än någonsin. Vädret var i alla fall halvsegt till en början, småkallt och grått, för att sedan spricka upp i några soliga dagar. De senaste dagarna har det dock blivit riktigt kallt och det har till och med snöat lite.

Ibland kan man ha möte ute i solen. Andra dagar snöar det. Moget.

Fotbollskväll

Allt handlar inte om hockey här i Moskva. Häromkvällen drog vi ihop några boys och körde Pro Evolution Soccer-turnering och drack öl på mitt rum. Det blev riktigt kul. Daniel och Rikard hade knappt spelat förut, medan jag och Erik investerat hundratals träningstimmar. Erik bjöd på det hårdaste motstånd jag någonsin mött. Han skottfintade backar och slog tvåknappsinlägg från positioner jag inte är van vid. Han var svår. Men det var jag också. Vi vann varsin turnering, och sista ordet är definitivt inte sagt. Fruktansvärt bra beslut att ta med PS2:an. Inte minst för att kunna kolla nån film om man har svårt att sova.

Erik mot Daniel. Rutin mot frejdig nybörjarentusiasm.

Rikard står och tittar på.

Studio

De som har studio inne på arenan är Sverige, Finland och Ryssland. Vår studio är rätt snygg tycker jag. Här tar programledaren Anna emot lite hockeykunskap av en av Sveriges största hockeynördar, förlåt, hockeyexperter, Christer Rockström. Han är scout för New York Rangers och har hittills i år sett drygt 250 ishockeymatcher. Som tur är är han ingen besserwisser för det utan väldigt trevlig. Mitt första möte med honom var ganska roligt. Vi satt på restaurang och åt välkomstmiddag, när han frågade om det var mitt första besök i Ryssland.

”Ja”, svarade jag. ”Du då? Har du varit här förut?”

”Mm, sextio gånger.”

Då fattade jag att det var något som var lite speciellt med honom. Vem fan åker till Ryssland sextio gånger? Jag kommer aldrig åka hit igen om jag inte måste.

Storhandling

Har du någon gång handlat jättemycket mat? Då vet du hur jobbigt det kan vara. Här är jag och Peter, en av våra ryska vänner, och handlar proviant till teamet. Fem vagnar på två personer var ganska svårmanövrerat, kan jag säga. 440 liter vatten, 140 liter Coca-Cola. Plus ett antal kilo kakor, godis och frukt. Folk äter som hästar.

Förlåt, får jag gå före? Jag har bara fem vagnar.

Rinkside

Under Sverige – Lettland fick jag ett infall. Efter att ha sett första och nästan hela andra perioden från pressläktaren, tänkte jag att vi skulle testa att komma in till rinkside, alltså alldeles vid isen. Daniel var på, och vi gjorde ett försök. Gå snabbt, se upptagen ut, ignorera vakterna… Yes! Det gick. Nu stod vi bakom letternas mål och fick se hela sista perioden därifrån. Jag har aldrig sett hockey så nära. Tacklarna ringde i öronen, slagskotten fick plexiglaset att sjunga. Ibland var vi alltså femton centimeter från spelarna. Jag kände mig som en sjuåring igen, det var så jävla tufft. Man insåg vilken extremt jobbig och smärtsam sport det är. Och hur fort det går. Jag kommer definitivt att vara mildare i min bedömning i situationer som ”Men hur fan kan han passa Davidsson i det läget? Ser han inte att Fredrik Warg är helt jävla ren snett bakom!?” Allt ser väldigt lätt ut uppifrån, men nu när jag har kollat in spelarna på nära håll har jag konstaterat att inte ett enda öga satt i nacken.

Så här nära kom vi.

Här sitter måldomaren och skäms. Ser det ut som.

Kommentatorshumor

VM spelas på två arenor. Khodynka, där jag är, och Mytischi, typ fem mil härifrån. När vi sänder matcher från Mytischi har vi inte kommentatorerna på plats, utan de ser matchen härifrån. Under matchen Slovakien – Tyskland kommenterade de faktiskt från förarsätet på en av tv-bussarna. Det var förstås en udda arbetsplats, och den uppmärksamme tv-tittaren kunde snappa upp en hel hög ordvitsar i matchkommentarerna. Jävligt roligt och ganska oseriöst, men jag är inte säker på att man som kopplade om man inte visste.

”Nu måste nog Tyskland lägga i en högre växel om de ska hänga med.”
”Oj vilken tackling! Han knölade in backen i handskfacket.”
”Han var däckad för en sekund där.”
”Nu går Tyskland på tomgång.”

Bidra gärna med just din bilhockeyvits!

Kiss Cam

Jag vet faktiskt inte om det är nytt för i år eller om ryssarna alltid har det på sina hockeymatcher. Hur som helst är Kiss Cam omåttligt populärt som pausunderhållning. Ni vet hur glada fans på läktaren brukar bli när de filmas några sekunder och hamnar på jumbotronen? Nästan utan undantag brukar de bli hysteriska och vinka och hälsa till mamma, fosterlandet eller nån annan. Two seconds of fame, liksom. Och det är den principen Kiss Cam bygger på.

Kameran letar upp två personer som kameramannen misstänker är ett par, och lägger upp bilden på jumbotronen i en hjärtformad ram och med texten ”Kiss Cam”. Sen hoppas hela publiken få se lite hångel, vilket oftast blir fallet. Första kvällen var roligast. Efter några pussar här och lite generade miner där, zoomade kameran plötsligt in två bitiga säkerhetsvakter. De började garva (om du visste hur befriande det var att se att vakterna faktiskt har ett hjärta), men åt fel sak. De garvade åt tilltaget att välja ut två vakter, men när de sekunden senare insåg att det var de själva som hängdes ut däruppe på jumbotronen, var det ryggen rak och munnen som ett streck. Arenan exploderade i skrattsalvor. Det ges inte många tillfällen i det här landet att skratta åt överheten utan risk för repressalier. Förlösande.

Om folk inte börjar pussas direkt, ligger kameran kvar tills publikens tjut tvingat dem.

Här blev det ingen puss, dock besvärade leenden.

VM drar igång

Oj, vad mycket roligare allt blev när allt körde igång. Jobbet har liksom känts som ett kvasijobb innan. När jag nu hör fanatiska, drängfulla finlandsfans här utanför blir det så mycket tydligare att det slit vi gör faktiskt betyder något för någon. Inte just för Pekkalainen Koskenkorva utanför fönstret här kanske, men du fattar.

Jag hade innan resan hört historier om hur man knappt hinner se några matcher alls när man åker dit för att jobba. Så illa blev det inte. Redan första dagen gick jag på hockey, och god it was fun. Man såg bra från pressläktaren och Ryssland snurrade upp stackars Danmark så det stod härliga till. 9-1 blev slutresultatet, och det var i underkant. Fullsatt förstås, och en sjukt bra stämning. Vågen gick runt många varv, sångerna avlöste varandra och rysningarna var ett faktum när fjorton tusen ryssar klämde i med världens vackraste nationalsång efteråt.

Kluriga ryssar

Jag tror inte att stolarnas färgsättning är så brokig av en slump. Jag tror att det är för att det ska se fullsatt ut även om läktarna bara är halvfulla. Men det kan förstås också vara så att de hittat stolarna på överskottsbolaget och sen betalat blinda barn för att montera dem. Vad tror du?

Fullsatta läktare... eller?

Security

Är det något de kan i det här landet så är det det där med säkerhet. Det ser ut så i alla fall. Om någon huligan skulle börja veva utanför arenan ligger han jävligt brunt till, skulle jag säga. Här formligen kryllar av poliser, väktare, schäferhundar och militärer. Femtio meter från våra ”kontor” ligger ett militärt övningsfält, och därifrån ekar marschmusiken och vrålen dagarna i ända. Jag gillar det faktiskt. De har duktiga trummisar. Missar aldrig.

Vid en parkeringsplats patrullerar en pajsare med maskingevär. Rikard, en kille som bor i rummet bredvid mitt, har sett en tvåmeters biff i kamouflagedräkt som går omkring med en fyrtio centimeter lång kniv i ett hölster på bröstet. Känns jävligt stabilt.

Nyckeln till allt är den lilla inplastade pappersbiten jag har runt halsen. Ackrediteringen. Den jag under inga omständigheter får slarva bort. (bild 215). På ackrediteringarna står siffror som visar vilka områden man har tillträde till. Till exempel 1 för pressläktaren och 5 för kommentatorsplatserna. Jag har ”all access”, en liggande åtta, och den underlättar mycket. Sen blir man ofta stoppad ändå, men det verkar vara mest för att vakterna har tråkigt. En del av dem kan man vifta bort och säga ”okej, okej” och gå vidare, andra inte. Man lär sig känna av det.

Den huligan som jiddrar får en missil i skallen.

Platthattar väntar på buss.

Oväntat besök

Som tur var fixade några byggjobbare läckproblemet, efter att ha bankat på taket oavbrutet i två dagar. Det enda jag kunde tänka på var ”snart brakar de ner genom taket som i värsta Gevaliareklamen jao”.

Fikatajm

En av mina uppgifter är att se till att kaffe, frukt, kakor, vatten, läsk och godis finns hela tiden. Kaffe köpte vi ju i Sverige, men nu skulle resten ordnas. Jag och Alexandra drog ut på shoppingtur. Vi köpte en hel kundvagn full med prylar, och hade jävligt trevligt på köpet. Hon pratar riktigt bra engelska. Det gör ingen annan i Ryssland. Det gör allt rätt knepigt. Men vi får ju skylla oss själva som inte lärt oss ryska förstås. Tillbaka på kontoret byggde vi upp en kaffehörna som efter omständigheterna blev rätt mysig.

Varsågoda!

”Tankar på hotellrummet – dikt av en smal samt missförstådd poet”

Vinden blåser så kallt och rått
Polisen hjälper inte till med nåt
Frukosten smakar allt annat än gott
Någon äggröra har jag inte fått
Det börjar kännas som en frukostkomplott
Att allt som serveras badar i flott

Men en öl på rummet är inte fel
Med kompisar och lite fotbollsspel
Tänk om det inte funnits el
Världen är fantastisk

Triumph palace

Mamma mamma, varför måste jag bo i en container?

Ryssland – kontrasternas land. I bakgrunden till höger syns Moskvas mest exklusiva boende, ”Triumph Palace”, torna upp sig. Lägenheterna har upp till tio rum och huset har egen tennisbana, pool och gym. Vårt kontor har rinnande vatten. Från taket.

Den första dagen blev en enda lång väntan på att våra lastbilar skulle anlända så att vi kunde börja packa ur dem och smälla upp kontoren. Som sagt gick vi upp vid åttatiden, och lastbilarna dök upp först vid elva. På kvällen. Däremellan hann jag i och för sig bekanta mig med Alexandra, en rysk tjej vi anställt på plats för att assistera oss med tolkning och annat.

Alexandra på en tunnelbanestation.

Arbetet börjar

Efter frukosten var det dags att traska till arenan. Den var nybyggd, fräsch och fin. Skulle vi få sitta här inne och jobba? Det fanns extremt många tomma rum som skulle passat fint att smälla upp kontor i.

.

Om bara några dagar kommer hallen att koka.

Kamerorna börjar komma på plats.

Huvudarenan Khodynka tornar upp sig

bakom ett gäng 14-tummare.

Men nej. I stället blev vi visade till en parkeringsplats, där en rad containrar med fönster och dörrar hånlog mot oss. (Man la klossar över ängen, med små fönster och dörrar.)

Welcome to the jungle, baby!

Jakob, Andreas och Totte.

Du ser det inte, men männen på bilden ovan arbetar i en målarfärgsstank så stark att den skulle kunna döda en älg. Ny jaktmetod, någon? Måla alla träden i diarréorange (ryskt fabrikat, förstås) och sätt dig och vänta på att djuren faller som frukter.

Att det regnar in genom taket är inte så excellent
på ett kontor fullt av elektronisk utrustning.

Andreas (till vänster) får beskedet att lastbilarna
fortfarande, efter tio timmar, fortfarande är fast i tullen.
Totte orkar inte ens bli upprörd.

Myspysig kontorsmiljö. Den glamourösa tv-världen.

Runt 23.00 kom lastbilarna, som sagt. Bara att hugga i och börja packa ur prylar. Herregud, prylar, det låter så ynkligt. Det var pallar med tv-apparater, hundratals videoband, enorma kabelrullar, och, eh… annat tungt. Det var skitjobbigt men ändå skönt att få jobba fysiskt efter en hel dags frustrerande väntan. Framåt tvåtiden var vi klara och drog oss till hotellet.

Totte och Daniel tömmer en lastbil i gatlyktans sken.

Man fick verkligen kämpa för att inte deppa ihop över betsmiljön. När vi kom dit var elementen kokheta och målarfärgslukten huvudvärksstark. Men vi bet ihop, vädrade, frös, flyttade möbler, packade upp datorer, installerade skrivare, köpte blommor och hade oss, och till slut var det faktiskt ett helt okej kontor.

Sned bokhylla? Nej, nu förstår jag ingenting.

Det här är tv-apparater. Tre stycken. Knasigt va?

Morgonmums

Hotellfrukosten känns sådär, ärligt talat.

Blomkål, korv, riven ost och iskall tomatsås. Frukosten är serverad!

Som tur är finns det oftast pannkakor, och de dagar de orkat röra ihop äggröra blir jag riktigt glad. Äggröra och korv är gott. De första dagarna var pannkakorna fyllda med kanderade äpplen, vilket var fantastiskt bra. Nu har de dock dragit in äpplena. Jag hatar variation före klockan tio på morgonen! När jag är hemma äter jag nio mornar av tio exakt samma frukost. Visst, jag spexar till det med bacon och ägg nån gång ibland, men oftast är jag väldigt neurotisk.

Gnäll gnäll.

Hotell Aeropolis

Mitt första intryck av hotellpersonalen var att den var mycket ovänligt inställd. Det kvarstår idag, en vecka senare. Till exempel, när vi behövde hjälp att faxa ett papper, sa de att de faktiskt hade väldigt mycket att göra nu och att vi fick komma tillbaka senare. Det satt tre personer i receptionen, varav en läste en pocketbok med ett hjärta på. De andra två hanterade en kö på tre personer som ville hämta sina nycklar.

Korridorerna luktar rök och avgasdöd.

Ska det vara så? Ska det det?

Mitt första intryck av hotellrummen var att de är jättefula och luktar konstigt. Det kvarstår också idag. Hålen i väggarna och de hårda sängarna är liksom konstanta. Väldigt konstanta.

Stökigt är det också.

Byxapa

Första kvällen var vi ute och rekognoscerade lite. Vi hittade skönaste stället, men när vi ville gå in och äta en bit var det stängt. Det kunde vi förlåta, med ett så roligt namn.

Chocken

Vi var bara sju som skulle åka den 23:e. Jag, Jakob, Rikard, Totte, Catha, Daniel och Johanna. Johanna, som du kanske minns, är tjejen som har koll på allt och som i princip har alla detaljer om restider, flighter och hotell i huvudet. Hon är ledaren, gurun, guiden, drottningen. Och nu står hon på Arlanda med ett närmast förtvivlat uttryck i ansiktet.

Vi andra har checkat in våra väskor, och Johanna går fram för att göra detsamma. När passet rutinkollas upptäcks det: Hennes visum börjar gälla först den 26:e, om tre dagar. Jag blir väldigt kall. Det är jag som har skrivit in alla datum på visumansökningarna, som du vet. Har jag lyckats skriva fel datum på henne så dör jag. Efter några snabba telefonsamtal står två saker klara:

1. Det var inte mitt fel. På ansökan står det den 23:e. Det är någon på ryska ambassaden som haft lite för flottiga chipsfingrar och sluntit på tangentbordet. Detta är för övrigt det enda argument jag kan komma på för att använda siffrorna ovanför bokstäverna i stället för nummertangentbordet ute till höger.

2. Det går inte att lösa. Inte en chans. Trots att det är ryssarna som gjort fel. Johanna får ta sina väskor och åka hem, och vi andra hoppar på planet till Ryssland, betydligt modfällda. Hur ska vi klara oss nu?