Ful

Varför inser man aldrig hur bra man har det förrän det är över? Igår lämnade jag in min lur, min fina slimmade finska lur i rostfritt stål, på The Phone House. Kameran har slutat fungera, som sagt. I åtminstone två veckor ska jag umgås med en lånetelefon från Sony Ericsson som gör allt den kan för att förstöra mitt liv. Den är väldigt ful, ligger klumpigt i handen och ljudet distar när man pratar i den. Den väger ett halvt kilo (nästan). Jag har ännu inte kommit på hur man skriver punkt i sms. Den har inte T9. Den har i och för sig färgdisplay, men med typ sexton färger. Den är det fulaste jag vet. Den är det fulaste i vä-ärlden. Jag tänkte först att det skulle vara kul att få testa en annan telefon ett litet tag. Det var fel.

Och nej, min blogg är inte sponsrad av Nokia.

Tack för att du väntar

Nu ska jag kasta skit. Jag blev oresonligt arg på The Phone House och allt som har med The Phone House att göra idag. Var trött och lite hungrig när jag ringde upp dem för att fråga vad jag ska göra med min mobilkamera som slutat fotografera. Fick självklart sitta i telefonkö. Med en jobbig mansröst som då och då sa något idiotiskt. Jag var ensam hemma, och pratade högt med den automatiska rösten hela tiden. Undrar om det finns någon chans att någon på The Phone House hör vad folk säger när de sitter i kön?

Så här lät det, hur som helst. Vi kom på kant med varandra direkt...

Slemmig röst: "Välkommen till The Phone House. För närvarande är det mellan tio till tolv minuters väntetid."

Jag: "Men det heter ju för faan inte ens så! 'Mellan tio till tolv'? Antingen är det tio till tolv minuter eller mellan tio och tolv."

(paus)

"Tack för att du väntar!"

"VARSÅGOD!"

(paus)

"Vet du om att du även kan besöka oss på www.phonehouse.se?"

"Nej, det visste jag inte om! Ta det igen! Jag hängde inte med! Jag måste hämta penna! Vet du om att du inte är så jävla charmig som du tror?"

(paus)

"Tack för att du väntar!"

"Det är lugnt, mannen." (mumlande): "Din jävla smurf." (här börjar jag skratta åt mig själv, eller mer skrocka kanske)

"Vet du om att du även kan besöka oss på www.phonehouse.se?"

"Jo, du sa det..."

Här kapitulerar jag och tänker att jag måste ju ändå sitta här i tio minuter, så jag kan lika gärna se om hemsidan kan hjälpa mig. Knappar in www.phonehouse.se, och det första jag får syn på är det här påhoppet på det svenska språket:

"Vi har ett mycket nära sammarbete med sveriges största serviceverkstad som har lång erfarenhet och stor kompetens inom området, genom en kombination av mycket god kommunikation och gemensam förståelse för marknadsbehoven når vi ständigt förbättringar inom service och eftermarknad."

Lite längre ner:

Med andra ord behöver kan du känna dig trygg då du lämnar in din produkt till oss om den gått sönder. Se mer information om garantivillkoren i instruktionsboken som medföljder din produkt.

Till slut, efter mellan tio till tolv minuter, får jag prata med kundtjänst. Kundtjänst är trevlig. Kundtjänst frågar var jag bor och jag svarar. Kundtjänst kopplar mig till min närmaste The Phone House-butik.

"Hej och välkommen till The Phone House. För öppettider, tryck 1. För att prata med någon i butiken, tryck 2."

Det låter redigt. "För att prata med någon i butiken." Jag trycker 2. Signalen börjar gå fram. Efter kanske sju signaler säger en röst "Var god dröj. Omkoppling sker." Jag blir nyfiken på vart jag ska bli kopplad nu. Tillbaka till kundtjänst? Till en annan butik? Till den forne FN-generalsekreteraren Butrus Butrus Gali? Min nyfikenhet förbyts snabbt i äckel och hat när en upptaget-ton börjar smattra i örat på mig. Upptaget? Tut-tut-tut-tut-tut? Är det fucking 1986?

"Men ska ni dra åt själva jävla helvete? Vad faan är ert problem?" blir orden som avslutar min kvartslånga korrespondens med The Phone House.

Estland del 3

Spa-anläggningen var en fullträff. Det bästa var att de hade en bar vid en av bubbelpoolerna. Det var bara att simma två meter, titta upp över bardisken som en säl och beställa en jordgubbssmoothie, White russian, Cuba libre eller vad man nu kände för. Man betalade med ett litet chip som man hade på armen.

Sen köpte jag en hatt och vi gick på en fantastisk klubb som hette von Kraahl. Träffade en Mirja, en svensk, en Epp, en Christina, en Katrin och en jobbig finne som försökte sno mitt ragg. Han sa att han var från Spanien. Vi blev bakfulla, och sen åkte vi hem.

Estland del 2

"Oj oj!"

Så sa hon, städerskan som brakade in i vår hytt på fredagmorgonen. Vi var ganska slitna och låg och snoozade i stället för att äta frukost. När vi väl kom iland och hittat till Tallink Spa & Conference Hotel fick vi inte komma in i vårt rum än. Ut på stan och leta mat, således. Bakis och med marken kraftigt gungande efter lång tid till sjöss. Vi högg ett ställe som såg anständigt ut, eftersom vi är anständiga pojkar, och beställde varsin carbonara. Efter att vi beställt såg vi ett handskrivet meddelande längst ner på menyn. Med svart kulspetspenna hade någon skrivit "Don't eat here". Kändes lite sådär. När maten kom förstod vi varför. Halvrått bacon, överkokta skruvmakaroner och ägg som nästan var äggröra. Don't eat here. Ska läsa hela menyn nästa gång, speciellt det finstilta/handskrivna.

Något stärkta lallade vi sen runt i gamla stan. Det är helt enkelt väldigt fint i Tallink. Som en korsning mellan Visby och gamla stan i Stockholm. När vi satt och drack kaffe på en uteservering på torget kom en liten koppärrig (för övrigt Olov Svedelids favoritord i hans ungdomsromaner om 1700-talets Sverige) kille på drygt tjugo år framglidande. Han höll upp en karta med två blå piller.

"You want to buy some Viagra for tonight?"
"Eh... no thanks, I don't think we have that kind of problem!"
"What about some Charlie, cocaine?"
"It's ok."

Sen var han borta. Johan beskrev honom senare som ett levande spam-mejl, det tycker jag var bra. Betar av så många som möjligt och hoppas att någon nappar.

Efter kaffet var klockan äntligen över två och vårt hotellrum stod till vårt förfogande. Jag tyckte direkt om hotellrummet. Stort badrum med härlig dusch, sköna sängar, godis på kudden och en rolig dimmad glasvägg mellan badrummet och "sovrummet". Där kunde man skrämmas.

På väggen hängde en platt-tv. Där kunde man spela tv-spel med fjärrkontrollen! Stor underhållning. Tetrisvarianten de hade var i och för sig helt värdelös, med block som bestod av allt mellan ett och fem block. Hallå, varför heter det TETRis? Jävla nötter. Dock fanns ett till spel som mer än väl vägde upp Tetrisfiaskot, nämligen Sokoban! Klicka på länken och se om du är smart nog att klara första banan. Den är nämligen identisk med första banan på tv:n i Tallink. Därefter skiljer sig banorna åt.

När vi spelat tillräckligt drog vi oss ner till spa-anläggningen, och det får du höra mer om imorgon.

Estland del 1

”Tänk vad sjukt, alltså.”
”Ja, fy fan. Så går det till i Baltikum.”
”Lite mjölk, köttfärs, några bananer, och jaha där står hon och strippar liksom…”

Generösa öppettider för att vara en mataffär...

Vilka fördomar man har. Sadamarket är visserligen en stormarknad, men det du ser längst ner på affischen är bara en vägbeskrivning. Man ska alltså gå runt Sadamarket och in på baksidan av byggnaden om man vill se betaltuttar. Det tog oss ungefär ett dygn att fatta. Många korkade dialoger av den här typen hann utspela sig.

Jag har alltså varit i Tallink med en god vän. Vi kan kalla honom Johan eftersom han heter det. När folk frågade ”Tallink! Vad ska ni göra där?” hade vi inget bra svar, men nu vet vi. Snart vet du också.

Färjan dit var vad jag skulle definiera som halvparty. Inte särskilt mycket folk, men vi var i hyfsad form och man är alltid lite förväntansfull när man är på väg någonstans. Vi förfestade i hytten med iPod-högtalaren (mest Danko Jones) och några Long Drinks och tog oss sedan iväg till karaoken. Jag sjöng Total eclipse of the heart (knepig), Baby one more time (hade hellre gjort Oops eller Overprotected, den här gick jävligt dåligt), Genom eld och vatten (lyfte inte över huvud taget) och en estnisk sång som hette Kikilips. Jag fick senare höra att det var den gamla dängan ”Lucky lips” översatt till estniska. Tyvärr hade jag aldrig hört originalet så både melodin och texten var lite av en gråzon när jag klev upp på scenen. Låten gick dock bättre än alla de andra tre tillsammans. Kändes lite som att hoppa bungyjump, första tio sekunderna var klart scary. Sen flöt estniskan fint.

På discot efteråt var Johan kung på dansgolvet. Plockade upp damer till höger och vänster och svängde runt med dem. Mycket imponerande.

Någon gång vid halv fem-snåret vaggade vågorna oss till sömns. Fortsättning följer imorgon. Då får du höra om droger, hemliga budskap i restaurangmenyer och kanske lite om hattar.

Packad igår, packa idag

Lallar runt bakfull i min lägenhet. En grej här, en grej där. Brukar inte ha så här ont om tid när jag ska packa, men det här är ingen långresa precis. Ska hänga i Tallinn tills på söndag kväll.

Jag blir dum när jag är bakfull, verkar det som. Min mobil ringde alldeles nyss, med sin starka uppfordrande signal. "Jävlar jävlar jävlar, säg att det inte är från jobbet och att jag glömt att fixa något, jag har inte tid, jag måste packa, please... ja just det ja, här står jag med min stationära telefon i handen och har precis ringt min mobil för att lokalisera den eftersom jag inte kunde hitta den. Så var det, ja..."

Annars är jag i laptopköpartagen. Det är lite som kärlek. Jag är rädd för att binda mig eftersom det då garanterat en vecka senare dyker upp ännu snyggare puma som är ännu charmigare och med ännu mer RAM-minne. Och garanterat billigare. Uäck. Just nu är jag mer skärmknutte än charmknutte, och värre lär det väl bli. Just nu lutar det åt den HP DV9540.

Jag berättar om Tallinn när jag kommer hem. Jag lovar att leva så att det finns sköna stories åt dig.