Hur låter en festival?

Vaknade i natt i tältet. Utanför var det ett jäkla liv. Tog fram ett anteckningsblock och skrev ner allt jag hörde.

"Hallå! Era jävla slan! What did you expect? Ursäkta? Bang bang! Jag får ingen eld nånstans! Vilket camp bor du i? Thomas di Leva? Hur kan hon spy i två tält? I just love him! Ja men alltså jag är målvakt, jag är ett jävla såll! Hjälp! Nu får du skärpa dig, vi är bandet. Carro! Carro! Cigarettes and alcohol! Arctic Monkeys kan dra åt helvete. Arctic Monkeys är ett jävla engelskt band, som jag älskar. Emma, knyt upp den här! Spela nån annan låt! Alltså, nu jävlar. What’s the matter with you? Stäm gitarren! Till hans! Den ska låta likadant som hans! Du kan det. Äh, han kan inte sjunga ändå. Har ni tändare? Håll i ölen! Vad hette han? Akta mitt tält!”

Snart festival!

Idag har jag och Vic varit på Outlet för att köpa saker inför Peace & Love-festivalen nästa vecka. Jag hittade en knallblå t-shirt, ett par ökenfärgade sandaler, ett par sataniskt snygga promenadskor och Luftmadrassen med stort L. Som du såg. Den är som en dubbelsäng, tjock och stor och göttig, hela 147 centimeter bred. Det kommer att bli en bra festival.

Anna Ternheim. Hennes nya skiva smeker öronen, men inte bara medhårs. Skräckfilmsharmonierna och de konstiga ljuden håller intresset på helspänn.

Behemoth. Mina dödsmetallhjältar från Polen. Det bästa liveband jag någonsin sett. Koreografi är man inte bortskämd med på dödsgig, men här får man fet släng av just det. Synkroniserad headbanging är vägen till svärtad extas.

Damien Rice. Visst är det han som sjunger Hallelujah? Och visst har han gjort en hel del andra sköna grejer? Jag har inte stenkoll här, men jag har för mig att jag gillar snubben skarpt.

Dia Psalma. Hon få-å-å-å-å-å-å-å-år... aldrig sin oskuld tillbaks! Soundtracket till så många grymma fester. Egentligen lite skumt.

Elin Sigvardsson. Gillade väl egentligen det jag hörde när hon öppnade för Lasse. Ändå finns det, när jag tänker efter, inte en chans att jag lämnar campingen för att se henne. Sorry Elin!

Hammerfall. Jag har redan tänkt ut en flyktplan. Jag har ritningarna över festivalområdet tatuerade på överkroppen.

Meshuggah. Är de av samma art som nyss nämnda band? Jag har aldrig sett dessa gudar live, det ska verkligen bli skönt att ändra på det.

Peps Persson. Är jag full och det är vackert väder kan jag mycket väl tänka mig att skråla ett och annat "Ohoj!".

Slagsmålsklubben. Ny, fenomenal skiva i bagaget. Kan bara bli bra. Ska se till att stå långt fram i danskaoset. Hoppas de inte är blasé inför att spela på festivalen, har sett att de är bokade på precis alla evenemang som går denna sommar.

Tomas Andersson Wij. Har så smått börjat uppskatta denne poetiske, sköre man. Kanske går jag och kollar in hans set.

Vader. Som om det inte vore nog att plocka hit ett polskt monster. Mindre nyanserade än Behemoth, men de tar igen det på kraft och framförallt hastighet. Vansinnets musik.

Imorgon ska vi koka knäck och packa, sen åker vi på tisdag. Jag är laddad som ett svin.

"Vi har bara ett klot!"

Vi blev påhoppade av en tjej på Götgatan häromdagen, jag och Vic. Vi var ute i ärenden, skulle köpa elva par trumstockar av märket Hellstone (tjocklek 5b) och hade inte alls jordklotets vara eller icke vara i tankarna. Hellstone är verkligen de skönaste stockarna jag vet. De kostar galna 40 kronor paret, att jämföra med till exempel Vic Firth som kan ta upp till 140 spänn för ett par.

Då kom hon. Smög upp lite fult bakifrån, på självaste Götgatan, som sagt. Dreads, grön jacka. Ett leende som fick mig att tänka på Livets Ord.

"HEJ! Är ni medlemmar i Greenpeace?"

Victor går närmast henne, så han får svara. Jag avundas honom inte. Man vill bli av med henne, men man vill ju inte vara otrevlig. Det vill man inte.

"Nej, det är så att ... jag tycker inte om djur", säger Vic med sin vänligaste röst och ett smajl.

"Men Greenpeace handlar inte om djur", säger hon entusiastiskt. Som om hon lyckats hitta en öppning här. Hur tänker hon? "Det handlar om miljön! Den tycker du väl om?"

"Njaee... jag är faktiskt inte så förtjust i den heller", säger Victor och visar tydligt att vi är upptagna med annat. Tilläggas bör att vi under den här konversationen har gått säkert tjugo meter, och att tjejen följt efter oss hela vägen. Och nu såg jag att hon höll på att öppna munnen igen. Jag är ett stort fan av idén att man ska välja sina strider, och den här tjejen är en riktig sopa på det. Hon skulle kunnat fråga tre andra på den tiden det tar att stånga sin dreadsprydda skalle mot vår köttmur av ignorans.

Vad ska hon säga nu? Nu måste det komma nåt revolutionerande smart här, kom igen. Jag hör att stämbanden börjar vibrera, mänskligt tal på ingång.

"Men vi har ju bara ett jordklot! Hade du tänkt emigrera till mars när naturresurserna är slut eller?"

Jag har vid det här laget börjar flika in lite "tack", "nej", "hej" och "men" för att få henne att förstå att hon är lika oönskad som en telefonförsäljare vid en darrig sexdebut, men hennes känselspröt är helt igenkorkade och vi får besegra henne på ren speed. Vi går ifrån henne. Hon låtsas att det inte var hennes tofu-klena ben som gav upp och flämtar ur sig nåt om "tack i alla fall". Som om hon gav upp frivilligt.

Missförstå mig rätt nu. Hon har naturligtvis rätt i sak. Jag slänger inte tidningar i glasigloon, jag tar bort papperet när jag äter glass och jag joggar i stället för att köra mc. Men när man är ute och ska handla trumpinnar vill man inte behöva dras med en tjatig hårboll som klibbar sig fast som ett tuggummi. Hon måste lära sig känna av vilka hon kan nå och vilka som är borta.

Fotnot: På vägen hem kom jag på hur vi kunde sluppit henne hur enkelt som helst. Med ett enda ord. Ett glatt "Jajamensan!" på fråga 1, sen hade det varit klart.

Igår vid middagstid

Och nu en liten godbit för alla er som undrat hur det skulle se ut om ett stekt ägg från Karamellkungen skulle Terminator-morpha sig igenom ett järngaller:

Bild 1

Bild 2

Det säger bara klick

Jag tycker om när saker klickar. Då vet man att man gjort rätt. Ta till exempel en sån sak som att öppna sin mobil, plocka ut sim-kortet och sätta tillbaka det igen. Med min förra telefon var det en småjobbig procedur, för allt var så analogt och osäkert. Man krängde av skalet, slajdade upp simkortet ur nån slags liten ficka, slajdade tillbaka det så att det kändes som om chippet skulle repas sönder. Sen satte man tillbaka bakstycket med ett slappt, geggigt ljud. Visste aldrig riktigt om det satt som det skulle. Fy fan.

Med min nya är det en annan femma. Rostfritt stål och ett rejält klick för varje moment. Öppna skalet? Tryck bestämt med tummen till skalet lossnar med ett Klick. Lyft bort. Plocka ur batteriet - klick. Öppna simkortets skyddande lock - klick. Ljudet när man avslutningsvis trycker tillbaka skalet känns som när ett bankvalv går igen. Tryggt och säkert.

Nätverkssladdar är också trevliga. Man trycker bara ner den lilla spärrgrejen, matar in den, och ... Fan, det ljudet är nog mitt favoritklick nästan. Prova och lyssna en gång. Dra ur nätverkssladden ur din dator. Tryck tillbaka den. Mmm, där satt den!

Så finns förstås motsatsen. Jag har redan nämnt min gamla äckeltelefon, men det värsta är nog scartkablar. De är stora och krångliga och glappar alltid lite, och man får inget slutgiltigt besked av dem att "nu, nu är jag på plats". De talar i tungor.

Sicken knasmorgon

Morgonen var lite rolig, nästan som en fabel. Man skulle kunna kalla den
"När problemet är lösningen och lösningen problemet".

Jag vaknade i en säng. Jag visste inte var jag var de första sekunderna, så som det är när man sover borta. Sen kom jag på att jag var hos min pappa. Var där igår kväll och såg Danmark-Sverige. Som så många mornar förr sträckte jag mig efter sänglampan, tände den PANG så gick den sönder. Det var mörkt i rummet. Jag hittade mina byxor utan problem, strumporna låg också där de skulle (på golvet). Men var var min tröja? Jag letade lite yrvaket, men fattade inte var den kunde vara. Dessutom var det så jävla mörkt. Till slut går jag till fönstret för att dra bort gardinerna, och då! Ha ha! På gardinstången hänger tröjan. Det är nämligen asfjuttiga gardiner där, som inte alls täcker fönstret, och solen skiner rakt in på morgonen annars. Så allt löste sig!

Johan Glans hade berättat det här rappare.