Svärtan bleknar, lite i taget

I flera år har jag viftat avvärjande med handen. Skakat på huvudet: "Jag tar det svart tack." Ibland med någon vitsig uppföljning, typ "svart som natten". Lagom tufft. Inget blask, inget onödigt socker. Sockret står jag fast vid, men när jag häromdagen av misstag blev serverad kaffe med mjölk insåg jag att det blev ju godare. Rundare smak. Lite snällare mot magen också. Herregud, för ett år sen hade jag en halvmeters hårman och skinnjacka. Nu jamsar jag runt i skjorta och dricker café au lait.

Som en del brukar säga: Så kan det gå.

IKEA:s tidsportal

I natt gick jag på högstadiet igen. Jag var ute och handlade med mamma på IKEA, jag var 25 år och allt var som vanligt, men när vi skulle ut till bilen med våra gula, nej förlåt, blå kassar (de gula tillhör självklart varuhuset!) öppnades en liten dörr på ett litet hus och jag blev indragen av ett par tjejhänder. De tillhörde en av de snyggaste tjejerna i min högstadieklass. Hon var även en av de tjejerna man var lite skraj för. Hennes gäng rökte, drack sprit varje helg och skördade usla betyg vid varje skolavslutning. Deras liv var helt olikt mitt, men nu stod hon framför mig inne i skolbyggnaden. Hon började med att presentera sin pojkvän, som stod en bit bort.

”Det där är Bamse”, sa hon. ”Alltså, han kallas så”, la hon till med ett blekt leende.

”Är han lika snäll som Bamse?” var det enda jag kom på att säga.

”Nej”, sa hon och tittade ner i marken.

”Är han lika stark då?”

Hon tittade upp på mig igen, och då såg jag att hennes ena öga var blått och igensvullnat.

”Ja.”

Sen gick vi in på lektion. Hela min gamla klass var där. Läraren gick runt och delade ut papper, jag antog att det var prov på gång. Men när papperet landade på min bänk såg jag att det var en lista över hur många IG-varningar folk i klassen hade. Jag låg i topp, hade fått i alla ämnen. När det ringde ut vaknade jag.

Det är något i luften

Det känns när jag kommer in i lägenheten. Det borde inte kännas, men det gör det. Swoosch, där flög en etta förbi. Tramp-tramp-tramp, där marscherar ett helt kompani med nollor, anförda av rakryggade ettor. Jag duckar för ett flyganfall av sällan skådat slag, uppifrån bokhyllan dyker ett gäng ettor med bandana och patronbälte. En etta och en nolla ligger och hånglar i ett hörn, utan en tråd på kroppen. Så är det hemma hos mig nu.

Utforskar nya konstformer

Nu lite ståupp (baserad på en sann händelse i morse):

Har ni tänkt på en sak? (skrattpaus) När ni lägger russinen i morgonfilen, innan ni häller på cornflakesen, att de liksom bara hamnar högst upp i filen? Att spridningen blir dålig? Och man kanske inte känner för att röra om eller peta ner dem med fingret? Det har i alla fall jag tänkt på. I morse drabbades jag av just det här. De låg som ett lock på filen. Jag skulle ätit upp dem först av allt och sen haft flera deciliter vanlig slät fil att tråka mig igenom. Men så kom snilleblixten, från ingenstans! Jag höjde armen. Släppte russinen från lite högre höjd. De la sig i mittskiktet. Höjde armen lite till. De sjönk till botten. Sen tryckte jag min lycka, som britterna säger, och höjde armen rejält högt. Då stänkte det fil på skjortan. Gomorron, liksom!

Tack så mycket, tack, tack! Vi ses igen! Nu plats på scen för en av våra mest lovande unga komiker... Frodo!

(applåd)

"Hej alltså, hej hej... eh... alltså har ni varit med om att ni fått nåt av en gammal gubbe som ni inte vill ha fast ändå inte kan slita er från...? Någon?"