Triumf på jobbet

Jag hade ju scenariot klart i huvudet. Med lätta steg skulle jag tåga in i lunchrummet. Blicka ut över folks matlådor. Snabbmakaroner, köttfärssås. Köttbullar. Kanske någon Gorbys. Gammalt ris. Pastasallad i plastburk. Jag skulle ta ut min konsumkasse ur kylen, och nonchalant börja packa upp gräddfil, majs, finhackade tomater, het tacosås, köttfärs och till sist tacoskalen i skafferiet. Mina matlådor brukar vara allt annat än avundsvärda, så jag såg verkligen fram emot att få vara lunchrummets kung för en dag. "Åååh, har du tacos?" skulle minst fem dreglande kolleger säga.

Jag är först i lunchrummet. Har ju lite att administrera, va. Plockar fram allt, lägger in köttfärsen i micron. Väntar. Njuter. Hämnden är väl egentligen en rätt som skall serveras kall, men jag micrar den. Och det är väl i ärlighetens namn inte direkt någon hämnd det rör sig om, snarare en vardagstriumf. "Åååh, har du tacos?" skulle det snart börja eka här mellan väggarna.

Det hörs steg utanför lunchrummet. Det är Maria, hon brukar vara tidig. Snart kommer hon få syn på det dignande bordet, snart kommer det. Och så kommer det:

"Åååh, har du också tacos!?"