På tunnelbanan

Jag sitter på tunnelbanan. Det är sent på kvällen och ganska glest med folk, efter att de flesta gått av vid förra stationen. Jag sitter mitt emot en kille som ser obehaglig ut. Ganska välvårdad, men det ser ut som att det yttre döljer något. De där killarna som håller på och slåss i samband med fotbollsderbyn brukar också vara välklädda. Jag tycker inte om hans ögon. Jag skulle vilja byta plats nu när det blivit så många fyror lediga, men det skulle kunna uppfattas som en provokation. Jag tittar överallt utom på honom, men det känns som att han tittar på mig. Jag har pausat musiken i iPoden, men har kvar lurarna i öronen. Då har jag ett maximalt kunskapsövertag; han tror att jag inte hör något, men jag hör allt.

Några långa minuter passerar.

Äntligen är jag framme vid min station och reser mig. När jag går förbi råkar jag sparka till hans sko. Inte så hårt, men tillräckligt för att jag borde be om ursäkt. Vi märkte det båda två. Men jag får inte ur mig något, och har man inte bett om ursäkt inom en sekund blir det konstigt om man säger något alls. När jag nästan hunnit fram till dörrarna harklar han sig.

"Ursäkta?" säger han med hög röst. Jävlar, tänker jag. Blir det bråk nu? Jag vänder mig om, fast jag känner att jag kanske borde låtit bli. Jag är plötsligt väldigt medveten om min kroppshållning, och jag känner att adrenalinet börjar pumpa. Jag är i och för sig inte någon som slåss, men jag gillar inte att springa ifrån folk som vill slå mig. Han pekar tyst på sätet jag nyss satt på. Där ligger mina fina svarta skinnhandskar kvarglömda.