Två vuxenpoäng

Jag har blivit vuxen, tror jag. Åtminstone om man lyssnar på två repliker jag sa under julfirandet hemma hos mamma. Chockade både omgivningen och mig själv.

1: "Hm, brysselkål är inte så illa ändå!"

2 (Under vinjetten till Kalle Ankas julafton): "Det här är verkligen en helt obegriplig jultradition."

Det enda jag fick ut något av under hela Kalle Anka-timmen var att specialstudera Baloos kroppsspråk. Han är bäst helt enkelt. Han är så här: "Jag vill ha frukt. Ska jag ta en frukt? Nej, varför bara en? Jag tar typ SJU frukter, taggiga och jävliga, och mölar ner dem hela i svalget med våld!" Och sedan dansar han oberört vidare. Om jag fick casta en uppsättning av Djungelboken på teatern, skulle jag sätta Carl Bildt som Baloo och Marit Larsen som Mowgli.

Nu ska jag raka av mig skägget och hoppa på ett plan till Phuket. Vi hörs om ett par veckor.

Gott nytt år!

Nytänkande i tvättstugan

Med risk för att låta som en saggig gammal Seinfeldmanusförfattare skriver jag nu ett inlägg om det här med kvarglömt ludd i torktumlaren. Har ni tänkt på att hela grejen bara bygger på en artighetsgrej? Visst är det fint att ha respekt för sina medmänniskor, att ta hand om sin egen skit i stället för att folk ska behöva städa efter en och så vidare. Absolut. Men i det här fallet skulle man kanske tjäna på att tänka om. Låt mig utveckla.

Människor är i allmänhet mer rädda om sina egna saker än om andras. Nu vet jag i och för sig inte om kläder blir förstörda av att torktumlas med ett fullt luddfilter, men för enkelhetens skulle utgår vi från att de utplånas totalt. Vad är det första du gör innan du torktumlar något? Litar du blint på att den som tumlade före dig tömde filtret, eller tar du dig en titt för säkerhets skull? Ja, jag tänkte väl det. Resultatet av titten blir antingen en belåten suck över vilken trevlig människa som tvättat före dig, eller ett irriterat fnys följt av att du själv rensar bort föregående tvättares ludd. Men summan kvarstår - du kollar alltid filtret innan du tumlar.

Efter att du tumlat är nöjd och glad. Du har torr och fin tvätt. Nu kan du tänka på annat. Som den solidariska människa du är rensar du förstås luddfiltret efter dig - men det finns en risk att du redan är långt borta i tankarna på vad du ska göra efter tvättandet, och glömmer kvar luddet.

Kan vi inte bara vända på det då? Fritt fram att lämna ludd i torktumlaren efter tumling. Lämning obligatorisk. För arbetsinsatsen är konstant: Du tumlar en maskin - du rensar filtret en gång. Före. Och ingen kan bli sur och börja slå någon annan hårt i ansiktet. Vi får mindre våld och gladare människor. Den lilla obehagliga känslan vissa kanske får av att hålla på och pilla med andras ludd är ett litet pris att betala i sammanhanget. Det finns ju tvål.

På tunnelbanan

Jag sitter på tunnelbanan. Det är sent på kvällen och ganska glest med folk, efter att de flesta gått av vid förra stationen. Jag sitter mitt emot en kille som ser obehaglig ut. Ganska välvårdad, men det ser ut som att det yttre döljer något. De där killarna som håller på och slåss i samband med fotbollsderbyn brukar också vara välklädda. Jag tycker inte om hans ögon. Jag skulle vilja byta plats nu när det blivit så många fyror lediga, men det skulle kunna uppfattas som en provokation. Jag tittar överallt utom på honom, men det känns som att han tittar på mig. Jag har pausat musiken i iPoden, men har kvar lurarna i öronen. Då har jag ett maximalt kunskapsövertag; han tror att jag inte hör något, men jag hör allt.

Några långa minuter passerar.

Äntligen är jag framme vid min station och reser mig. När jag går förbi råkar jag sparka till hans sko. Inte så hårt, men tillräckligt för att jag borde be om ursäkt. Vi märkte det båda två. Men jag får inte ur mig något, och har man inte bett om ursäkt inom en sekund blir det konstigt om man säger något alls. När jag nästan hunnit fram till dörrarna harklar han sig.

"Ursäkta?" säger han med hög röst. Jävlar, tänker jag. Blir det bråk nu? Jag vänder mig om, fast jag känner att jag kanske borde låtit bli. Jag är plötsligt väldigt medveten om min kroppshållning, och jag känner att adrenalinet börjar pumpa. Jag är i och för sig inte någon som slåss, men jag gillar inte att springa ifrån folk som vill slå mig. Han pekar tyst på sätet jag nyss satt på. Där ligger mina fina svarta skinnhandskar kvarglömda.

Ska det inte vara tyst på biblioteket?

Jag sitter med min laptop i cafét på biblioteket. Här far bebisar runt och slår sig, skriker, tappar napp, tentapluggar, bajsar på sig och skrattar. En av aktiviteterna var inte sann, gissa vilken och vinn en stavmixer. Som rubriken antyder: Var är bebisarnas respekt för de århundraden av kunskap som sitter i väggarna på ett stadsbibliotek? Hur kan de skita ner sig i samma rum som P.O. Enquists samlade verk? Antingen är de oupplysta eller också är de sjukt arroganta.

Jag sitter här och suger på en kopp kaffe som jag fått att räcka i tre timmar. Jag kämpar på med mina jobbansökningar. Av alla texter som finns är de nog svårast att skriva. Ganska ironiskt, jag sitter och försöker förmedla att jag är en snabb, effektiv och vass skribent, och så måste jag värka fram varje ord som om det vore... ja, vad värker man fram? Bebisar? Som ju var mitt huvudproblem. Huvudet är väl det största problemet vid förlossningar, vad jag förstått.

Kaos hos optikern

Igår besökte jag min optiker. Jag har insett att jag måste skaffa nya glasögon, de jag har nu är från 1993. Min syn har förändrats ganska mycket sen dess, och att ha ett par bra glasögon är faktiskt lönsamt i längden. Jag gillar verkligen mina endagslinser, men att ha dem varje dag är varken bra för ögonen eller särskilt ekonomiskt. Varje dag man väljer glasögon sparar man typ tolv kronor. Ett sista skäl är att jag ser ut ungefär som Lars Eriksson under schlagertemat i mina gamla brillor.

Sagt och gjort - till optikern! Vilken hopplös startsträcka den här texten fick. Ja ja, är du kvar så är du kvar, är du inte det kan jag skriva vad som helst, det spelar ingen roll. Barack Obama är en hopplös idiot! Han borde lindas i bacon och grillas på spett! Jaså, du var kvar? Då fortsätter historien om tidernas märkligaste optikerbesök.

"Pling-pling" låter dörren hos min optiker. Det är ett gammaldags, vänligt ljud. Dörren är av gult stål, och på fönstren står det "GLASÖGON" och "KONTAKTLINSER" med flagnande klistermärkesbokstäver. Där inne står Barbro, ägarinnan. Hon är alltid så gullig mot mig. Det ser ut som att hon egentligen skulle vilja nypa mig i kinderna och sticka till mig någon form av bakverk, men hennes professionalitet håller henne tillbaka. Tyvärr, får jag tillägga. Hon är som en farmor light. Jag har gått hos henne i över halva mitt liv, hon har sett mig växa upp och sett min synskärpa fördärvas undan för undan. Föga anade jag att det här besöket skulle bli det längsta någonsin.

Synundersökningen gick ganska bra. Jag fick kämpa lite för att inte briljera med mitt fotografiska minne. Om bokstäverna på tavlan bara liknar suddiga klumpar, men man minns dem perfekt eftersom man såg samma bokstäver med andra ögat för några minuter sedan, ska man inte läsa upp dem ur minnet. Då kan man få fel glasögon och slänga sina pengar i sjön. Försök aldrig, aldrig imponera på din optiker, eller på någon representant för sjukvården över huvud taget. Dagens tips.

Snart var synundersökningen klar. Det var dags att avrunda. Jag känner mig alltid lite olustig när det är dags att avrunda hos optikern, dels för att det är så trevligt att hänga där och dels för att det alltid innebär att tusenlappar ska försvinna från mitt konto och in på optikerns. Nu rörde det sig om drygt 2 300 kronor för en laddning linser jag hade beställt (glasögonen är klara om en vecka).

Nu står jag vid disken. Time to pay. Jag tar upp min korthållare i svart plåt, glad att "FUCK"-texten som upproriskt pryder den nästan nötts ner helt av mobilen och nycklarna som oftast gör den sällskap i fickan. Man ser bara lite av F:et och K:et, lite som syntavlan såg ut utan hjälpmedel. När jag öppnar korthållaren ligger inte mitt betalkort där. Bara mitt leg. Vad i helvete? Jag kör ner handen i fickan. Jag får upp ett plastkort. Är det betalkortet? Ja! Gott. Jag lämnar det i optiker Barbros trygga men ruinerande hand, som dock inte visar sig vara så trygg! Svisch! Hon drar kortet för hårt i kortapparaten och det flyger upp i luften...

...flyger...

...flyger...

...vänder i luften (i slow motion, var med mig här) ...

och faller ner i en glipa bakom en väggfast hylla!

"Neeej, inte igen!" ylar Barbro och gömmer huvudet i händerna. Sen ger hon ifrån sig en lång, osammanhängande harang. "Nu måste vi... Oj oj oj... Eva, kom och hjälp till här... och skruvmejsel... jag går in till tobaken och lånar en stjärnmejsel... Förlåt AmöbaBoy! Jag har satt upp en tejpbit för att det inte ska kunna hända men nu hände det... Jag är snart tillbaka!"

Pling-pling! Hon rusar över torget för att få tag i en stjärnmejsel, medan jag går in bakom disken för att hjälpa ögonläkare Eva med att tömma den stora hyllan på pärmar, glasögonfodral, linser, linsvätska och en hel del annan bråte. Det tar en god stund, och jag får en stark känsla av att vi är kolleger. Jag står och langar grejer till henne och hon staplar dem på en annan hylla. Pling-pling! Barbro är tillbaka med en stjärnmejsel. Hyllan ser mer än lovligt vinglig ut och vi får arbeta försiktigt, metodiskt, likt arkeologer, för att få loss den från väggen utan att allt rasar ihop i en hög. Till slut får vi loss den, drar ut den från väggen och hittar mitt kort. Att det inte ligger i en hög av damm är ett tydligt tecken på att det inte var första gången det hände.

Jag tyckte det var ett roligt äventyr, men Barbro skämdes och drog av trehundra på linskostnaden.

Kurera din bakfylla med AmöbaBoy

Det vimsas hit och dit med olika tips för hur man kurerar sin bakfylla. Tomatjuice, öl, motion eller vätskeersättning. Hör upp nu, så ska jag lära er hur man egentligen gör. Papper och penna!

En dusch och en liter iskall nyponsoppa. Det är inte svårare än så.

Ta en tårtbit, gamle vän

Det förra inlägget var mitt tvåhundrade inlägg. Jag serverar mig själv en tårtbit och tackar de läsare som följt mig hittills.

Som en del av er vet skriver jag lite för musiksajten gylleneskor.se just nu. I dag var jag på Idol-repetition och skrev en text som ni kan läsa här om ni vill. I morgon tror jag att det är dags för Robin B att packa tandborsten och åka hem. Om det inte blir han finns risken att det blir Sepideh, något som vore högst orättvist. Hon var grym idag, liksom ett par till.

Idol är skoj.

Jag saknar mitt band

Jag hade under många år ett dödsmetallband som hette Overlord. Bandet föddes i ett garage 1996 när jag och min pingiskompis Matte började försöka spela Metallica-låtar. Jag hade byggt ihop två trumset, för dubbla bastrummor skulle man ju ha. Att jag inte riktigt hade fattat varför man skulle ha det var en annan sak (det finns underbara videoklipp där jag sitter och stampar med båda fötterna på samma gång). Sad but True, Master of Puppets och Enter Sandman lät inte särskilt tuffa med bara en elgitarr och trummor, så snart började vi sätta upp lappar i musikaffärer. Jag minns fortfarande inledningen på vår allra första annons.

”Spelar du bastuba? Då kan du kolla in nån annan annons. Spelar du elgitarr? Läs vidare. Vi är två coola hårdrockshanar, 12 å 14 år gamla...)

Vi fick en hel del svar, och jag tror vi testade fem eller sex gitarrister innan vi hittade den rätte och lät honom komma in. En sak jag funderat på i efterhand är hur usla de vi nobbade måste ha varit, eftersom vi själva vid den här tiden var ganska hopplösa på att spela. Till slut kom i alla fall Victor och allt kändes bra. Han var några år äldre och var duktig på gitarrsolon och på att rita. Han designade vårt första omslag och dessutom bandloggan som kom att hamna på både t-shirts, klistermärken, skivor och faktiskt också en kaffemugg.

Det jag saknar mest från den tiden måste vara spelningarna. Så fort jag känner lukten av rökmaskinsrök kastas jag tillbaka till scenen på fritidsgården i Täby. Det var alltid mycket rök när vi spelade där. Vem som helst ser tuff ut i ett rökhav, och har man dessutom några kilo nitar på sig är man jättetuff. På fritidsgården var vi kungar. Vi var det enda riktigt hårda bandet och kidsen var svältfödda på mangel. Jag hade alltid några trumgroupies (oftast manliga i och för sig, men ändå) som frågade vilka trumstockar jag använde eller hur man gjorde för att spela så snabbt. Klart jag älskade det.

Jag saknar allt pyssel. Att sitta och klura på omslag, skriva texter och fixa med hemsidan. Lägga upp framtidsplaner, göra setlistor och arrangera spelningar. Glädjen i att läsa en bra recension. Inte för att vi fick så värst många sådana, vi kände oss ofta ganska missförstådda, men en gång fick vi faktiskt utmärkelsen ”Månadens demo” i Close-Up Magazine. Där var vårt bandfoto, toppat av rubriken ”Bäst i Sverige”. Det levde man på ett tag.

Jag satt och lyssnade igenom alla gamla låtar i dag. Händerna minns vartenda trumslag.

Bloopers från Idol-intervju

Igår var jag på repet inför kvällens fredagsfinal i Idol. Kommer att bevaka Idol under hela hösten för gylleneskor.se. Intervjuade Anna, Lars och Loulou och kände mig lite ringrostig. Länge sedan jag gjorde en intervju. Här är två bloopers åt er, från intervjun med Anna. Den första är ett väldigt dåligt skämt, den andra är bara konstig och lite creepy.




1.
Anna: "Man måste kunna stå för det man sjunger, på samma sätt som man måste kunna stå för det man säger. Och tänka på vad man sjunger om. Många artister har ju även varit politiskt engagerade. Man har chans att beröra folk och påverka, på ett annat sätt än vad kanske en tennisspelare kan göra.

Jag: "Men man måste stå för de tennisbollar man slår i och för sig."

Anna: "Haha! Ja..."


2.
Vi har pratat om hennes numera klassiska första audition. Jag har precis erkänt att jag börjar gråta när jag tittar på YouTube-klippet, och frågar om hon också gör det. Det gör hon inte.

Jag: "Du kanske grät tillräckligt då?"

Anna:" Ja. Jag tror att jag har gråtit färdigt i Idol."

Jag: "Det tror inte jag."

Jag är inte förvånad

DN-Sporten idag:

"Synskadade Natalie Nilsson missade finalen på 100 meter."

Ta skydd! Det är...

Känsla vs förnuft

Det är VM-kval, Sverige mot Ungern på ett regnigt Råsunda. Sverige har gjort en av sina sämsta förstahalvlekar någonsin, men har skärpt till sig i andra och lyckats göra två mål. Vi lyssnar på vad kommentator Henrik Strömblad och expert Johan Mjällby har för analys.

Henrik: -Men Johan, är det inte lite grann som att dansa? Man står där och skrapar med foten och undrar om man ska våga bjuda upp den där snygga tjejen. Sen kanske man har stärkt sig med lite, eh, sockerdricka och vågar fråga, och så kanske man får dansa. Och nu har Sverige... dansat dit två bollar i andra halvlek.

(paus)

Johan: -Det viktigaste är att få fart på kantspelet.

Bra vibrationer?

Jag har hittat en bras-dvd nu. Det är småtrevligt. Kan bara inte riktigt bestämma mig för om jag föredrar eld i 16:9- eller 4:3-format. Människan blir aldrig nöjd.

Igår var jag ute med vänner och drack öl och dansade. Då hände något som jag direkt kände skulle bli en kul blogg.

En av killarna som var med kallas för Norrland. I ärlighetens namn kommer jag faktiskt inte på vad han heter på riktigt just nu. Hur som helst, vi satt på små pallar vid ett litet bord precis bredvid dansgolvet. På bordet stod ett nästan tomt ölglas. Det stod ungefär en decimeter från bordskanten. Norrland flyttade glaset till bordets mitt. Det fick mig att reagera. Det kändes som en mesig grej att göra, det var liksom inte som att det höll på att ramla i golvet. Jag tog resolut glaset och ställde det precis på kanten, så att 30 procent hängde utanför. Jag såg hur det ryckte i Norrlands hand, men han lät det vara och försökte ignorera det.

Vi pladdrade på om något, oklart vad. Vet inte ens om jag hörde vad vi pratade om, musiken började bli riktigt hög nu. Efter ungefär 30 sekunder hördes ett ljudligt kras och glassplitter och öl spreds över golvet. Först nu upptäckte jag att vårt lilla bord egentligen var en bordsskiva lagd på en enorm bashögtalare.

Laptop bytes mot öppen spis

Jag behöver inte internet, jag behöver eld. Jag behöver sitta och se en hög ved brinna tills det inte finns något kvar. Jag behöver både värmen, lukten, det knastrande ljudet och det visuella. En eld har inte bråttom, den brinner tills den är klar. Man slentrianklickar inte på Firefox-ikonen och halkar ut på YouTube när man stirrar in i en eld. Om man slinker iväg någonstans är det in i sig själv, i tankar som länge har behövt tänkas färdigt, inte ut på nätet.

Ska ge mig ut på nätet och leta efter en bras-dvd nu.

Tack...?

Om det är någon av mina läsare som vet med sig att de tecknat en prenumeration på Min Häst i mitt namn, får denna gärna ge sig till känna nu.

Min dörrmatta klockan 14.52 idag.