Det är en krånglig värld

När man skriver in ett par bokstäver i Googles sökfönster får man förslag på sökningar som börjar med det man skrev. Ibland blir det nästan poesi. Jag skulle just googla "Hur funkar Yamipod" för att lära mig hur jag kan extrahera mina iPod-låtar som mp3:or. Jag hann skriva "Hur f" innan denna bedårande lilla lista på sökförslag dök upp.

Hur farlig är svininfluensan?

Hur får man bort bananflugor?

Hur får man magrutor?

Hur får man spotify?

Hur får man bort finnar?

Hur får man långt hår?

Hur formaterar man datorn?

Hur fungerar facebook?

Hur får man en tjej?

Hur fort växer håret?

Ja, det är inte lätt.

Trumvideo

I brist på text kanske rörlig bild kan vara något? Här är en video som jag

och Victor har gjort i hans studio Westwood Music. Filmat av min käre far,

tack för det pappsen. Om ni undrar varför jag tittar så mycket på min hand

så är det för att jag har fruktansvärda blåsor på fingrarna efter mycket

spelande.

YouTube-gnabb

Åh, blir jag sådär nästan lite ömsint inför YouTube-kommentatorerna som sitter i varsin liten stuga och hatar och vet bäst. De skapar tillsammans unik underhållning som aldrig hade gått att framställa på fiktiv väg.

Satt och slösurfade lite nyss. Googlade "Amy McDonald sjunger live" för att se om det fanns några forumdiskussioner om detta. Tänkte att det måste det ju finnas, Amy sjunger faktiskt gräsligt illa när hon inte befinner sig innanför studions magiska väggar. Och mycket riktigt. Hittade en flashback-diskussion med en YouTube-länk, som tyvärr inte funkade. Någon hade dock slängt in en annan länk:

http://www.youtube.com/watch?v=9XXbOKpBz8Q&feature=related

Bandet är Dragonforce, och de spelar power metal. Drakar, trollkarlar och magiska ringar. Ganska ostigt. Och liveupptagningen låter verkligen allt annat än bra. Visst, de spelar jättefort, men de spelar inte riktigt samtidigt och det fumlas en hel del. Sången lämnar också en del att önska. Detta ger upphov till en diskussion i kommentarsfältet. Några anser att man inte ska hacka på Dragonforce, eftersom band aldrig låter lika bra live som de gör i studio. Då hävdar någon (faktiskt fullt korrekt) att svenska Arch Enemy är ett band som låter lika bra live som i studio (ibland till och med bättre). Han får dock oväntat mothugg.

nmcooper26

+1

What I want to know is why people keep saying these guys are over rated? They sound great. NO ONE ever sounds as good as they do in a video. Let them have there spot light and enjoy the music. man people always itching to start some controversy.

reaperpro

-1

Arch Enemy sounds as good and better live as their albums. These guys are a studio created sound; they just can't cop it live.

KaguyaQuincy

0

what u seem 2 be 4getting is that Arch Enemy are retarded baby-eating psychopaths and that they r a shit band

unlike dragon4ce

Bara Vi, 19/8

Där satt jag, på scengolvet på Bara Vi, och slog taktfast på ett symaskinsfodral, en tamburin och en tom spritflaska. Det kändes viktigt att spela bra, annars hade det känts som ett hån mot både arrangören och framför allt Fannys musik. Att ta dit konstiga saker att slå på i stället för riktiga instrument var en kul idé, tyckte vi. Dessutom hade vi inga vettiga instrument. Men jag kan säga att jag var rätt nervös innan vi gick upp, det kunde floppat. Kanske just därför blev det riktigt bra. Jag var fokuserad och samlad och missade väl egentligt bara ett eller par slag på hela giget. Men framför allt var Fanny i form. Sjöng som en stjärna, spelade svåra passager med lätta fingrar och hade avslappnat mellansnack.

Exempelvis mellan låt ett och låt två: "Ja, det här är då min storebror AmöbaBoy, på trummor. På nästa låt vill jag dock inte att han ska vara med. Ni vet ju hur det är med trummisar, de ska alltid slå på allting hela tiden, så jag tog med en Kalle som han kan läsa under tiden." Så rotar hon bland sina papper, får fram en Kalle Anka-tidning och slänger bak den till mig. Jag försökte läsa under den finstämda låten men det var svårt att koncentrera sig. Höll på att börja skratta högt åt en historia i Skratt-Fnatt, fick kväva det lite.

Efter spelningen gick vi till Gröne Jägaren och såg andra halvlek av Barcelona - Manchester City. Zlatan såg lite trög ut, men ett par avslut på mål i alla fall. Min höst kommer att gå i blårött, jag tackar högre makter för att jag har TV4 Sport.

Genrep i skogen

Var hos Fanny igår. Hon har spelning på Bara Vi på Skånegatan imorgon kväll, och jag ska vara med på ett hörn. Vi kände att vi kanske behövde köra åtminstone ett rep innan. Sagt och gjort, jag satte mig på buss 155 efter jobbet, läste lite i Box 21 av Roslund & Hellström, gick av vid Brommaplan, drog mitt busskort i spärren, väntade tre minuter på ett tåg mot Hagsätra, gick av vid Slussen, köpte en tamburin, gick ner i tunnelbanan, väntade i en minut på ett tåg mot Farsta Strand, såg en dvärgkvinna som var knappt hälften så lång som jag, småväxt menar jag, bytte vid Gullmarsplan och innan jag visste ordet av satt jag i Fannys kök och tryckte i mig micrad fiskgratäng.

Efter maten började vi repa. Det lät inte så bra, men ganska mycket. Tamburin inomhus kan bli lite vasst. Vi kände att vi kanske störde grannarna. Fanny föreslog att vi skulle repa i sovrummet istället. Jag kontrade med att vi kunde gå ut i skogen med en kaffetermos. Sagt och gjort. En filt, en Marabou Daim, lite kaffe. Sen satt vi på ett berg och såg solen gå ner, och hade ett spralligt men effektivt rep. En ensam man som spatserade förbi på stigen såg förskräckt ut.

Jag är plötsligt väldigt taggad inför imorgon kväll.

Vad fan?

Google Translate igen. Kunde inte låta bli.

Skriver in meningen "Jag åkte karusell med ett troll. Sen åt jag upp en dansk tandläkare och spelade munspel."

Översätter till arabiska:

ذهبت مع بالشص الجولة. كنت حتى ذلك الحين وهو طبيب أسنان ولعب الدانماركية هارمونيكا.

Tillbaka till svenska:

"Jag gick runt med en stolpe. Fram till dess var jag en tandläkare och en danska munspel"

Min nya favoritsysselsättning...

... är att skriva meningar på svenska, översätta dem till arabiska och sen tillbaka till svenska. Google Translate ftw.

Skrev så här: "Erik och Martin skall få smaka både forehand och backhand. Båda kommer att gråta efteråt." Detta apropå att pingisbordet här på jobbet äntligen är i spelbart skick igen. Hela förra veckan var det tokbelamrat av saker (bandspelare, kameror, monitorer och sånt). Jag är sjukt spelsugen.

På arabiska blir det hur som helst "ومارتن اريك سيحصل تذوق الامامية والخلفية على حد سواء ، وسوف تبكي بعد ذلك.", och om vi klistrar in den meningen och översätter tillbaka till svenska får vi poesi.

"Och Eric Martin kommer att få en smak av främre och bakre, båda kommer att gråta efter det."

Urladdning

Jag ligger som en uppspolad blåval på min säng. Laptopen i knät. Ganska färdig.

Det blev drag igår. Vi värmde upp med lite swing/jazz för att ha något att öka från, det brukar vara bra. Smackar man på med I'm so excited direkt från start får man lite svårt att toppa det sen. Så jag satt där längst bak i min hatt och viftade lite med visparna (det är så sjukt tacksamt att spela trummor med jazzvispar, det går inte att spela fel) (tyvärr går det inte att göra särskilt snygga grejer heller) och spelade Aretha Franklin, Ella Fitzgerald och Frank Sinatra. Men den enda tanken i mitt huvud var "Snart, snart, snart ska ni få dansa som om golvet var av glödande kål". Ja, jag tänkte faktiskt felstavat. Det får man, det är ingen som ser. Fatta förresten hur konstigt det skulle se ut om dansgolvet faktiskt bestod av glödgade vitkålshuvuden. En svensexa som gått för långt, eller nåt.

Och till slut fick jag lägga bort visparna och greppa mina sprillans nya Hellstone-stockar, 5B i tjocklek, perfekt balans och härligt lätta. Jag hade lånat en virvel av en kompis, en Yamaha Master som låter så krispigt att man blir helt knäsvag. Vi tryckte iväg låtar som Sir Duke (Stevie Wonder i högform, fruktansvärt kul och svår att spela), Love you I do (från filmen Dreamgirls som jag inte sett, låten är grym och har en fantasifull trummis, fina små spökslag på virveln hemsöker verserna så att det spritter i kroppen), I feel good (vi körde första två verserna i hiphop-tappning, på mitt initiativ. Folk dansade verkligen förvirrat. Sen tog vi upp den till det svängiga inferno den faktiskt är, och man kunde verkligen känna glädjen fysiskt i rummet), Dancing Queen (med en grupp som heter ABBA, de finns inte längre men var faktiskt riktigt bra), Great Balls of Fire (fetaste markeringarna ever!) och ett smaskigt disco-medley bestående av Celebration/Fame/I'm so excited. Alla spelade grymt, vi hade skön kommunikation på scen och jag upptäckte att det faktiskt är riktigt kul att spela trummor i hatt.

Nästa anhalt är spelning med syrran, nu på onsdag på Bara Vi.

Släpp in gästerna!

Bloggar för en gångs skull inte hemifrån! Sitter i en korridor ovanför Vinterträdgården i Villa Brevik på Lidingö. Det är bröllop här och inom 30 minuter ska jag slå mig ner på trumstolen. Vi ska få 100 gäster att dansa som om det inte fanns någon morgondag. Jag bär fluga och väst för första gången i mitt liv och jag är tänd på gränsen till övertänd. Känner mig i och för sig mer som Zlatan än Kim Källström, och vi har alla sett vad en övertänd Zlatan kan åstadkomma. Ibracadabra, nu jävlar åker vi! Jag har ett fantastiskt band med mig, piano, bas, trumpet, saxofon och en magnifik sångerska. Kan inte gästerna vara klara med middagen snart? Min högerfot stampar okontrollerat. Jag vill nu!

Triumf på jobbet

Jag hade ju scenariot klart i huvudet. Med lätta steg skulle jag tåga in i lunchrummet. Blicka ut över folks matlådor. Snabbmakaroner, köttfärssås. Köttbullar. Kanske någon Gorbys. Gammalt ris. Pastasallad i plastburk. Jag skulle ta ut min konsumkasse ur kylen, och nonchalant börja packa upp gräddfil, majs, finhackade tomater, het tacosås, köttfärs och till sist tacoskalen i skafferiet. Mina matlådor brukar vara allt annat än avundsvärda, så jag såg verkligen fram emot att få vara lunchrummets kung för en dag. "Åååh, har du tacos?" skulle minst fem dreglande kolleger säga.

Jag är först i lunchrummet. Har ju lite att administrera, va. Plockar fram allt, lägger in köttfärsen i micron. Väntar. Njuter. Hämnden är väl egentligen en rätt som skall serveras kall, men jag micrar den. Och det är väl i ärlighetens namn inte direkt någon hämnd det rör sig om, snarare en vardagstriumf. "Åååh, har du tacos?" skulle det snart börja eka här mellan väggarna.

Det hörs steg utanför lunchrummet. Det är Maria, hon brukar vara tidig. Snart kommer hon få syn på det dignande bordet, snart kommer det. Och så kommer det:

"Åååh, har du också tacos!?"

Hello world.

Inte tjata om det var länge sen jag skrev nu, det var rätt länge sen du läste också. Vi super kål tillsammans och har trevligt i stället, tycker jag. Jag har precis vaknat, och håller på att känna efter hur det känns att vakna när man är 27. Fyllde igår. Jag drömde förresten att jag var hos plastikkirurgen och skulle operera in ögon i nacken.

Men nu ska vi prata om min syster, Fanny. Denna fantastiska lilla skrutt som det bor så många fina egenskaper i. Förutom att hon är en fantastisk musiker och låtskrivare är hon även bland de bästa i hela Götaland på att författa sms. Tar en paus nu och dubbelkollar med Wikipedia att Stockholm faktiskt ligger i Götaland. Upptäcker att det inte gör det, det ligger i Svealand! Vi är i Svealand nu allihop, och jag visste inte ens om det! Ja ja, jag låter det stå ändå, för Fanny skulle nog spöa alla trötta götalandsbor i sms-humor trots att hon är svealänning. En götalänning som vill träffa en kompis (för att typ hänga lite vid korvshopen på hörnet) kanske messar typ "Hej, lust att hitta på nåt? Hör av dig i så fall!". Men när Fanny ville fråga mig samma sak för ett tag sen blev det i stället:

"Lust att hänga lite ikväll? Bara kratta löv eller kräva asyl eller någe?"

Du hör ju.

När jag precis kommit hem från hockey-vm i Schweiz i våras fick jag ett "välkommen hem"-sms. Jag tar mig friheten att publicera det också:

"Föreställ dig en simbassäng fylld med tapetklister. Se sen massa kor stå längs kanten iförda olika slags hjälmar, och tveka. Välkommen hem förresten!"

Om du vill få en lite djupare inblick i denna förtjusande sjuka hjärna rekommenderar jag ett besök på funkysnoveller.blogspot.com, och vill du höra henne sjunga finns myspace.com/fannygustafson.

Två vuxenpoäng

Jag har blivit vuxen, tror jag. Åtminstone om man lyssnar på två repliker jag sa under julfirandet hemma hos mamma. Chockade både omgivningen och mig själv.

1: "Hm, brysselkål är inte så illa ändå!"

2 (Under vinjetten till Kalle Ankas julafton): "Det här är verkligen en helt obegriplig jultradition."

Det enda jag fick ut något av under hela Kalle Anka-timmen var att specialstudera Baloos kroppsspråk. Han är bäst helt enkelt. Han är så här: "Jag vill ha frukt. Ska jag ta en frukt? Nej, varför bara en? Jag tar typ SJU frukter, taggiga och jävliga, och mölar ner dem hela i svalget med våld!" Och sedan dansar han oberört vidare. Om jag fick casta en uppsättning av Djungelboken på teatern, skulle jag sätta Carl Bildt som Baloo och Marit Larsen som Mowgli.

Nu ska jag raka av mig skägget och hoppa på ett plan till Phuket. Vi hörs om ett par veckor.

Gott nytt år!

Nytänkande i tvättstugan

Med risk för att låta som en saggig gammal Seinfeldmanusförfattare skriver jag nu ett inlägg om det här med kvarglömt ludd i torktumlaren. Har ni tänkt på att hela grejen bara bygger på en artighetsgrej? Visst är det fint att ha respekt för sina medmänniskor, att ta hand om sin egen skit i stället för att folk ska behöva städa efter en och så vidare. Absolut. Men i det här fallet skulle man kanske tjäna på att tänka om. Låt mig utveckla.

Människor är i allmänhet mer rädda om sina egna saker än om andras. Nu vet jag i och för sig inte om kläder blir förstörda av att torktumlas med ett fullt luddfilter, men för enkelhetens skulle utgår vi från att de utplånas totalt. Vad är det första du gör innan du torktumlar något? Litar du blint på att den som tumlade före dig tömde filtret, eller tar du dig en titt för säkerhets skull? Ja, jag tänkte väl det. Resultatet av titten blir antingen en belåten suck över vilken trevlig människa som tvättat före dig, eller ett irriterat fnys följt av att du själv rensar bort föregående tvättares ludd. Men summan kvarstår - du kollar alltid filtret innan du tumlar.

Efter att du tumlat är nöjd och glad. Du har torr och fin tvätt. Nu kan du tänka på annat. Som den solidariska människa du är rensar du förstås luddfiltret efter dig - men det finns en risk att du redan är långt borta i tankarna på vad du ska göra efter tvättandet, och glömmer kvar luddet.

Kan vi inte bara vända på det då? Fritt fram att lämna ludd i torktumlaren efter tumling. Lämning obligatorisk. För arbetsinsatsen är konstant: Du tumlar en maskin - du rensar filtret en gång. Före. Och ingen kan bli sur och börja slå någon annan hårt i ansiktet. Vi får mindre våld och gladare människor. Den lilla obehagliga känslan vissa kanske får av att hålla på och pilla med andras ludd är ett litet pris att betala i sammanhanget. Det finns ju tvål.

På tunnelbanan

Jag sitter på tunnelbanan. Det är sent på kvällen och ganska glest med folk, efter att de flesta gått av vid förra stationen. Jag sitter mitt emot en kille som ser obehaglig ut. Ganska välvårdad, men det ser ut som att det yttre döljer något. De där killarna som håller på och slåss i samband med fotbollsderbyn brukar också vara välklädda. Jag tycker inte om hans ögon. Jag skulle vilja byta plats nu när det blivit så många fyror lediga, men det skulle kunna uppfattas som en provokation. Jag tittar överallt utom på honom, men det känns som att han tittar på mig. Jag har pausat musiken i iPoden, men har kvar lurarna i öronen. Då har jag ett maximalt kunskapsövertag; han tror att jag inte hör något, men jag hör allt.

Några långa minuter passerar.

Äntligen är jag framme vid min station och reser mig. När jag går förbi råkar jag sparka till hans sko. Inte så hårt, men tillräckligt för att jag borde be om ursäkt. Vi märkte det båda två. Men jag får inte ur mig något, och har man inte bett om ursäkt inom en sekund blir det konstigt om man säger något alls. När jag nästan hunnit fram till dörrarna harklar han sig.

"Ursäkta?" säger han med hög röst. Jävlar, tänker jag. Blir det bråk nu? Jag vänder mig om, fast jag känner att jag kanske borde låtit bli. Jag är plötsligt väldigt medveten om min kroppshållning, och jag känner att adrenalinet börjar pumpa. Jag är i och för sig inte någon som slåss, men jag gillar inte att springa ifrån folk som vill slå mig. Han pekar tyst på sätet jag nyss satt på. Där ligger mina fina svarta skinnhandskar kvarglömda.

Ska det inte vara tyst på biblioteket?

Jag sitter med min laptop i cafét på biblioteket. Här far bebisar runt och slår sig, skriker, tappar napp, tentapluggar, bajsar på sig och skrattar. En av aktiviteterna var inte sann, gissa vilken och vinn en stavmixer. Som rubriken antyder: Var är bebisarnas respekt för de århundraden av kunskap som sitter i väggarna på ett stadsbibliotek? Hur kan de skita ner sig i samma rum som P.O. Enquists samlade verk? Antingen är de oupplysta eller också är de sjukt arroganta.

Jag sitter här och suger på en kopp kaffe som jag fått att räcka i tre timmar. Jag kämpar på med mina jobbansökningar. Av alla texter som finns är de nog svårast att skriva. Ganska ironiskt, jag sitter och försöker förmedla att jag är en snabb, effektiv och vass skribent, och så måste jag värka fram varje ord som om det vore... ja, vad värker man fram? Bebisar? Som ju var mitt huvudproblem. Huvudet är väl det största problemet vid förlossningar, vad jag förstått.

Kaos hos optikern

Igår besökte jag min optiker. Jag har insett att jag måste skaffa nya glasögon, de jag har nu är från 1993. Min syn har förändrats ganska mycket sen dess, och att ha ett par bra glasögon är faktiskt lönsamt i längden. Jag gillar verkligen mina endagslinser, men att ha dem varje dag är varken bra för ögonen eller särskilt ekonomiskt. Varje dag man väljer glasögon sparar man typ tolv kronor. Ett sista skäl är att jag ser ut ungefär som Lars Eriksson under schlagertemat i mina gamla brillor.

Sagt och gjort - till optikern! Vilken hopplös startsträcka den här texten fick. Ja ja, är du kvar så är du kvar, är du inte det kan jag skriva vad som helst, det spelar ingen roll. Barack Obama är en hopplös idiot! Han borde lindas i bacon och grillas på spett! Jaså, du var kvar? Då fortsätter historien om tidernas märkligaste optikerbesök.

"Pling-pling" låter dörren hos min optiker. Det är ett gammaldags, vänligt ljud. Dörren är av gult stål, och på fönstren står det "GLASÖGON" och "KONTAKTLINSER" med flagnande klistermärkesbokstäver. Där inne står Barbro, ägarinnan. Hon är alltid så gullig mot mig. Det ser ut som att hon egentligen skulle vilja nypa mig i kinderna och sticka till mig någon form av bakverk, men hennes professionalitet håller henne tillbaka. Tyvärr, får jag tillägga. Hon är som en farmor light. Jag har gått hos henne i över halva mitt liv, hon har sett mig växa upp och sett min synskärpa fördärvas undan för undan. Föga anade jag att det här besöket skulle bli det längsta någonsin.

Synundersökningen gick ganska bra. Jag fick kämpa lite för att inte briljera med mitt fotografiska minne. Om bokstäverna på tavlan bara liknar suddiga klumpar, men man minns dem perfekt eftersom man såg samma bokstäver med andra ögat för några minuter sedan, ska man inte läsa upp dem ur minnet. Då kan man få fel glasögon och slänga sina pengar i sjön. Försök aldrig, aldrig imponera på din optiker, eller på någon representant för sjukvården över huvud taget. Dagens tips.

Snart var synundersökningen klar. Det var dags att avrunda. Jag känner mig alltid lite olustig när det är dags att avrunda hos optikern, dels för att det är så trevligt att hänga där och dels för att det alltid innebär att tusenlappar ska försvinna från mitt konto och in på optikerns. Nu rörde det sig om drygt 2 300 kronor för en laddning linser jag hade beställt (glasögonen är klara om en vecka).

Nu står jag vid disken. Time to pay. Jag tar upp min korthållare i svart plåt, glad att "FUCK"-texten som upproriskt pryder den nästan nötts ner helt av mobilen och nycklarna som oftast gör den sällskap i fickan. Man ser bara lite av F:et och K:et, lite som syntavlan såg ut utan hjälpmedel. När jag öppnar korthållaren ligger inte mitt betalkort där. Bara mitt leg. Vad i helvete? Jag kör ner handen i fickan. Jag får upp ett plastkort. Är det betalkortet? Ja! Gott. Jag lämnar det i optiker Barbros trygga men ruinerande hand, som dock inte visar sig vara så trygg! Svisch! Hon drar kortet för hårt i kortapparaten och det flyger upp i luften...

...flyger...

...flyger...

...vänder i luften (i slow motion, var med mig här) ...

och faller ner i en glipa bakom en väggfast hylla!

"Neeej, inte igen!" ylar Barbro och gömmer huvudet i händerna. Sen ger hon ifrån sig en lång, osammanhängande harang. "Nu måste vi... Oj oj oj... Eva, kom och hjälp till här... och skruvmejsel... jag går in till tobaken och lånar en stjärnmejsel... Förlåt AmöbaBoy! Jag har satt upp en tejpbit för att det inte ska kunna hända men nu hände det... Jag är snart tillbaka!"

Pling-pling! Hon rusar över torget för att få tag i en stjärnmejsel, medan jag går in bakom disken för att hjälpa ögonläkare Eva med att tömma den stora hyllan på pärmar, glasögonfodral, linser, linsvätska och en hel del annan bråte. Det tar en god stund, och jag får en stark känsla av att vi är kolleger. Jag står och langar grejer till henne och hon staplar dem på en annan hylla. Pling-pling! Barbro är tillbaka med en stjärnmejsel. Hyllan ser mer än lovligt vinglig ut och vi får arbeta försiktigt, metodiskt, likt arkeologer, för att få loss den från väggen utan att allt rasar ihop i en hög. Till slut får vi loss den, drar ut den från väggen och hittar mitt kort. Att det inte ligger i en hög av damm är ett tydligt tecken på att det inte var första gången det hände.

Jag tyckte det var ett roligt äventyr, men Barbro skämdes och drog av trehundra på linskostnaden.