Nu bloggar jag igen

Jag sitter och slickar på mitt datorbord.

Så har nog ingen, någonsin, i hela världen, inlett en text förut. Jag tror faktiskt inte det. Så det där jag skrev förut om att vi inte är så unika som vi tror - fuck that. Idag är jag unik! Och stark och snygg och glad.

Jag sitter och slickar på mitt datorbord. Med min vänstra armbåge råkade jag just krossa en stor Ferrero Rocher mot bordet, och fan orka hämta disktrasa liksom.

Jag är speedad. Jag har ätit en stulen pastarätt till frukost och jobbar nu frenetiskt med att färdigställa texter till nästa nummer av Slavestate. Ni vet, musiktidningen jag skriver för. Texterna blir bra men inte mästerliga och jag orkar inte vara ledsen för det. Jag vill bli klar nu, städa upp lite i mitt rum, duscha, läsa några timmar och sen gå på bio. Det är planen just nu i alla fall. Lina på jobbet sa att Shortbus var en jättebra film och jag har fått biocheckar i julklapp så jag ser ingen annan utväg.

Jag har haft småångest (och när jag menar småångest menar jag verkligen typ 5-procentig ångest, inget allvarligt) för de här texterna i kanske en månad. Det är inte så svårt egentligen, det gäller bara att sätta sig och skriva dem. Det är disciplinen, inte hantverket, som är svårt. Nu är en krönika och fem skivrecensioner klara. Ska bara putsa lite, korrläsa och så, och sen skicka in. Sen måste jag även skicka in en tio i topp-lista över året som gått. Jag ska alltså bestämma vilka de tio bästa skivorna 2006 var. Det har varit skitbökigt, eftersom jag inte ens har kunnat komma på tio skivor som släppts under 2006. Efter lite sökande långt bak i pannloben (?) har jag dock nu äntligen en vettig lista. Då kommer nästa problem.

Jag ska skicka in ett foto på mig (inget jätteproblem) tillsammans med en presentation av mig själv på tre meningar (mycket större problem). Det ska alla i redaktionen göra, har nån jävla idiot bestämt. Idioten var jag. Tough shit... Jag hörde förresten den roligaste telefonsvararen ever häromdagen:

"Hej, du har kommit till xxxxxxx. Jag kan tyvärr inte svara just nu, men lämna ett meddelande efter att jag har drämt huvudet i bordet. *DUNK!* Piiiiiiiiip!"

Igår tog den helvetiska jobbperioden slut. Jag och tre kolleger; Anna, Susanne och Martina, sågs efteråt för att äta pizza, dricka öl och spela poker. Rättare sagt, jag skulle lära dem poker. Ingen av dem kunde något alls. Det blev en rolig kväll, de var hyfsat duktiga, om än fnittriga. De envisades med att kalla small blind för Lilla My och big blind för Stora Mårran. Jag åkte ut först ur vår interna turnering. Fick vara dealer. Länge. Tråkigt.

Då och då under julruschen har jag varit så trött att jag inte riktigt vetat vad jag har sagt till kunder. Efter att ha stått i kassan i flera timmar och inte ens fått andas ifred, blir omdömet lite... kreativt. Till exempel kan det som i huvudet låter som ett jätteroligt skämt låta lite brutalare än vad det var tänkt.

En kvinna letar efter sitt MedMera-kort i sin stökiga plånbok. Kön växer bakom henne, vilket hon noterar efter ett litet tag.

Kvinnan: "Jag vet ju att jag har det här nånstans... Oj oj, nu blir det lång kö här bakom... Så jag beter mig..."

Jag: "Ja, de HATAR dig."

(Kvinnan tittar upp, undrar om hon hört rätt)

(Jag funderar frenetiskt på hur jag ska få fram att det förstås var ett skämt, väljer sedan en replik som kanske inte direkt mildrar det hela)

Jag: "Ja, jag tycker jag ser facklor, och de har börjat slipa sina knivar..."

(Kvinnan bara tittar på mig, och går sedan därifrån.)


En annan, inte alls lika brutal situation, men rätt märklig:

Jag: "Visst ja, har du MedMera-kort, det frågade jag inte?

Kund: "Nej, det har jag inte."

Jag: "Nähä, bra att jag inte frågade då."

Jag har köpt en treårsdagbok. På varje sida står ett datum tre gånger. Alltså, på första sidan står 1 januari 2007, 2008 och 2009. Då kan man om tre år jämföra hur ens dagar skilde sig mellan åren. Det känns som en ball grej för att se hur livet utvecklas. Jävligt läskigt bara om det inte är nån skillnad alls.

"1 januari 2009.
Gick upp. Åt frukost, bestående av stulen ravioli. Råkade mosa en godis på datorbordet. Eftersom jag inte orkade hämta en disktrasa så slickade jag upp resterna. Det var gott. Bloggade lite. Det blev långt."

Ps. Jag har mailat Caroline Gauffin igen. Ds.

Är du som jag?

I väntan på att jag ska få tid och ork att skriva ett vettigt inlägg (jobbet dödar mig just nu, men om två dar är det jag som är boss i mitt liv igen) tänkte jag fråga en sak. Det är nämligen så att när jag gick igenom min telefonbok i mobilen fann jag slående många jag har glömt vilka de är. Som jag alltså inte har den blekaste aning om när och varför jag lagt in. Vem är Alexandra? Anna Stenberg? Annica? Emma? Gunnar? Janne O? Jeanette? Kent? Körkorts-Helen? Maggan? Mikael? Petur? Ronnie? Och vem är Svala?

Jag vet inte vad jag ska göra med dessa kontakter. Skulle förstås kunna radera dem, eftersom jag inte lär komma på vilka det är om jag inte vet det idag. En kul grej att göra nån gång vore ju att ringa upp dem och fråga om de vet vem jag är. Om de inte vet det, kan man välja två vägar:

1. Säga "Då är det kanske inte någon idé att jag har kvar dig i min telefonbok."

2. Säga "Ska vi ses över en kopp te och se om vi kan lista ut varför du finns i min telefonbok?"

Kul som man är blir det väl ettan. Eller snarare, kul som man är vågar man väl inte ringa alls.

Ps. Jag glömde visst skriva ut frågan jag gärna vill att du svarar på. Den lyder: Hur många okända namn har du i din telefonbok?" Ds.

Deckarbarn och en hink varmvatten

Idag hade jag tänkt åka in till stan och bli ett med julstressen. Har en hel del julklappar kvar att skaffa. Det blev inte så. Vaknade utsövd vid tio och åt en behaglig frukost. Därefter var jag uttråkad och frusen om fötterna. Jag tog tag i båda problemen right away. Tappade upp en hink hett vatten och satte mig framför datorn. Plöjde 18 raka avsnitt av LasseMajas detektivbyrå. Ganska bra, ibland riktigt bra. Mysigt. Det är kul att Lasse, en av detektiverna, inte kan säga "detektiv". Det blir alltid "dektektiv". Kul att Amy Diamond gjorde ett gästspel också.

Efter det artonde avsnittet (typiskt att det skulle ha den bästa cliffhangern av alla, nu när jag inte direkt kunde klicka fram ett nytt) åt jag en smaskig carbonara. Låg sedan och läste några timmar (Lena Sundströms bok "Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar") innan jag gick till gymmet för ett hårt spinningpass. Nu är klockan nio och jag vet inte vad jag ska göra fram till sänggåendet. Kanske se en film. Kanske leta efter myror.

(Vi hade myrinvasion i juli, men nu har jag inte sett en myra på över fyra månader. Något är fel.)

En nation med en illusion

När vi människor inser att vi inte kan vara unika allihop kommer mycket vara vunnet. Alla kan inte vara Lucia, alla kan inte vara russinet i lussekatten. Många måste vara deg också.

Det känns som en viktig grej, det här. Många mår dåligt idag. Många mår dåligt på grund av för höga krav. Och vem är det som ställer alla dessa krav? Vi själva, mestadels. Att acceptera att man är en helt vanlig människa med ett helt ordinärt liv kan nog vara början till lyckan. Tänker jag.

Jag har alltid känt mig speciell. Känt att jag är bra på grejer, och så. Ärligt talat har jag nog alltid känt mig väldigt speciell, lite som den lille pojken som är utvald att bekämpa ondskan i alla fantasyepos. Det har liksom känts att det kommer att bli något rätt storartat av mitt liv. Men börjar man titta lite närmare på mina talanger ser man att det inte finns sådär jättemycket jag är riktigt bra på. Och med "riktigt bra" menar jag bättre än de flesta. När jag var mindre spelade jag trummor, dödsmetall. När jag var sexton, sjutton var jag kanske bland de bättre i min årskull i Stockholm. Fick en del uppmärksamhet för att jag var så ung. Som Amy Diamond (jämförelsen haltar, eftersom Amy överglänser en hel del vuxna sångerskor).

Nu är jag tjugofyra, bandet är nedlagt och jag använder knappt längre epitetet ”trummis” för att beskriva mig själv. Förr var det den viktigaste delen av min identitet. Men jag kommer inte att bli rockstjärna. Det jag pysslar med nu, skriver, är väl det jag ska försöka hanka mig fram på i stället. Tyvärr finns det rätt många i Sverige som skriver bra. Och som är bättre än jag på andra saker, som research, att ”sälja in” sig själva, disciplin i skrivprocessen och mycket mer. Som att söka jobb, till exempel. Det har jag ju glömt göra.

Tillbaka till ämnet. En nation förblindad av en illusion. Glappet mellan folks förljugna självbild och de grå vardagsråttor de egentligen är blir för stort, och så mår de dåligt. Om man accepterar att man är en vanlig människa, en kugge vilken som helst, kanske allt känns lite lättare. Tänk dig att du är mattant i bamba i en särskola i Lerum. Du är med? Hatten är på, förklädet stramar kring fläsket? Frityrbeläggningen täcker din kropp som en andra hud? Bra. Nu kan välja två synsätt:

1. ”Det här är inte mitt riktiga liv. Så fort jag hittar ett bra jobb drar jag härifrån. Bara att härda ut. Sluta kasta fiskbullar, ditt lilla mongo!

2. Jag har ett jobb som behövs. Jag får inte särskilt mycket uppskattning, men barnen får mat och utan mattanter skulle skolan inte fungera. Och utan skola inget samhälle. Kom Åke, du ska få lite filsås också!


Ps. För att inga missförstånd ska uppstå: Jag är inte i närheten av att acceptera att det här är mitt riktiga liv. Ds.

Krig krig krig

Imorse var det snoozefestival i min säng. Satans jobbigt var det att gå upp. Hade tänkt duscha men håret kändes okej så jag förhandlade mig till tjugo minuters sömn i stället. Det fick bli en vad som på högstadiet kallades "turkdusch". Vet inte varför. Jag har vid senare tillfällen hört att proceduren även går under namnet raggardusch, icke att förväxla med programmet Raggadish.

Jag bet ihop. Jag klev ur sängen, ner på mattan. Slet åt mig morgonrocken (mina mornar skulle inte funka utan den), gick med tunga steg in i badrummet och såg mig i spegeln. Försökte peppa mig själv. Det var svårt. Fascinationen över att man kan ha så mycket gult gegg i ögonvrårna tog udden av mina peppningar. Kanske några pepparkakor skulle ha hjälpt? (Ni som förstod den förstod den, ni andra kan fortsätta utan någon som helst förlust. Ni kan nog faktiskt till och med skatta er lyckliga.)

Jag intalade mig att halva december var avklarad, att den här tunga jobbperioden snart är över och att jag snart får ta det lugnt igen. Tycker livet är hetsigt just nu. Jag får gå upp tidigt, ibland så tidigt som 07.00, jag hinner inte riktigt hålla snyggt här hemma, jag äter dåligt (visst, jag har ofta med mig matlåda, vilket är ekonomiskt bra, men titta lite närmare i mina lådor - uäck!), joggar inte och så vidare. Men jag ursäktar, ja till och med accepterar allt det där, för jag ser på den här perioden som något som bara ska krigas igenom. Jag böjer ner huvudet, bepansrar skallen och kör den genom väggen. Kavlar upp ärmarna och knogar. Fipplar lite. Det sista var konstigt.

Poängen jag försöker sopa hem här är att jag ser den här perioden som en extremperiod, något som bara måste krigas igenom. (Ni förstår säkert bättre om jag skriver det två gånger. Vill för övrigt inte slita ut min backspace-knapp.) Ljuset jag ser i tunneln är januari när jag lutar mig tillbaka, räknar mina ihopkrigade pengar, knäcker en tvååtta och läser en bra bok, ser en film eller lirar playstation. Jag halkar hela tiden iväg dit, men vad fan det är ju kul ju! Jag mår ju bra då! Jag har en hög med runt femton böcker jag verkligen är skitsugen på, jag kommer att få en dvd-box med alla fem säsonger av en tv-serie min käre kollega Blåskägg är jävligt het på (jag är väldigt glad för detta, har bara sett säsong ett, och den är fantastisk), och jag skulle nog inte bli olycklig av att plöja ner några hundra timmar i GTA San Andreas, God of War och Pro Evolution Soccer.

Jag har fortfarande inte kommit till poängen. Nu blir det svårt att göra det snyggt. Jag släpper den som en matbomb över er bara, rätt i fontanellen: Det jag ser som en extremtuff period är de allra flesta vuxna människors vardag. De har de så här i princip varje vecka, bortsett från några veckors semester varje sommar. År ut och år in. Stress på jobbet? Jag är fortfarande inte i närheten av vare sig min mor eller min far. Men jag kanske inte riktigt är byggd för att arbeta? Jag känner mig lite vilsen. Jag vill inte bliva stur. Men det blir säkert bra, bara jag får lite mer tid. Januari, please come forth.

Klappad på huvudet av Vattenpalatsets personal

Vad hände med att ta sina kunders synpunkter på allvar? Nu kommer visserligen mitt förslag att genomföras, men att vifta bort mitt trauma som stand-up var väl ändå lite över gränsen. Men det var ju kul att Caroline Gauffin (säkert praoelev) fick sig ett gott skratt. Det händer nog inte så ofta, trots att hon bor i Ler-um.

Jag lämnar faktiskt mailet helt oredigerat, för dig att sätta tänderna i. För Caroline Gauffin har onekligen en hel del intressanta idéer vad gäller typografi.

Hej!

Tack Tobbe för din humoristiska och underhållande beskrivning av badupplevelsen!

Stand-Up karriär???

Jag refererar till ditt e-mail:

"en förklarande skylt i första kakelrummet skulle nog bespara många besökare en hel del obehag"

Du har helt rätt! En tydlig skylt är på väg, för alla gästers bästa!!!

bara vi inte går miste om sådana här härliga e-mail...!

Mvh och God Jul

Caroline

Hej Vattenpalatset!

"Tack för svaret. Det är säkert bra i teorin, ert system, men låt mig berätta hur jag som förstagångsbesökare och stockholmare upplevde besöket.

I receptionen uppfattade jag ingen information om att omklädningsrummen krävde några förkunskaper. Jag fick en nyckel i handen, och traskade glatt in med mina två vänner. Såg två dörrar med texten ”Flickor” respektive ”Pojkar”, och där gick vi förstås inte in eftersom vi är en bra bit över tjugo alla tre. Vi gick vidare, den enda möjliga vägen. Där kom vi in i ett liten kaklad hall, med en skylt på väggen. ”Damer”, stod det. Då blev man lite skakig. Men där inne såg vi gubbar. Damskylten kanske avsåg dörröppningen in till vänster? Ja, så måste det vara, försökte vi lugna oss med. Så vi började röra oss in mot skåpen, alltså till höger. Då skymtade vi en tjej i bikini en bit in i skåpshallen! Vi vågade alltså inte fortsätta framåt, för utskällningarna man fått av gympaläraren när man stormat in i tjejernas omklädningsrum ringde ju fortfarande i öronen fast det var nästan tjugo år sedan. Vi kunde naturligtvis inte heller gå tillbaka och gå in vid ”Damer”-skylten. Vi kände oss omringade om damomklädningsrum! Vi kunde förstås gått tillbaka till receptionen och frågat, men det hade känts så dumt… ”Hej, vi kommer från Stockholm och vi fattar inte var man ska byta om”, liksom. Efter många om och men vågade vi smyga oss fram till skåpen, och kunde slutligen andas ut när vi insåg att vi inte var de enda killarna där. Därefter var besöket mycket trevligt.

Ni får ursäkta om jag låter gammalmodig och sexualfientlig, men jag tror inte att vi är de första som upplevt det här. Er lösning är säkert bra ur nyckel- och familjesynpunkt, men en förklarande skylt i första kakelrummet skulle nog bespara många besökare en hel del obehag.

Vänlig hälsning

AmöbaBoy"

Ang. mixade omklädningsrum

Okej, här var mailet jag skickade till Lerums badhus Vattenpalatset:

"Hej! Jag undrar varför ni har mixade omklädningsrum. Kan bli lite pinsamt..."

Nu har jag fått svar. Det ser ut att vara skrivet av en lunarstormfjortis med sinne för mystiska logistiklösningar. Eller tycker du att systemet som beskrivs nedan är så pass genialt att det bör ersätta klassiska herr-/damomklädningsrum? Jag tycker argumenten haltar lite. Döm själv:

"Hej!

Vi har inte mixade omklädningsrum men vi har en mixad skåpshall...
För att undvika pinsamheter så fungerar det på följande sätt... :)
1, ta en galge
2,gå in i respektive omklädningsrum. Finns skyltar. observera att det inte
finns några dörrar på omklädningsrummen utan att det är en sorts "passage".
3, byt om till era badkläder och packa ner era övriga kläder i den medhavda
galgen.
4, bär med skor, kläder, ytterkläder, och väska till skåpshallen (nästa rum)
5, leta upp ert skåp och häng in era grejer. tänk på att det finns
värdeboxar inne i simhallen för plånbok, mobil, bilnycklar osv

Vi har detta system för att det innebär att nycklarna aldrig tar slut på
bara dam resp. herr sidan. Vi kan ju ha ganska många gäster åt gången
ibland... :)
Dessutom innebär det fördelar för familjerna när de kommer då man lättare
kommer åt saker i ens respektives skåp... !

hoppas att det här gav dig svar på frågan!

Välkomna!

Receptionen på Vattenpalatset"

Sista ordet är självklart inte sagt i den här frågan. Jag mejlar dem i morgon igen.

GRF i Gbg

Wow. Vad kan man säga? En hel del. Har tillbringat några dagar i Göteborg. Åkte ner med två guldkillar, tillika grymma musiker. En gitarrist som heter Victor som bor i rummet bredvid mitt, och en basist som heter Alex som bor i Stockholms innerstad. De tre ledande styrelseledamöterna i GRF (Glamrockarnas RiksFörbund) var således samlade. Tågresan ner bestod mest av flams, men även av en del trams samt bra rövarhistorier. Alex berättade en anekdot från en U2-konsert han varit på för några år sedan:

Scen: Ett fullsatt Ullevi.

Publik: Rusig och hög på längtan efter Bono.

Handling: Publiken gör vågen. Alex vevar glatt med armarna och råkar sprätta en läskmugg ur handen på en stackars finnig pojke. Muggen wobblar genom luften (här går filmen i slow motion), men som genom ett under blir ingen nerstänkt av drycken. Alex, som är en mycket vänlig och god människa, ber pojken om ursäkt.

Dialog: Alex: "Förlåt så jättemycket, det var verkligen inte meningen. Ber så hemskt mycket om ursäkt. Vad var det du drack? Jag går och köper en ny åt dig."

Pojken (skräckslaget)(läspande): "Zingo...!"

Första kvällen åt vi sjukt slaskig kinamat med omfryst glass till efterrätt. Mums, vad äckligt det var. Men vi var glada ändå. Mätta och illamående styrde vi stegen mot Babar, en vitsigt döpt krog med ett bra "2 för 1"-erbjudande. Vi mötte upp Kalle, en barndomspolare till Victor som hette Kalle. Han var en gammal barndomspolare till Victor, killen jag delar lägenhet med. Victor alltså. Han är fortfarande det. Alltså Kalle. Barndomspolare. Till Victor.

Ja, kära du, ibland blir det hack i skivan och det får du helt enkelt tugga i dig. För om du inte gör det finns det risk att du missar nån liten karamell jag bakat in i degen åt dig. Så läs nu och läs allt, det är inte mer än rätt. Det tar ändå bara nån tiondel av tiden det tar för mig att författa det.

Därefter tog vi oss hem till Victors storasyster Mia, som så vänligt öppnade upp sitt hem för oss. Hon hade precis klippt av sig sitt långa hår och var nöjd med det. Det såg fint ut, tyckte jag. Hon bjöd på öl, glögg, russin och övernattning. När vi skulle gå och sova noterade Alex att kalsongerna jag postorderfulat mig till gratis inte hade världens bästa... passform. Han nämnde något om "gubbkallingar", och det låg väl en del i det. Han tog några foton. Ni vet hur det kan bli. Vi fnissade oss till sömns som flickscouter, men snarkade mer än såna. I alla fall de två andra. Hörde inte mig själv så mycket. Dålig medhörning.

Dagen därpå gick vi på Vattenpalatset. Det var ett badhus med bra rutschbana, utomhusbad (svalt) och en bastu med portkod (7512). Dessutom ett mycket märkligt mixat "omklädningsrum". Man kunde alltså ha skåp precis bredvid en flicka om man var pojke. Fatta skumt. Jag har mejlat dem, och kommer naturligtvis att publicera svaret här.

Sen blev det dags för Freak Kitchen. Vi mötte upp Jens, drog i oss lite öl, krigsmålade oss och gick in. Eftersom jag är ruskigt trött på att
a) förklara vilka Freak Kitchen är
b) förklara hur de kan vara ett av världens bästa band men fortfarande vara "helt okända"

nöjer jag mig med att skriva att de var jättebra och att jag hade jättekul. De hade en massa kameramän där, det kommer en live-dvd nästa år. Så snart kan man nog se våra glada ansikten sjunga med i sångerna.

Vi tog en Zingo i pausen!

Efter konserten hamnade vi på ett japanskt ölhak där man fick sitta på kuddar på golvet i bara strumplästen. Vi pratade norsk black metal och jag visade trumgrejer på det lilla bordet. Sent på natten hamnade vi på McDonald's som var som en parodi på just McDonald's om natten. Fjortistjejen som gråter i mobilen, det muckiga grabbgänget, matkastarna, väktarna, den hårt prövade personalen. Alla var där.

Vi sov på luftmadrasser hos Eva, en annan av Victors systrar. Även hon en mycket god och nice människa. Hennes man Christian känner Johan Lindstrand och Magnus Olsfeldt i The Crown! Tufft ju.

På hemresan började vi snacka om att Alex kanske ska hoppa in och spela lite bas på Overlordlåtar när studion står klar. Oj, vad jag längtar.