GRF i Gbg

Wow. Vad kan man säga? En hel del. Har tillbringat några dagar i Göteborg. Åkte ner med två guldkillar, tillika grymma musiker. En gitarrist som heter Victor som bor i rummet bredvid mitt, och en basist som heter Alex som bor i Stockholms innerstad. De tre ledande styrelseledamöterna i GRF (Glamrockarnas RiksFörbund) var således samlade. Tågresan ner bestod mest av flams, men även av en del trams samt bra rövarhistorier. Alex berättade en anekdot från en U2-konsert han varit på för några år sedan:

Scen: Ett fullsatt Ullevi.

Publik: Rusig och hög på längtan efter Bono.

Handling: Publiken gör vågen. Alex vevar glatt med armarna och råkar sprätta en läskmugg ur handen på en stackars finnig pojke. Muggen wobblar genom luften (här går filmen i slow motion), men som genom ett under blir ingen nerstänkt av drycken. Alex, som är en mycket vänlig och god människa, ber pojken om ursäkt.

Dialog: Alex: "Förlåt så jättemycket, det var verkligen inte meningen. Ber så hemskt mycket om ursäkt. Vad var det du drack? Jag går och köper en ny åt dig."

Pojken (skräckslaget)(läspande): "Zingo...!"

Första kvällen åt vi sjukt slaskig kinamat med omfryst glass till efterrätt. Mums, vad äckligt det var. Men vi var glada ändå. Mätta och illamående styrde vi stegen mot Babar, en vitsigt döpt krog med ett bra "2 för 1"-erbjudande. Vi mötte upp Kalle, en barndomspolare till Victor som hette Kalle. Han var en gammal barndomspolare till Victor, killen jag delar lägenhet med. Victor alltså. Han är fortfarande det. Alltså Kalle. Barndomspolare. Till Victor.

Ja, kära du, ibland blir det hack i skivan och det får du helt enkelt tugga i dig. För om du inte gör det finns det risk att du missar nån liten karamell jag bakat in i degen åt dig. Så läs nu och läs allt, det är inte mer än rätt. Det tar ändå bara nån tiondel av tiden det tar för mig att författa det.

Därefter tog vi oss hem till Victors storasyster Mia, som så vänligt öppnade upp sitt hem för oss. Hon hade precis klippt av sig sitt långa hår och var nöjd med det. Det såg fint ut, tyckte jag. Hon bjöd på öl, glögg, russin och övernattning. När vi skulle gå och sova noterade Alex att kalsongerna jag postorderfulat mig till gratis inte hade världens bästa... passform. Han nämnde något om "gubbkallingar", och det låg väl en del i det. Han tog några foton. Ni vet hur det kan bli. Vi fnissade oss till sömns som flickscouter, men snarkade mer än såna. I alla fall de två andra. Hörde inte mig själv så mycket. Dålig medhörning.

Dagen därpå gick vi på Vattenpalatset. Det var ett badhus med bra rutschbana, utomhusbad (svalt) och en bastu med portkod (7512). Dessutom ett mycket märkligt mixat "omklädningsrum". Man kunde alltså ha skåp precis bredvid en flicka om man var pojke. Fatta skumt. Jag har mejlat dem, och kommer naturligtvis att publicera svaret här.

Sen blev det dags för Freak Kitchen. Vi mötte upp Jens, drog i oss lite öl, krigsmålade oss och gick in. Eftersom jag är ruskigt trött på att
a) förklara vilka Freak Kitchen är
b) förklara hur de kan vara ett av världens bästa band men fortfarande vara "helt okända"

nöjer jag mig med att skriva att de var jättebra och att jag hade jättekul. De hade en massa kameramän där, det kommer en live-dvd nästa år. Så snart kan man nog se våra glada ansikten sjunga med i sångerna.

Vi tog en Zingo i pausen!

Efter konserten hamnade vi på ett japanskt ölhak där man fick sitta på kuddar på golvet i bara strumplästen. Vi pratade norsk black metal och jag visade trumgrejer på det lilla bordet. Sent på natten hamnade vi på McDonald's som var som en parodi på just McDonald's om natten. Fjortistjejen som gråter i mobilen, det muckiga grabbgänget, matkastarna, väktarna, den hårt prövade personalen. Alla var där.

Vi sov på luftmadrasser hos Eva, en annan av Victors systrar. Även hon en mycket god och nice människa. Hennes man Christian känner Johan Lindstrand och Magnus Olsfeldt i The Crown! Tufft ju.

På hemresan började vi snacka om att Alex kanske ska hoppa in och spela lite bas på Overlordlåtar när studion står klar. Oj, vad jag längtar.