Lars Winnerbäck

Lars Winnerbäck. Vad är det han gör med folks hjärnor och hjärtan? Det är något med hans texter som får varenda människa att känna att han talar just till henne eller honom (mest henne, men ganska många honom). Visst kan det hända att en Kent-textrad går rätt in i själen hos mig, eller att Ulf Lundell får till en formulering här och där. Men oftast känns det som att det finns en vägg mellan mig och dem, mellan lyssnaren och avsändaren. Den väggen finns inte mellan mig och Lasse. Han sjunger och jag lyssnar och tolkar. Ofta passar det in i min egen verklighet.

Det speciella med honom är att han aldrig har en enda meningslös textrad. Allt betyder något, får mig att känna något. Att alltihop är vackert tonsatt, med föredömligt enkla ackord, är ingen dum bonus. Jag kan spela de flesta låtarna på gitarr, fast jag är trummis.

Mitt finaste Winnerbäckminne är när jag och Rikard åkte till Linköping för två år sen för att se honom inviga Cloetta Center. Det var en bra spelning med 11 000 i publiken, men det roliga började egentligen först efteråt. Jag hade släpat med mig en gitarr, in case of skön efterfest. Och vilken efterfest det blev. Det var en ljum sommarkväll, och de tusentals fans som vällde ut från konserten hade på inga sätt fått nog. Jag kände mig som en honungsburk i en myrfarm. "Åh, spela 'Solen i ögonen'!" "Kan du 'Kom änglar'?" "Du får en bärs om du kör 'Elden'!" "Du får två om du kör 'Tvivel'!" Kort sagt, vi gled runt i parker och på krogar och i bakluckor på bilar och fick så mycket gratisöl och jubel att hälften kunde varit nog. Vi slank in på nån krog och smet in bakom disken i garderoben och spelade en "Kom änglar" så att garderobstjejen fick tårar i ögonen.

Dagen därpå liftade vi hem med en fartdåre som snittade 180 på motorvägen.

Nu är inlägget slut, men här kommer lite extramaterial:

Jag är väldigt nyfiken på om Lasse har någon formel han använder när han skriver texter. Något enkelt språkligt knep som får lyssnaren att känna igen sig och känna sig delaktig. När man skriver texter såhär, som jag gör, vet jag ju att det blir intressantare att läsa om jag kryddar mina iakttagelser med så mycket detaljer och exempel som möjligt. Det är till exempel inte så roligt att läsa om hur vi flängde runt "i parker, på krogar och i bakluckor" eftersom det blir väldigt övergripande. Då är det roligare att berätta om hur vi smet in i garderoben och charmade tjejen. Har Lasse nåt sånt knep tro? Jag kanske ska ta och göra lite textanalys på de texter som träffar mig hårdast och se om jag ser några gemensamma drag. Plocka isär mystiken lite.