Hej Vattenpalatset!

"Tack för svaret. Det är säkert bra i teorin, ert system, men låt mig berätta hur jag som förstagångsbesökare och stockholmare upplevde besöket.

I receptionen uppfattade jag ingen information om att omklädningsrummen krävde några förkunskaper. Jag fick en nyckel i handen, och traskade glatt in med mina två vänner. Såg två dörrar med texten ”Flickor” respektive ”Pojkar”, och där gick vi förstås inte in eftersom vi är en bra bit över tjugo alla tre. Vi gick vidare, den enda möjliga vägen. Där kom vi in i ett liten kaklad hall, med en skylt på väggen. ”Damer”, stod det. Då blev man lite skakig. Men där inne såg vi gubbar. Damskylten kanske avsåg dörröppningen in till vänster? Ja, så måste det vara, försökte vi lugna oss med. Så vi började röra oss in mot skåpen, alltså till höger. Då skymtade vi en tjej i bikini en bit in i skåpshallen! Vi vågade alltså inte fortsätta framåt, för utskällningarna man fått av gympaläraren när man stormat in i tjejernas omklädningsrum ringde ju fortfarande i öronen fast det var nästan tjugo år sedan. Vi kunde naturligtvis inte heller gå tillbaka och gå in vid ”Damer”-skylten. Vi kände oss omringade om damomklädningsrum! Vi kunde förstås gått tillbaka till receptionen och frågat, men det hade känts så dumt… ”Hej, vi kommer från Stockholm och vi fattar inte var man ska byta om”, liksom. Efter många om och men vågade vi smyga oss fram till skåpen, och kunde slutligen andas ut när vi insåg att vi inte var de enda killarna där. Därefter var besöket mycket trevligt.

Ni får ursäkta om jag låter gammalmodig och sexualfientlig, men jag tror inte att vi är de första som upplevt det här. Er lösning är säkert bra ur nyckel- och familjesynpunkt, men en förklarande skylt i första kakelrummet skulle nog bespara många besökare en hel del obehag.

Vänlig hälsning

AmöbaBoy"