Bonusinlägg (bara för trogna läsare)

I avdelningen "skumma dagboksanteckningar om fester" har vi här en godbit från 1999. Jag var sjutton år och... ja, då är man som man är:

31 september 1999
I går kväll var det fest hos Marcus. Jag var hos Peter och duschade och fixade till mig, lånade en ful apelsinfärgad tröja av Peter och sen drog vi. Kul som fan, jag köpte en halv kvarting (3,5 cl) 32%-ig sprit av Peter, och en starkbärs av Johan. Vi satt och sjöng Hammerfall-låtar i kör, och allt var party. Jag blev en panter och bet Johan så han tappade ut sin dricka, jag var ett Star Wars-skepp med två kuddar kring huvudet osv. Sen blev det bråk, det kom alldeles för mycket folk och två 15-åriga turkar kom i tjafs med varandra. Då ringer den ena upp fem 20-åringar som kommer och spöar den andre med ett järnrör i revbenen. En massa dyra spritflaskor blev snodda från Marcus föräldrar, Hannas skor, 900-kronors Nike, köpta dagen innan blev också stulna, bilar utanför blev sönderslagna, kaos. Till dess var det kul i alla fall.

En schemalagd slackerdag

Igår skar jag mig satans djupt i vänster pekfinger när jag skar kassler.

Jag har precis ringt ett asjobbigt samtal. Därför skakar fingrarna en aning och jag får skriva om ungefär vartannat ord. Samtalet handlade om det som jobbiga samtal sällan handlar om: julhandeln. Det gick till chefen på GAME, och innebörden var att jag inte kommer att kunna jobba för honom en enda dag i december. Jag har aldrig varit butikschef, men jag kan tänka mig att det är en av de mindre populära saker folk ringer och säger.

Det gick ganska bra. Vi blev inte osams, men han sa att de skulle bli tvungna att hitta någon ny. Han förklarade att om de hittade någon snabbt och som var duktig så var det osäkert hur det skulle se ut med extrajobb för mig efter jul. Det var ungefär precis vad jag förväntat mig. Blir det så så blir det så. Inte hela världen. Skulle jag hamna i ekonomisk kris är världen full av butiksjobb att haffa.

Jag skar så djupt att jag undrade om jag skurit av en nerv eller så, men så var det inte. Men det var nog nära.

Mitt rum har fått en ansiktslyftning. Jag sitter vid mitt nya datorbord, och det är så vackert. Jag har även hittat nya gardiner och en stor matta. Nu ska jag bara få upp lite prylar på väggarna så har jag mitt drömrum. Tv-spelshörnan blev sjukt mysig när den fick en matta. Där kommer jag nog att tillbringa en del tid.

I morse när jag vaknade gjorde jag ett schema över dagen. Ville verkligen få en del saker gjorda. Du som är uppmärksam ser kanske vad jag tyckte var viktigast.

10.00 - 10.45: Frukost.

10.45 - 11.30: Promenad.

11.30 - 12.15: Diska, dammsug, torka golv, tvätta toaletter etc.

12.15 - 15.15: Spela Metal Gear Solid 3. Ät lunch när du blir hungrig.

15.15 - 15.45: Boxning på sandsäck.

15.45 - 16.05: Dusch.

16.05 - 16-30: Städa upp mitt rum en aning. Mest kring datorbordet och så.

16.30 - 17.30: Fotbollsträning (alltså på Playstation, det regnar ju).

17.30 - 18.00: Middag.

18.00 - 22.00: Metal Gear Solid 3.

22.00 - Sängdags: Börja på Stieg Larssons nya bok "Flickan som lekte med elden" (blir förmodligen dagens höjdpunkt).

Det är så äckligt att skära sig. Det är en jävla tur att man inte får veta det tio sekunder innan, att "snart kommer du att låta den här vassa kniven skära sönder ditt kött, och det kommer att göra jävligt ont". Då skulle det bli helt outhärdligt. Saliga äro de ovetande.

Ja, Metal Gear Solid alltså. Kanske världens bästa spelserie. Idag har jag infiltrerat en militärbas i Ryssland. Det var svårt. Problemet med det spelet är att det inte räcker att storma in och skjuta de soldater som vaktar. De ringer direkt efter back-up när de får syn på en, och så blir det infernaliskt körigt innan man hinner säga flaska.

Men det är kul när man lyckas med nåt move som till exempel det jag gjorde idag:
En vakt gick fram och tillbaka och vaktade en dörr. Då la jag ut ett magasin med lättklädda damer på golvet en bit bort, och sen knackade jag i väggen så att han hörde det. Han blev misstänksam och kom gående på helspänn, och jag slank undan i skuggorna. När han fick syn på blaskan stannade han upp, sänkte AK47:an, sa "Niiice..." och satte sig och började bläddra. Då kunde jag enkelt smyga fram bakifrån, sätta en kniv mot strupen på honom och avväpna honom. Snuskiga apa, det kan du ha.

Det var inte så bra att skära sig i fingret precis innan man skulle ha spelkväll med Gustav.

I lördags var jag på maskerad. Jag var utklädd till motorsågsgalning, naturligtvis. Man skulle ju vara läskig och vad kan vara läskigare än någon med ett stort verktyg och en dysfunktionell hjärna? Köpte en brutal såg på BR Leksaker som till och med hade en rörlig klinga. Sen var det bara att bloda ner en tröja och ta en papperspåse över huvudet. Andra celebriteter på festen var Marilyn Monroe, tant Grön, tant Röd (!) och tant Gredelin, en blottare med en slapp dildo som dinglade ur kalsongerna, en två meter lång blå björn (hyrd dräkt, respekt!) och en snubbe som hade en kycklingdräkt för femåringar. Det var en overall men dåren bar den som en tröja. Hade klippt av benen tror jag. Herregud.

Fast det är å andra sidan klart bättre att skära sig med en supervass kniv än med en slö. Det har man ju hört sen barnsben. Barnsben förresten. Ett av de absolut konstigaste orden.

Festen var som den skulle, värden var nere två gånger och bultade auktoritärt på dörren, folk tafsade på varandra och sig själva och pratade strunt. Jag drack trefemmor eftersom jag skulle stå och sälja spel dagen därpå. Sov i en soffa när festen var slut.

Det känns lite som att jag har jobbat jämt den senaste tiden. Skönt att det är lite softare nu innan december drar igång. Kommer ha typ tre lediga dagar mellan den 1:a och 24:e december. Förresten tog jag på mig att jobba julafton, fyra timmar. Det brukar vara rätt mysigt, inte alls som den skräckbild folk målar upp. "Och så ska jag jobba PÅ JULAFTON".

Undrar om jag ska fortsätta med fetade ingångar?

Nu ska jag slå på sandsäcken. Det skulle jag egentligen gjort för en timme och trekvart sen, men scheman är ju bara scheman. Inget man behöver bry sig om.

Lite belåtet pokersnack

Kom precis hem från pokerkväll hos Jakob. Sanna, Rikard, Peter och en Jocke deltog. Alla var påtagligt sugna på att lira och stämningen blev inte sämre av att Peter tagit med sig ett riktigt pokerbord.

Jag hade ett skönt flyt hela kvällen, fick många bra händer och var både vild och disciplinerad på samma gång. Eftersom jag vet att åtminstone Sanna läser den här bloggen tänker jag inte tala om hur mycket jag bluffade, men visst hände det väl nån gång att jag var helt tom när jag gick all-in. Om jag inte minns fel. Framför allt lyckades jag skaka av mig jobbiga utdragningar utan att låta dem påverka mitt spel. I första turneringen var jag i ett mäktigt underläge mot Jakob i finalen, men jobbade mig upp så att det var helt jämnt. Då fick jag Ess/Kung. En grymt stark hand på två man. Eftersom Jakob höjt rejält innan floppen valde jag att slå om och sätta honom all-in. Han synade med Ess/Dam. Han måste träffa en av de tre damerna för att vinna. Självklart gjorde han det. Men det är bara att tugga i sig och tänka "Om vi hade spelat den här handen 1000 gånger, vem hade varit vems bitch då?".

Totalt knep jag en vinst och tre andraplatser. Det är nog första gången jag kommer på prisplats alla gånger. Tyvärr körde vi lite lägre inköp idag än normalt, så kvällens facit blev "bara" 150 kronor plus.

Det har varit mycket jobb på GAME nu. Det är roligt, men väldigt krävande. Det låter inte så svårt att stå och kränga spel i en butik, men det är det. Det är så mycket småsaker som inte får bli fel att jag är alldeles utbränd i huvudet när jag kommer hem. Och så står man ju rätt mycket ensam också, som sagt. Nu jobbar jag inte där förrän om en vecka. Skönt med ett brejk. Jag är ledig måndag- fredag nästa vecka, både från bokhandeln och GAME. Det behöver jag.

I torsdags var jag på "branschfest" på Undici, Tomas Brolins krog. Massa nya tv-spel presenterades, mat och sprit var gratis och vi fick gå en jättefånig tipsrunda där en massa idrottskändisar stod utplacerade vid stationerna. Funderade på vad de fått betalt för att stå och huttra i Humlegården klockan nio en kall oktoberkväll? Hur kul kan det vara att stå och läsa frågor för en massa halvpackade spelnördar? Maria Akraka, Tomas Johansson, Lasse Eriksson, Tomas Brolin (duh!), Billan Westin, Anna Svärd, Kenta Nilsson och några till hade de i alla fall fått att ställa upp.

Inne på krogen var det som ett barnkalas på sätt och vis. Man kunde till exempel gå in i ett rum och testa ett karaokespel, vilket många gjorde. Sen kunde man spela roliga sällskapsspel. Och, kanske det hetaste, testa Playstation 3 fem månader innan den släpps i Europa. Det var fin grafik. Jag var lite imponerad, men inte jätte. Jag tror Nintendo Wii kommer vara den coolaste maskinen.

Det bästa jag gjort idag:

Tvättat två maskiner

Sprungit fort som fan och hunnit med 00.01-pendeln från Älvsjö

Lyckats bluffa bort Peter i en jättepott med 2/3 i olika färger innan floppen

Vunnit en golfmatch mot självaste Tiger i Tiger Woods 2004 på Playstation 2

Ätit pizza på ett dödsföraktande sätt utan att spilla på mig det minsta

Trött på inget, trött på allt

Det blir kort idag, Gustav är på ingång. Vi ska spela tv-spelsfotboll. Eller fotbolls-tv-spel, vilket du vill.

Jag är seg och lite bakis idag. Firma-"event" igår, vi var och bowlade och drack på jobbets bekostnad. Det var jättekul. Men som sagt, man blev lite bakis av det. Och när man är lite bakis orkar man inte alltid med telefonförsäljare.

Hon som ringde nyss var rätt kass på sitt jobb. Hon läste mycket innantill och hade en ful dialekt, lite bonnig. Hon var en av alla dom som vill få mig att byta telefonoperatör. Jag kunde inte förneka att det hon erbjöd lät bra, för det gjorde det. 29 öre till alla fasta telefoner, och även till mobiler. Jag frågade hur det skulle bli med fasta avgifter och sånt, och hur jag skulle göra med telia-abonnemanget jag har nu. Hon började förklara, och nånstans där kände jag intensivt hur jag bara hatade hela fenomenet telefonförsäljning. Och hon hade ju inte ens en trevlig röst. Jag fattade inget beslut, min märkliga hantering av henne var helt spontan. Den gick ut på att jag slutade prata, och bara andades, lågt men ändå hörbart, i luren. Inte flåsade eller så, men jag lät henne veta att jag var kvar. När hon var klar med sin långa förklaring blev det tyst.

Bonniga telefonförsäljaren: "Hallå? ... Hallå? ... Hallå?... ... ... Hallå? ... Hallå?"

Det tog säkert trettio sekunder innan hon la på. Hon ringde inte tillbaka. Skönt.

Fäääääääärdig!

Eftersom klockan är kvart i tre och jag jobbar imorgon blir det inte så mycket sagt här nu, men jag måste bara få säga att jag är så glad.

Jag har slitit som djuret från klockan sju tills nu (nästan åtta timmar) för att få klart artikeln. Och nu är den dessutom bra. Det hade jag nästan gett upp hoppet om. Nu känns den som något jag kan vara stolt över.

Känslan jag har i kroppen just nu är precis som efter en avklarad tenta. En sån som man har oroat sig för i flera veckor, men som aldrig mer kommer att besvära en igen. Trots att jag bara får fem timmars sömn kommer jag att studsa upp ur sängen i morgon.

I hate to write, but i LOVE having written. Churchill, you're the man.

Lunchrast.

Det är ganska underligt att jag är som lugnast när folk omkring mig är som hetsigast. Jag kan inte bli stressad när jag står i kassan och har en tiometerskö i bokhandeln, hur krånglig kunden än är. Jag faller tryggt tillbaka på min vetskap att jag själv hellre köar en liten stund extra, och får bra service när det väl är min tur. Det är inte kul som kund att känna sig "avklarad" på tre sekunder av en hetsig skitstövel, även om det minskar väntetiden en aning.

Nu har jag lunchrast i bokhandeln. Jag hade just en kund som jag fick bita mig i tungan för att inte gapskratta åt. Hela situationen inbjöd verkligen till det.

Han var kanske 45, kanske 50. Klädd i åttiotalsträningsoverall, och med lite snorstalaktiter hängande från näsan. Han gick med raska, sunda steg fram till kassan. Jag drog direkt paralleller till Göran Kropp eller någon annan "äventyrare". Ni som lyssnar på Winnerbäck förstår vad jag menar när jag säger att texten till "Idiot" susade förbi i bakhuvudet. Kort sagt, en hurtbulle i fula kläder på oantastligt gott humör. Han dammar boken i disken och säger "Ja vill ha dän som präsänt!"

Vilken bok han köpte? "Kvinnor som tänker för mycket".

"Du tycker du ser fräsch ut?"

För någon vecka sedan tittade jag mig i spegeln. Jag hörde en röst i mitt huvud. "Du tycker du ser fräsch ut. Men hon tycker du ser trött och sliten ut!" Det är nån tv-reklam för nån smet man ska ha under ögonen i stället för att sova ordentligt. Problemet är bara att varje gång jag tittat mig i spegeln sen dess har jag hört den där käcka rösten. Vem är hon? Och varför säger rösten att jag tycker att jag ser fräsch ut? Jag är trött och ful.

Över gränsen

Var det ett bevis på att jag känner mig tom som en urlakad disktrasa eller? Det som hände nyss har aldrig hänt förut. Jag klickade på "New post", fick fram fönstret, och blev sen sittande. Satt och tittade på den blinkande markören och den tomma sidan i säkert en minut. Det har aldrig hänt förut.

Tänk om grymma artiklar kunde komma med samma fart som mina blogginlägg vanligtvis kommer med. Då vore jag rik, berömd och glad. Kanske jag tänker för mycket när jag skriver "seriöst"? Fan vet.

Idag gick jag upp klockan sju, och satt och filade på min Haunted-artikel ett par timmar före frukost. Det går framåt, men det är inte lätt. Min känsla är att det blir gångbart men långt ifrån briljant. Det är ovant att skriva på det här sättet. I Slavestate skrivs skribentpassager och intervjufrågor med fet stil, och svaren med "vanlig". Det gör att det blir väldigt svårt att slänga in miljö- och personbeskrivningar på nåt naturligt sätt. Dessutom gör textens enorma längd mig lite rädd. För mig som gått journalistlinjen är liksom 4 000 tecken en lång text. Nu ska den vara minst fem gånger så lång. Men men. I såna här lägen finns bara en sak: Man klarar det man måste klara. Det har jag gjort alla gånger hittills och det vet jag att jag kommer att göra nu också. Jag har helgen på mig. Jävla trist att jag jobbar 10-17 i morgon och 11-17 på söndag. Det passar verkligen illa. Får se om jag orkar sitta uppe ikväll, klockan är snart elva redan.

Igår kväll var jag på musikalen Rent på Göta Lejon. Min syster fick två biljetter i 19-årspresent och valde mig som sällskap. Hedrad? Ja. Glad? Mycket. Efter en hel dags kämpande med artikeln var briljant stämsång, sköna dansnummer och lite Linda Bengtzing precis vad jag behövde. Riktigt sorglig på sina håll. Har blivit lite blödig på äldre dar, helt klart.

Idag jobbade jag på bokhandeln. Och löneförhandlade. Kanske låter dumt att löneförhandla fredagen den 13:e, men jag skiter väl i sånt. Det gick bra. Det hela gick precis som planerat, fast bättre. Jag fick drygt tre kronor mer i timmen, vilket var bra. Än bättre var att den nya lönen tydligen skulle räknas från den 1 april i år, och att jag då får en del stålar retroaktivt. Kanon ju.

Det är för mycket nu. Trots att det egentligen inte är så mycket alls. Lite butiksjobb och en artikel som ska bli klar. Jaha. Men det är för mycket inuti. Jag ska snart resa iväg lite, tänkte jag. Jag ska packa ett par ombyten, en hög böcker jag länge velat hinna läsa, min laptop och ett par sköna promenadskor. Sen ska jag lämna mobilen hemma och ta mig ner till Köpenhamn. Jag blir nog borta en vecka, tror jag. Ska hitta nåt litet vandrarhem. Så får det bli. Om jag inte kommer till något slags insikt har jag i alla fall fått läsa en massa bra böcker ifred.

Och här kommer han...

... han är stressad, han är pressad, han är hungrig, men framförallt är han AmöbaBoy och nu är han tillbaka!

Jag är ledsen för det som har hänt, eller snarare det som inte hänt. Har man en blogg ska man sköta den för annars dör den. Det är inte konstigare än så. Mina ursäkter är Jens, en del festande, böcker och tv-spel.

I fredags fick jag i alla fall till slut träffa Anders, gitarrist i The Haunted. Vi sågs på EMI:s kontor vid Karlaplan, och vi satt i samma lilla rum som Per Gessle suttit i fem minuter tidigare (Publiken: "Oooooh"). Eftersom jag inte äger någon diktafon riggade jag upp min lilla videokamera och körde igång. Det började inte så bra, jag försökte dra ett skämt om Per Gessle för Anders och skivbolagstjejen.

Jag: "Jaha, så Per Gessle var här alldeles nyss?"
Skivbolagstjejen: "Ja."
Jag: "Ja, jag kände att det var nånting i det här rummet..."
Anders: "Lite starstruck eller? Hehe."
Jag: "Nej, men jag tyckte det luktade lite skumt."
Anders och skivbolagstjejen: ...

Vafan? Är inte det allmängods, att avsky Per Gessle, åtminstone som soloartist? Tydligen inte. Inte blev det bättre av att jag blandade ihop mina papper och tog en hel minut på mig att hitta mitt fina frågepapper. Det gick väl lite bättre sen och vi satt och pratade i en timme. Han var lite blyg, faktiskt, och verkade rätt trött. Långhårig. Lite rund. Tatuerad. Men snäll, tyckte jag nog. Det var helt ok.

På fredagkvällen kom Jens. Jens är en mycket god vän, tillika kollega på Slavestate, som man träffar alldeles för sällan. Han kom vid halv tio på kvällen som ett yrväder. Eller ja, han ringde på, jag öppnade och han klev in, men glad blev jag. Yrväder blev han nog i ärlighetens namn först fem, sex timmar senare. Men tusan, då yrde han. Jens har jättelångt hår och när han headbangar med det kan han vispa ihjäl vem som helst, tro mig. Plötsligt var klockan kvart i fyra på morgonen och hela köket var indränkt i chokladsmet. Vi hade fått för oss att baka en kladdkaka, efter att ha fått i oss öl, vitt vin, cider, whiskey och ouzo. Den blev hård och inte så god, och dessutom blev den omskriven. Av mig. Fast det kom jag inte ihåg dagen därpå. Tydligen gick jag in och bloggade sekunden innan jag gick och la mig och sov. Inget mästerverk, och jag tog bort det dagen därpå. Men för sjutton, jag slänger upp det igen. Du vet ju att jag kan stava bättre än så egentligen.

Vad finns det att säga? vi ääääääääääär så uflla att dt är patoetistk. jag finner inga ord föfr detta tillståndd. vi försökte bakaaaa en kladdklaraka men den ble v inget god. den blev hkansk e hälften s å god sojm den skuellbe blivitg om man varit nukter och bakat. vi har haft en kul kväll heur som hselst. Jag tar nog bort dert här inlägget imorgogon. hej då. ) `=)

Jag har ju rätt i sak i det mesta jag skriver. Den blev verkligen inte god. Dels var den inne i ugnen för länge, och dels öste Victor en massa O'boy i smeten när den redan fått all kakao den skulle ha. Han försökte vara rolig, tror jag, och lyckades i och för sig. Ja ja.

Det var tur att ingen granne var på ringa polisen-humör, för vi väsnades nog väldans mycket. Vi lyssnade på "dödsmetall" och "slog" rätt hårt på diverse "flyttkartonger" och "fruktskålar" med "trumpinnar" av märket "Hellstone".

Kvällens mest misslyckade infall var att gå ut och kasta frisbee vid femsnåret. Ingen lyckades fånga frisbeen en enda gång. Kul.

På lördagen var vi ganska mosiga, och tillbringade större delen av dagen liggande. Jag gick upp vid halv tre, då vi gick till pizzerian. Åt en fläskfilékreation med bearnaise som satt gott. Vi tittade lite på tennis på tv-apparaten som hängde i ett hörn. Det såg jättejobbigt ut.

Sen gick vi och köpte smågodis och sånt. Resten av dagen låg vi i soffan, tittade på "Ninja Academy", en b-kopia av Polisskolan fast i ninjamiljö. Inte så roligt. Framåt tiotiden åkte vi in till stan för att gå på restaurang. Det tyckte jag var ett typiskt trevligt initiativ, sjukt oväntat. Vi skulle inte festa eller nåt, bara äta god mat och komma iväg från lägenheten. Vi hamnade på Noodle House, vars kök precis var på väg att stänga. Vi hann beställa och fick in godsaker, jag åt en kycklingsak med stark smak och typ paprika kanske. Därefter gick vi en stadspromenad på över en timme, och jag kände mig som Per Anders Fogelström. Kanske lite tröttare, men men.
Stockholms skyline rockar.

På söndagen var Jens borta, och jag satte mig för att transkribera intervjun från video till skrift. Det tog en del timmar. Orkade verkligen inte börja skriva artikeln efter det, klockan var mycket. På måndagen jobbade jag på bokhandeln. När jag slutade klockan sex mötte jag upp Victor, han bjöd på pizza och sen stack vi till hans studio. Han behövde nämligen hjälp att bära ett par ton gips- och träplattor från den ena änden av lokalen till den andra. Sånt är lite svårt att göra själv, så jag hjälpte förstås till. Därefter sov vi hos hans mamma i Solna. Skönt, eftersom jag skulle upp och jobba på Game fem minuter därifrån dagen därpå.

Arbetsdagen på Game var den stressigaste hittills. Jag stod ensam i över tre timmar och fick jättebökiga frågor om onlinespel, presentkort, inbyten, förhandsbokningar och sånt. Höll även på med en och samma kund i säkert tjugo minuter, tills han hittat det perfekta spelet: NHL 07 till Xbox, 549 kronor. Han var jätteglad att han lyckats bestämma sig, men när han skulle betala försökte han göra det med en (1) hundralapp. Han hade inte alla läsk i backen, han var lite skum.

Därefter mötte jag upp Alex på centralen, och vi åkte hem till mig. Väl där började jag laga en smaskig kycklingrätt med champinjoner medan han gick och köpte tvååttor och honungsrostade jordnötter. Efter maten spelade vi Resident Evil 4, men det nöjet visade sig bli kort. Efter bara en och en halv timme hade Alex satt den sista hagelskuren i slutbossens öga och allt var över. Vi testade lite specialuppdrag som vi nu hade låst upp, men de var inte mycket att ha. Han stack istället hem rätt tidigt, och jag gick och la mig.

Idag vaknade jag klockan åtta, planenligt, gick upp och åt frukost och satte mig sen i sängen med min laptop. Att börja på en text som man vet ska bli mellan 25 000 och 30 000 tecken är inte så lätt. Hur tänkte Tolkien när han skrev första meningen i Lord of the Rings? Hur som helst, jag kanske inte har skrivit den grymmaste ingressen, men sedan imorse har jag faktiskt fått ur mig över 8 000 tecken fullt läsbar svenska! Och fler ska det bli. Back to work.

(Tänk vad mycket fortare det går att blogga. 6554 tecken på drygt tio minuter.)

Godmorgon

Vaknade med en mening i huvudet, som kändes som en typisk sån där "visdomsord som trycks på varje sida i en liten almanacka"-grej.

"Västvärldens dåliga samvete stavas tandtråd."

Jag har fått jobb!

Oj, jag hade ju verkligen tänkt gå och lägga mig direkt när filmen var slut, men det går inte. Är alldeles för tagen och berörd. Jag har just sett en film som jag redan sett, men som jag inte mindes hur stark den var. "Fyra nyanser av brunt" stod det på omslaget. Jag får bara inte ihop att det är Killinggänget som gjort den. Hallå, Killinggänget? Det varumärket brukar för mig stå för kvalitativt underhållande trams. Att ge sig på att göra en över tre timmar lång episk betraktelse över skuld, föräldraskap och relationer och ro iland det som de har gjort, det är fan världsklass. Varken mer eller mindre. Framför allt inte mindre.

Igår provjobbade jag på Game. Jobbade med Johan och Elvira, ett radarpar som är ett par även privat. Extremt snälla och sköna människor. När de visar något, typ hur man registrerar en ny medlem i Gameklubben, säger de "men det här kommer jag ju visa dig hundra gånger till, så du behöver inte känna att du ska kunna det på en gång". De lär ut grejerna i lagom takt och jag trivs som fisken i akvariet. Trivs den förresten? Jag ändrar till fisken i havet, på äkta Idde Schultz-maner. Tänk att jag hatade henne så mycket när den låten var "i ropet" men älskar henne så mycket när hon står med sin gitarr bakom Lasse! Intressant hur sammanhanget påverkar där.

Igår kväll var det pokerkväll. Vi var i min pappas hus, han var på Mallorca nämligen och vi behövde space eftersom vi skulle bli uppåt nio pers. Nu dök bara sex upp, så vi hade lika gärna kunnat vara hos Sanna, men det var grymt skönt med ett större bord. Peter hade dessutom med sig ett riktigt pokerbord, alltså ett sånt man lägger på ett vanligt bord. Oj vad korten och markerna gled fint på filtunderlaget. Ljuvligt! Spelet gick sådär. Trots två bananer, ett äpple, en del sötlakrits och en Red Bull gjorde jag en del riktigt kassa spel. Jag tror att det kan ha berott på att jag inte är någon vidare pokerspelare. The jury is still out.

Jag lyckades knipa en andraplats i turnering nummer två i alla fall, efter en stenhård final mot Peter. Gick alltså plus minus noll totalt. Skönt att få den i alla fall. Därefter var det dags att dra sig hemåt, men då klockan passerat midnatt med råge fick det bli nattbuss. Somnade flera gånger på den, men lyckades gå av vid rätt hållplats. Klockan var då över två. Var helt löjligt trött.

Vaknar av att telefonen ger ifrån sig konstiga ljud. Så där låter väl inte min väckarklocka? Det visar sig vara ett sms från Jakob. "E så trött! Sitter i skolan och klipper med ögonen." Sms:et inkom klockan 09.07. Jag hade planerat att gå upp 07.45, duscha och käka frukost, och åka med tåget som gick 08.55. Då skulle jag komma lagom till öppningen av butiken, typ 09.50. Jag måste alltså ha stängt av väckarklockan i sömnen. Situationen var prekär, kände jag. Man bör inte försova sig andra dagen på ett nytt jobb, framför allt inte när man fortfarande provjobbar. Jag lyckades hinna med 09.25-tåget i alla fall, och sen framåt tio fick jag tag i Johan på telefon. Förklarade situationen och sa att jag skulle bli en kvart sen. Det var lugnt, sa han. Väldigt skönt.

Det var grymt kul på jobbet idag med, och mitt i ett samtal om något flikade Elvira plötsligt in att jag ju hade fått jobbet och var anställd nu och så. Jag blev skitglad. Så nu har vi skrivit upp en massa fler dagar jag ska jobba. Nästa fredag ska jag stänga butiken själv. Det ska nog gå bra.

Nu har filmen runnit av mig lite, nu ska jag nog kunna sova. Sabla bra är den.