Varför bloggar jag? Jag borde äta.

Kom hem från jobbet för en kvart sen. Sitter och lyssnar på Winnerbäck, "Under månen", och försöker komma iväg till köket för att ordna fiskpinnemiddag. Jag funkar inte när jag inte får mat. Har några projekt jag tänkte ge mig på ikväll, men det får bli efter middagen. Tänkte försöka laga fåtöljen, skriva klart en musikrecension och dammsuga rummet. Det är lite kul att tänka på att mitt rum inte fått smaka slang på över två månader. Det är dags nu.

Jag har klarat av september. Det känns lite overkligt. Och fint. Jag jobbar visserligen tre timmar imorgon också, men tre timmar, hallå. Och så får jag betalt för sex. Alltså, för sex timmar, you dirty bastard. Nu blir det amöbafritt i bokhandeln ett tag, och det känns så skönt. Inatt och natten innan drömde jag om långa kassaköer och krångliga importböcker utan streckkod. Dags för ett break.

Förresten, om du som läser är förtjust i black metal, se då till att lyssna på skivan "Armada" med norska Keep of Kalessin. Länge sen jag njöt så mycket av musik.

Ang. Dilba och Idol-Agnes

Idag har jag sålt ritblock till Dilba. Hon köpte även tuschpennor samt en barnbok om gulliga pälsdjur. Hon var väldigt snäll och trevlig, och frågade om jag spelade gitarr. Undrade först om hon var en turnémusiker kort och frågade alla långhåriga snubbar hon såg, sen förstod jag att hon fått syn på mina långa naglar på höger hand. Uppmärksamt, Dilba! Där steg du faktiskt lite i aktning hos mig. Men du når mig fortfarande bara till knäna.

Dagens andra kändisinteraktion var när jag köpte Idol-Agnes singel och fick den signerad. Hon log ett plastigt leende och lyckades nästan skriva det jag bad henne om: "Grattis Fanny på 19-årsdagen! /Agnes". Det blev "Grattis Fanny på 19-dagen (följt av en kludd som torde vara oläslig till och med för en etymolog)"

Denna present till min årfyllande syster var naturligtvis ironisk, hon garvade när hon fick den. Hon fick förstås riktiga presenter också, bland annat Anna Ternheims nya platta som så lämpligt släpptes igår.

Jag är sjukt mätt just nu. Kvällen har tillbringats på krogen Halv grek plus turk tillsammans med syster och pappa. Jag tror aldrig jag har fått så god mat. Från förrätten till sista kaffeslurken var allting perfekt. Kocken bara briljerade och lekte med smaklökarna som han ville. Jag vet inte vad som var bäst; de habanerofrästa ishavsräkorna, fårostcigarrerna, kalvschnitzeln med rostad vitlökskritharaki och kronärtskocka, tonfisktatakin med tryffelpecorino och dragonkräm eller den citron- och kanelsmaksatta crème brûlèen.

Fanny fick sin present av pappa efter middagen, nämligen boxen med alla tio Vänner-säsongerna. Stor glädje utbröt. Jag blev avundsjuk och glad för hennes skull. Kanske får jag låna nån säsong nån gång.

Kvällens roligaste felläsning stod jag för. Jag var helt säker på att det stod "radiostyrd kycklinglever" på menyn. Det kändes som att den här kocken kunde fixa vad som helst, så varför inte liksom?

Yes!

Så där ja! Nu fick jag tag i Jenny på skivbolaget. Jag får göra min Haunted-intervju nästa fredag klockan 11.00. Nu känns allt bättre. Snackade med redaktören också, och det lät som att det utan problem skulle hinna komma med i nästa nummer.

Tack Unibet och Martinspoker

Igår kväll var jag på Biljardpalatset igen. Nu med Camilla, en tjej jag träffade på en 70-årsfest (!) på Gotland för ett par månader sen. Hon har precis flyttat upp till Stockholm och ville bli visad något schysst uteställe. Och vad är mysigare än Biljardpalatset VIP-källare? Vi slog oss ner i varsin soffa med öl och mat. Jag med smaskig tandoorikyckling, hon med en fånig liten toast utan skinka. Veggo.

Vi snackade om allt och inget och hade extremt trevligt. Efter en öl till föll det sig så att hon ville lära sig spela texas hold'em, och jag ville lära henne. Fram med kortlek och marker. Jag förklarade spelets grunder så pedagogiskt jag kunde, men innan jag var riktigt klar sa hon: "Äh, vi kör!" och började dela upp marker. Jag protesterade lamt och sa att jag inte hunnit förklara allt än, men hon sa att hon fick väl fråga om något var oklart. Så började vi spela.

Camilla var den mest talangfulla nybörjare jag sett. Hon var så aggressiv, så svårläst och så extremt jobbig att spela mot. Jag kunde aldrig ens ana vad hon hade på handen. Hennes enda misstag var att hon var väldigt synbenägen, även med skitkort. Efter att vi spelat i kanske tio minuter föreslog jag att vi skulle spela om en tia eller nåt, bara för att hon skulle få känna på en "riktig" omgång. Hon tyckte det lät lite mesigt, och föreslog i stället att vi skulle spela om notan. Lätt chockad över hennes djärvhet accepterade jag, naturligtvis, och räknade med en relativt enkel seger. Det är ju bara att följa några enkla regler:

1. Bluffa aldrig.
2. Bluffa ALDRIG!
3. Höj ordentligt före flopp med händer som är bättre än medel.
4. Check-syna ner med mellanpar och liknande.
5. Ha tålamod. Vänta in läget och tryck på avtryckaren. Hon kommer att syna.

En bra taktik, jag vet. Men jag fick ju inga kort! Jag fick vedervärdiga starthänder och träffade inga floppar. Då blev det mycket svårt att hantera en spelare som Camilla. Försökte mig på några stiliga bluffar, mycket väl utförda, men hon tryckte obekymrat in sina marker och lämnade mig med byxorna nere. Till slut började jag få lite kort i alla fall, och när jag satt med K7 och träffade en kung på floppen var det bara att check-syna, check-syna och check-raisa all-in för att eliminera henne. Men som hon kämpade! En eloge för visat mod.

Somnade på pendeltåget hem. Vaknade en sekund efter att tåget lämnat min station, lite störande. Men vad gör väl det egentligen. En snäll tant kom fram och uttryckte sitt medlidande över min nästan briljant tajmade uppvakning. "Uppvakning"? "Uppvaknande" hade nog suttit bättre. Men jag orkar inte gå tillbaka och ändra från reale till neutrum. Jag har bättre saker för mig.

Nätpokersuget hade börjat redan på pendeltåget. När jag kom hem växte det sig starkare och starkare, och till slut kunde jag inte stå emot. Tänkte lite lama begränsningstankar om att jag sätter in femhundra och tar de slut så spelar jag aldrig mer och jag ska inte sitta uppe längre än till klockan två och bla bla bla. Vid 00.30-tiden satte jag på datorn och gick in på Martinspoker för att ladda ner klienten (som naturligtvis sedan länge är avinstallerad på min dator) och bomba in stålarna.

Jag lyckades inte logga in. Mitt konto hade varit inaktivt i över 90 dagar, och jag var tvungen att svara på en kontrollfråga för att få logga in igen: "What is your pets name?". Eftersom jag aldrig glömmer ett lösenord har jag antagligen skrivit typ "öafdsfhaöofawejfdasf" på den frågan, för att ingen annan ska kunna knäcka den. Jag har nämligen inget husdjur, det senaste jag hade var marsvinet Hulken. Han är nu stendöd i lunginflammation. Typ tio år sen. Hur som helst, jag kom inte in. Gick in på Unibets sida i stället. Där kunde jag inte heller logga in, men jag kunde skapa ett nytt konto. Det gjorde jag. Av någon obegriplig anledning valde jag "kamerahus" som nickname. Laddade ner klienten.

Jag visste att Unibet bytt nätverk och att de skaffat sig en ny pokerklient, men att det gick att försämra något så sanslöst mycket visste jag faktiskt inte. Grafiken såg inte klok ut. Unibet har alltid haft lättöverskådlig och trevlig grafik. Jag har känt mig "hemma". Den nya klienten hackade, hade grälla färger, fula kort, ännu fulare marker, och ett helt obegripligt lobbysystem. När jag suttit och tittat på den i kanske en halv minut, hade allt pokersug runnit av mig och jag drog en lättnadens suck. Jag har fortfarande inte spelat sedan den 20 juni. Men det var nära, alldeles för nära. För jag vet ju egentligen att de där begränsande reglerna jag sätter upp för mig själv inte betyder ett skit när det kommer till kritan.

Imorse sprang jag igen, för första gången på 14 dagar. Det gick ok. Var ganska jobbigt, kan ha att göra med att jag gick och la mig typ halv tre i natt. Var lite trött och matt. Men det var inte så farligt. Nu är klockan två och jag ska städa och bädda rent innan jag drar iväg för att köpa present åt min syster som fyller år imorgon.

Ikväll ska jag förresten repa lite med ett av pappas band. Ska spela Chuck Berry och sånt.

Tröttskalle talar ut: "Jag vill träffa Haunted!"

När andra bloggare inte har uppdaterat sin blogg på ett tag brukar jag känna ett lätt agg mot dem. Undrat vad de har gjort som är så märkvärdigt att de inte kunnat få loss några minuter för att skriva lite godis åt mig.

Jag har varit sjukt oinspirerad och inte haft något att säga till världen sedan det senaste inlägget. Oinspirerad är jag i och för sig fortfarande. Nu sitter jag här i alla fall, så någon form av uppdatering verkar komma till stånd.

För att få gnället avklarat: Jag jobbar jättemycket nu och det är jättejobbigt. Jag var ledig igår, men innan dess stod jag i bokhandeln nio dagar i sträck. Hemmet förfaller och jag med. Den här månaden ska bara genomlevas, genomkrigas. Min krigsmålning blandas med svett och jag håller på att krokna, men det här måste göras. Jag genomför "Operation Finansiera Fortsatt Slackerliv" och när september är över lugnar livet ner sig ordentligt. Visst, GAME kommer in i bilden, men det känns roligt och arbetsdagarna blir inte alls lika långa och många. När jag sa till GAME-folket att jag brukade jobba 9.45 - 19.15 såg de ut som att jag sagt att min chef dagligen brukar doppa mig i kokande olja och flina åt mig. 9.45 - 16.00 eller 13.00 - 19.15 är det som gäller där.

Jag kom hem halv nio från jobbet idag. Orkade inte göra fiskpinnar, potatis och spenat som jag tänkt, så det blev nudlar med två stekta ägg i stället. Jag lät måltiden bli ett litet experiment. Regler:

1. Ingen läsning under måltiden.
2. Tugga ur munnen ordentligt innan jag vräker in mer mat.
3. Lägg ner besticken på bordet mellan varje tugga.

Det gick bättre än jag trodde. Ska kanske försöka lägga in lite mer sån här dötid i vardagen där man inte lyssnar på Ipod, läser eller tittar på en skärm. Måste ju få ner tempot lite, det är ju sjukt som det är nu. Idag gick jag på det här rullbandet på centralen, det som leder ner till blå linjen, och när jag hade typ tio meter kvar hamnade jag bakom en tjomme som gick långsamt, mitt på bandet. Försökte tränga mig förbi i innerfil, på höger sida, men det gick inte. Försökte på andra, lika kört. Fick kväva en impuls att dräpa segproppen, innan jag lugnade mig och undrade vad fan jag höll på med.

Det bästa som har hänt idag är att jag har hört mycket ny musik. Pumpade Ipoden full med nya plattor imorse, vilket var länge sen. Först gav jag mig på Dismembers "Where Ironcrosses Grow", med inte alltför höga förväntningar. Dismember är väl inte så jävla balla längre, det känns som att tiden har sprungit ifrån dem. Bytte efter tre låtar till en annan skiva. Det sög inte, men produktionen var så brötig att jag skulle behövt mina dyra lurar för att göra det lyssningsbart.

Bytte till Katatonias senaste, "The Great Cold Distance". Hade hört att den skulle vara bra, men att den skulle vara så bra... Oj. Daniel Liljekvist (är han släkt med Sofie Liljekvist på Malacos kundtjänst månntro?) är en trumgud och jag slickar energiskt hans skosula. Känslig som en hjärnkirurg när det behövs, och när det ska köttas visar han råstyrka som en rysk sån där björn. Vilken dynamit. Vilken dynamik. Och vilka hits. Spöklik deppmetall har aldrig låtit bättre.

Mitt sunda liv har kommit av sig. Totalt, skulle man kunna säga. Jag har inte sprungit på 12 dagar. Käkar jag lunch svänger jag inte direkt ihop en fruktsallad och en omelett. Allt jobbande har gjort att i princip alla goda vanor fått stryka på foten. Men det är bara tillfälligt, jag har inte gett upp. Det är det som är annorlunda den här gången. Det här är inte mitt riktiga jag, det här är ett avbräck i en bra tendens. Så fort jag hinner (i övermorgon) ska jag köpa massa grönsaker och frukt och ta en springtur, och sen är det igång igen. Mm. Bävar lite inför vintern, när det blir iskallt. Måste man springa då?

Innan jag somnade igår kväll såg jag en film. Den handlade om mig. Nästan i alla fall. Den hette Almost Famous och handlar om en liten slyngel som försöker bli rockjournalist 1973. Han får åka med ett band på turné och allt går bra, och självaste redaktören på Rolling Stone Magazine ringer upp honom mot slutet. Det pratas om att pojkvaskerns story kan hamna på omslaget. Men allt håller på att skita sig. När Rolling Stones faktagranskare ringer bandets sångare för att kolla citaten, uppger han att allt grabben skrivit är lögn. Inget omslag, ingen artikel. Ledsen pojke.
Sen blir allt förstås bra.

Ok, hela storyn stämmer inte på mig, men det här med att mattan dras undan just som man har chansen att få sin artikel på omslaget känner jag igen mig i. Jag ska nämligen intervjua The Haunted, ett av Sveriges fem bästa band (inte bara min åsikt, det är faktiskt så) för tidningen Slavestate snart. Och grejen är den att om det blir väldigt snart, och jag får ihop artikeln snabbt, kan det hinna komma med i nästa nummer, och då är det jättehett stoff som mycket väl kan hamna på omslaget. Nya plattan "The Dead Eye" släpps den 1 november nämligen. Numret efter det kommer inte att komma ut förrän nästa år, och då är den yesterdays news. Problemet är att skivbolagstjejen inte verkar kunna fixa ett datum! Har tjatat på henne via mail, men imorgon ska jag baske mig ringa upp henne och... eh... tjata ännu mer. Ja. Att vara journalist är ett tjatande. För att bli en riktigt bra journalist måste man nog bli en extremt bra tjatare. En sån som inte drar sig för att ringa upp en person för femte gången samma kväll.

Om du undrar vad jag gjorde i helgen blir svaret gammal hederlig dekadens. Sprit, öl och poker. Pratar helst inte om fredagkvällens poker hos Sanna, eftersom jag gjorde bort mig och spelade som en påse nötter. Jag och Jakob hade messat varandra lite på skoj under dagen, och jag hade sagt typ "Haha, ikväll ska jag bluffa bort dig med 7/2 offsuit (sämsta möjliga handen i texas hold'em) och sen visa korten för alla" eller nåt sånt. Och läget kom.

Det var bara Jakob och jag kvar i potten. Jag tittar på min gräsliga hand, funderar. Bestämmer mig för att nu ska han få åka. Jag har runt 5 000 i marker, jag höjer till
2 000 innan floppen. Han tvekar ett bra tag, och synar sedan. Floppen visar 3, 5, 10 i olika färger. Perfekt för mig att betta hårt för att representera ett högt par på handen, tänker jag. "All in", säger jag. "Syn", säger Jakob innan jag hunnit blinka. Han visar upp hjärter ess samt spader ess och min förnedring är fulländad. Jag tar en grogg och drar mig bort till soffan, där den lilla katten utan framgång försöker trösta mig.

På söndagen kom pappa förbi med en hästtransport bakpå bilen. Vi transporterade bort två soffor, ett datorbord, en säng och en skrivbordsstol. Lägenheten tackade för vänligheten. Nu kan den andas igen.

Intervjun på GAME avklarad

Precis avklarat en rätt så informell anställningsintervju på GAME. Intervjun genomfördes stående ute i butiken och var väl mer ett samtal än en direkt intervju. Bland annat nämnde jag att jag inte ens fick lämna in mina ansökningspapper på Haningebutiken, och då sa butikschefen:
"Ja, jag förstår nästan det. Vi har en sån här hög med ansökningar inne på kontoret." Han måttade typ fem centimeter mellan tummen och pekfingret.
"Men vi har ju inte behövt anställa någon", fortsatte chefen. "Men nu behöver vi ju plötsligt det, och så kom du och du verkar ju klipsk och bra", log chefen.

Min teori om slump och att ha flyt vid vissa tillfällen i livet bevisas återigen. Det finns alltså hundratals människor som lämnat in ansökningar före mig, men de kommer inte ens att få komma på intervju. För jag hade flyt. Visst, jag la kanske ner lite mer jobb på min ansökan än en genomsnittlig sökande, och jag ansträngde mig verkligen för att charma brallorna av dem när jag lämnade in den. Sånt räknas ju också. Så det är rättvist att jag får gå förbi kön.

Vi stod och snackade tv-spel i nån kvart och sen bestämde vi att jag skulle provjobba den 2 oktober. Som en parentes på slutet (listige fan) slängde chefen ur sig att lönen var ju enligt Handels kollektivavtal, han visste inte exakt hur mycket, men de följer det.
Försökte släta över och säga "Lönen kan vi väl prata om när jag har provjobbat?" för att inte ha lovat att acceptera en för låg lön, och då sa han (listige fan) "Absolut! Men bara så att du vet hur det ligger till.". Jag vill inte ha kollektivavtal. Jag vill ha mer. Det skulle kännas trist att gå ner typ fem kronor i timmen från det jag har på Akademibokhandeln. Det blev lite lite lite knepig stämning i sista replikskiftet, men jag valde att bryta och säga att vi ses den 2 oktober, ett fast handslag och adjö. Sista ordet är inte sagt i lönefrågan. Fan, jag hatar verkligen sånt här.

Jag kommer säkert att få jobbet, men känslan som dominerar i mig nu är inte triumf och krossglädje, snarare känner jag mig lite som en moloken, svampig avokado.

Kan jag bara få slappna av?

Ibland undrar jag om jag tänker sönder tillvaron. Jag skulle verkligen vilja vara lite dummare. Eller dummare och dummare, jag är inte så jävla smart, 7 av 10 kanske, men jag skulle vilja kunna stänga av skallen lite oftare. Just nu känns det som att jag funderar mer kring min tillvaro än vad jag upplever den. Det där att leva i nuet har jag totalt gett upp för tillfället (men jag ska börja snart!), det är bara att glömma. Mina tankar är oftast 12 - 24 timmar framåt, och på vissa områden ännu längre. Det är sällan jag sitter ned i en fåtölj med en Mariestad ("gott öl har inte bråttom", eller hur det var) och bara njuter av att stolen är skön och ölen god. Bara andas. Vore skönt att inte känna att jag behöver ständig stimulans. Jag tror att jag skrivit om det här förut i nån gammal dagbok. Ska se efter.

Ha! Jag hittade det. Det var under den perioden som jag (miss)brukade nätpoker. Nu har jag inte spelat sedan den 20 juni. Tre månader i morgon! Dunkar mig själv i ryggen. Hur som helst, den 16 januari i år stod det så här:

Det är något i mitt sinnelag som inte stämmer. Det här låter som början på en text där huvudpersonen i slutet möter Jesus, men låt gå. Om han kunde ge mig frid, så. För det är frid eller nåt sånt jag saknar. Tycker mitt hjärta nästan alltid slår lite för hårt. Jag kan tycka att det är för jävla långt att vänta om tåget till Akalla avgår om 4 minuter. Jag kan knappt stå och vänta på en hiss, utan börjar ta trapporna, springande, i stället. Jag behöver ständig stimulans. Idag när jag för första gången multitablade tre No Limit-bord, kände jag fullständig ro. Eller ro och ro, jag kände ingenting, jag bara flöt med och det var skönt. Ibland känns det som att min hjärna är så kokt och stekt, jag undrar vad som skulle hända om jag hamnade ute på torpet själv en helg, utan något att läsa? Bara mat att laga, vatten att dricka. That’s it. Skulle jag bli knäpp, eller skulle jag lugna ner mig efter ett tag? Är mindre stimulans vad jag behöver? Jag tror det. Meditation kanske är något för mig. Försökte lite på stationen idag när jag väntade på tåget. Blundade och fokuserade endast på mina andetag. Gör man det tänker man inte på så mycket annat. Jag tänker för övrigt läskigt mycket på poker nu. Egentligen har jag spelat typ hela dan idag; En och en halv timme före frukost, sen kunde jag inte låta bli i Haninge, gjorde ju ingenting av vare sig opposition eller förberedelse inför intervjun där, och sen åkte jag direkt till Älvsjö och lirade. Att plussa kanske inte per automatik innebär att inte vara missbrukare? Jag förstår Parre, den stackars alkoholisten och spelmissbrukaren, när han skriver att egentligen vill han spela poker jämt. Tänka i odds och outs, bluffa, stjäla, vinna. Det är ett universum med tydliga ramar och regler.

Jaha, nu har jag börjat lägga ut min privata dagbok på bloggen också. Som jag fläker mig. Men så kan det gå, och det är inte omöjligt att det upprepas om jag behöver illustrera något någon annan gång.

Jag är trött på att känna mig som en figur i en Fredrik Lindström-novell! I boken "Vad gör alla superokända människor hela dagarna?" finns en novell om en person som går och drömmer om när hans riktiga liv ska börja. Ska googla den, häng kvar.

Oj, det där var lite obehagligt. Hittade av en slump en recension av en annan av Lindströms böcker, "Världens dåligaste språk", och fann i recensionen ett stycke som bara anföll mig.

"Detta bristtänkande, fokusen på vår otillräcklighet, går igen på många områden i samhället. Hur ska människor som har en negativ självbild, som ständigt fokuserar på brist och halvt uppgivet väntar på att deras "riktiga liv" ska börja, hur ska de någonsin kunna vara riktigt kreativa?"

Helvete, vad recensenten ringar in mig. Det ligger mycket i det där att jag ständigt fokuserar på brist. Jag har gått och lagt mig lite för sent, fått lite för lite sömn, slarvat lite med maten, sprungit för sällan, välj vad du vill. Och så känner jag mig lite kass för det. Åh, jag är trött på mig själv och trött på att jag är trött på mig. Jag är ju den enda jag har. Egentligen.

För att återknyta på något sätt: I mitt "riktiga" liv sitter jag i mitt härliga, ombonade rum och skriver inspirerade artiklar och får mina texter sålda till höger och vänster. Jag blir inte rik på det, men inte fattig heller. Jag blir publicerad kontinuerligt och får rätt sköna kickar av det. För kickar, det är något jag måste ha.

"Depressiva episoder och maniska perioder
vissa klarar sig utan extas
Andra springer fatt och blir nervösa och får spatt
om inte livet är ett kul kalas"

Jag tillhör de senare, det kan du skriva upp med grisblod ovanför kyrkporten.

(Det var inget etablerat ordspråk. Men alla dessa ordspråk och talesätt som folk slänger sig med har ju någon sagt för första gången nån gång. Rätta mig om jag har fel.)

Jag är rätt långt ifrån min vision. Rummet börjar visserligen ta sig, jag fick äntligen hem fåtöljen jag fått av Victor igår. Den måste lagas lite i foten, men annars är den ljuvlig. Trevliga läs- och playstationsessioner kommer jag att ha där. Lampan jag köpte på Ikea här om dagen har dels en skärm som lyser upp i taket, och dels en arm med en läslampa på. Men det är en hel del jobb kvar med rummet. Matta, väggprydnader, datorbord, kontorsstol (jag kommer snart att få pappas gamla - en riktig tron!) nya gardiner, en spegel på väggen och en fotpall till fåtöljen är väl det jag kommer på så här på rak arm. Problemet är att jag inte är så road av inredning, jag vill bara ha det klart så att jag kan leva och trivas i rummet.

Goda och dåliga nyheter på jobbfronten:
Jag fick nobben av Expressen, och GAMEs butikschef i Solna ringde idag och ville träffa mig imorgon.
Expressen först. Jag kan ta en nobb, inget snack om den saken. Annars blir det svårt att bli journalist. Men jag tar helst inte en nobb i form av det här mailet:


"HEj Tobias,

just nu ser vi inget behov men det kan dyka upp framöver.

Jag spar dina uppgifter och återkommer!

mvh

XXXXXXX XXXXXXXX

Expressen"

Att han inte tar sig tid att backa efter att han tryckt in shift för länge i hejet, tycker i alla fall jag känns väldigt trist. Så mycket tid som jag lagt på att formulera ett perfekt ansökningsmail till honom, och så kan han inte ens ta en sekund och fixa till sin miss. HAn SKyltar MEd DEn IStället. För försök inte slå i mig att han inte såg den. Han såg den och sket i den. "Äsch", tänkte han. "Det blir en bra symbol för hur mycket jag bryr mig. SEND!"

Eller så tolkar jag in för mycket i hejet. Jag är lite trött och sur nu, har faktiskt sålt väldigt många böcker idag. Och klättrat runt på stegar och fixat skyltfönster och nästan trillat ner och brutit ansiktet.

Men visst ja, GAME ville du höra om också ja. Jag vet inte varför jag kör med versaler där, men det känns tveklöst rätt. Trots att jag skriver Ikea och inte IKEA. Min mobil ringde när jag stod på jobbet idag. Hade den på ljudlös. Tog upp den snabbt, för jag höll på att hjälpa en kund, konstaterade att jag inte kände igen numret och tryckte omedelbart bort samtalet. Efter ett par minuter fick jag möjlighet att kolla numret på eniro, och när GAME kom upp blev jag riktigt glad, fick en liten adrenalinkick faktiskt. Ringde upp direkt, och vi bestämde att vi skulle ses imorgon och prata. Han lät väldigt sugen på att ha mig i sitt stall, lät det som. Undrar om man får låna hem spel då? Borde man ju få. Så man kan hjälpa kunderna bättre i speldjungeln.

Usch, om jag får jobbet måste jag löneförhandla. Det är inte kul. Men min senaste löneförhandling gick ju faktiskt bra. Enda gången jag testat att vara lite hård i en sån situation, och det gick som smort. Borde hur som helst vara bestämd på att inte acceptera en lägre lön än vad jag har i bokhandeln.

Snart ska jag blogga om kärlek. När jag är redo.

Utslängd. Och utslängd igen.

Mental anteckning: Om jag, när jag är på Debaser Medis, blir trött efter mycket dansande och öl, ska jag inte lägga mig på dansgolvet för att vila. Och om jag skulle göra det, ska jag inte sluta ögonen. Detta kan skapa illusionen av att jag har däckat, något en förvirrad stackars vakt fick för sig igår kväll. Han ansåg att jag skulle ut. Jag höll fullständigt med om att det var ett dumt tilltag att vila just där jag vilat, men att jag skulle gå ut redan innan Slagsmålsklubben börjat spela kan jag ju inte påstå att jag höll med om. Jag hade ändå betalat ett fett inträde för att se dem.

Jag tänkte så det knakade där vi gick, jag och vakten, på den obönhörliga vägen mot garderoben och utgången. Han puffade mig lite ovänskapligt i ryggen när han tyckte att jag gick för långsamt eller åt fel håll. Han trodde säkert att jag försökte smita, men sanningen var bara att jag med mitt usla lokalsinne inte hittade till utgången själv. Jag sa att jag förmodligen hade lägre alkoholhalt i blodet än snittet på stället, och erbjöd mig att blåsa i en alkomätare för att bevisa detta. Han var inte på.

Jag påpekade att jag gick rakt och pratade rent, och att det enda han hade att gå på var att jag fattat ett lite dumt beslut och lagt mig att vila på fel ställe. Var det inte rätt stor risk att han hade fel och jag rätt? Såhär dagen efter har jag full förståelse för hans beslut, men det hade jag inte igår. Inte alls. Jag provade att spela jätteledsen (inte särskilt svårt), och säga "Det spelar ingen roll vad jag säger till dig, va?". Det gjorde det inte, det höll han med om. Det var det första och enda vi var överens om den kvällen.

Till slut stod jag ute på Medborgarplatsen. Ensam. Förnedringen stod mig upp i halsen. Ringde Rikard, som kom ut. Han peppade mig och sa att vadå, det är väl bara att gå in igen! Jag var skeptisk, men till slut testade vi. Jag hade ju ändå min Debaser-stämpel på handleden. Lyckligtvis stod en annan vakt i entrén och vi knallade rakt in utan problem. Gott! Slagsmålsklubben började spela precis när vi kom in och det blev ett dansparty av rang, naturligtvis. Jag var full av triumf och dansade bättre än någonsin. För att dra en liknelse, man är ju gladare om man har tappat sin plånbok och sen får tillbaka den, än om man bara sitter på en stol hela dan med plånboken tryggt i fickan.

Efter en stunds dansande tog det roliga slut. En enorm hand grep hårt om min handled och slet tag i mig. En ny vakt, dubbelt så bred och med en för yrket icke originell äggfrisyr, hade fått korn på mig på nåt vis. Jag försökte få honom att hålla lite lösare, men han var inte så sugen på det. Plötsligt kom jag på att jag hade min rock och framförallt min väska (med Ipod, digitalkamera och inte minst ett hekto lösgodis jag kommit över tidigare på kvällen) kvar vid dj-båset. Jag bad att få hämta mina grejer innan jag gick ut. "Om man är så jävla dum att man smiter in får man skylla sig själv", svarade han medan han släpade vidare på mig.

Med vaktens charmerande slutreplik "Nästa gång är jag inte lika snäll!" ringande i öronen stod jag åter på den mörka Medborgarplatsen. I t-shirt, utan väska. Klockan var kanske halv två. Ringde Rikard, igen. Han lyckades hitta min väska och kom ut med den. För att återknyta till min liknelse om tappade plånböcker, passar det som hände sen väldigt bra in. Plötsligt fick jag nämligen syn på en fet plånbok som låg på marken. Jag plockade upp den. Den var full med pengar, både svenska och utländska, samt en massa plastkort. Jag hittade en legitimation också. Plånboken tillhörde en tjej i min ålder. Hon hade ett gissningsvis polskt efternamn på jättemånga bokstäver. Ringde upp 118 118 och lyckades bokstavera efternamnet (vad säger du nu då, vaktjävel!) utan att sluddra det minsta.

Det fanns en del personer med det efternamnet, men till slut fick jag en träff och bad nummerfarbrorn messa mig numret. Jag fick det, ringde upp och snart stod tjejen med det konstiga efternamnet framför mig. Jag gav henne plånboken, och en del gnäll om vakterna fick hon på köpet. Hon höll med om allt och tyckte vakterna var grisar och jag var en ängel och hit och dit. Vad skulle hon säga, liksom. Det kändes bra hur som helst.

Sen försvann Rikards dyra ylletröja och han blev överraskande rasande. Han brukar inte bli det, men nu blev han det. Skrek runda ord och sparkade till och med sönder en möbel som råkade hamna i skottlinjen. Efter en del fruktlöst letande drog vi hem till honom och sov.

Drömde konstiga drömmar om att jag och Rikards mamma åkte runt på en flotte av bambu. Vi lyssnade på radio i en mobiltelefon. Sen kom polisen och omringade flotten. Mobilen föll i vattnet.

Det var ingen rolig morgon, men med hjälp av en Ipren och en fiskburgare klarade jag att jobba mina tre timmar på bokhandeln. Därefter åkte jag hem, lagade korv och makaron, fast i plural förstås, gick och röstade och åkte till Sanna. Vi har ju startat en liten pokerklubb nu, Backdoor Poker Society. Idag dök fyra medlemmar upp, inget vidare. Vi spelade tre turneringar hur som helst, varav jag sjabblade bort den första fullständigt, åkte ut efter tio minuter, och blev lite sur. Nästa turnering ägde jag från start till mål. Det var härligt. När det blev dags för heads-up mellan mig och Peter hade han under 3000 i marker, och jag över 29 000. Så det var rätt lugnt. Slog ut honom med pocketåttor mot K9. Tredje turneringen gick fort och jag knep en andraplats. Fick tillbaka insatsen. Allt som allt gick jag hundra kronor plus.

Fram till den sista september jobbar jag riktigt mycket. Inte heltid men inte så långt ifrån. Sen kommer jag att ha väldigt mycket fritid i oktober. Typ 25 dagar eller nåt. Jag tror att jag kommer att värdesätta dem. Jag ska skriva massor. Börjar få sköna idéer, bland annat till en vidrig novell som jag verkligen vill få ur mig. Jag har aldrig skrivit någon novell, förresten. Tänk om jag inte är bra på det. Skitsamma, då får det väl bli en dålig novell. Såna har väl världen sett förr.

Jag gillar Erlend Loe

Idag är det fredag. Men i förrgår var det onsdag. Då hälsade jag på min syster i hennes lilla lägenhet. Den hade blivit så fin att jag knappt trodde mina ögon. De hade köpt möbler av Ingvar Kamprad med sånt öga för rummets behov. Hon hade kört iväg sin pojkvän, så hon kunde ha mig för sig själv och vice versa. Rätt bra, eftersom det är en pytteliten lägenhet och vi inte har setts ordentligt på ett bra tag. Behövde catcha upp lite.

När jag kom, vid åttatiden på kvällen, hade hon middagen färdig. Spagetti carbonara och en tomatsallad med mozzarella, precis vad jag behövde. Efter maten spenderade vi egentligen hela kvällen framför datorn, vilket kan låta sjukt tråkigt. Det var det inte. Inte alls.

Systern och pojkvännen har nämligen en sån där Mac med inbyggd webbkamera och mikrofon. Dessutom har de något program som förvränger bilderna i realtid, som en skrattspegel fast 40 gånger roligare. De bilderna vi har tagit skulle man kunna skrämma barn med alltså. Jag tror vi skrattade oavbrutet i ungefär två timmar. Jag var helt lycklig när jag åkte därifrån.

Igår var en svart dag för dammråttorna. Redan när avin damp ner på dörrmattan på onsdagen började de se nervösa ut, och när vi på torsdagmorgonen kom hem med ett stort paket kan jag svära på att jag hörde några av dem mässa Fader Vår. För att göra en lång och rätt alldaglig historia kort så var dammsugaren grym och det var roligt att ge hemmet en omgång.

Därefter tog vi en sväng till Ikea. Jag var riktigt peppad, men ibland har det varuhuset förmågan att fullständigt ta musten ur en. Igår var en sådan dag. Det kändes som att huset var ett energislukande monster fyllt av slemmiga barn, bråkande par och hasande gubbar med gardinstänger de "råkade" köra in i sidan på folk hela tiden. Jag skulle köpa ett överkast, en kudde, en matta, ett datorbord, en gardinstång, gardiner och ett par lampor. Ramar skulle jag väl också ha om vi ska vara helt ärliga, och varför inte egentligen? Jag känner att jag är redo att berätta för hela cyberspace att jag var på jakt efter ramar, kanske för att sätta något "kul" foto i.

Jag kom hem efter en evighet, utpumpad och seg, med överkast, kudde, gardinstång, en lampa och två ramar. Resten var antingen slut eller fult.

Tänk om jag fick ge dig, vackra läsare, en order i varje inlägg, och du var tvungen att följa den! Jag tror jag ska börja med det. Jag tänker inte kontrollera om du följer den, men det känns som att vi kan lita på varandra. Dagens order blir i alla fall att läsa minst en bok av Erlend Loe, Norges svar på... ja, du, ingen aning. Hur som helst, Erlends bok "Volvo Lastvagnar" är orsaken till att jag skrattat rakt ut säkert fem gånger på pendeltåget idag. Varje gång har folk tittat tvivlande på mig: "Vad gjorde han!?", typ.
Om du ska lyda min order, är ett tips att börja med en liten bok som heter "Naiv. Super.", eller möjligen "Expedition L".

Idag har jag sålt böcker, jäklar vad ofta jag säljer böcker nu för tiden. Jag borde få pengar för det snart. Eftersom man inte får betalt förrän den 25:e månaden efter den månad man jobbat, så har jag inte sett röken av nån lön på väldigt länge. Jag jobbar och jobbar men märker inget. Kommer väl en förändring på det snart, förhoppningsvis. Har snart inga pengar kvar. Tur att vi ska spela poker på söndag med Backdoor Poker Society.

Efter jobbet mötte jag Alex i stan, vi åkte hem till mig och käkade och spelade Resident Evil 4. Efter fyra fasansfulla timmar gick sista pendeln och han var tvungen att bege sig. Nu är klockan 01.50 och jag borde väl krascha kanske. Ingen betungande jobbdag imorgon i och för sig, 12.00-15.00. Men ändå.

Fräls oss ifrån dammråttor!

Mitt liv känns provisoriskt. Åtminstone på två plan - hemmet och yrkeslivet. Jag är inte den framgångsrika journalist jag ska bli, och jag bor inte i den mysiga oas mitt rum är ämnat att vara. Just nu ser det mest ut som en knarkarkvart. Jag och Victor beställde en ny dammsugare för en knapp vecka sedan, eftersom den gamla (som skulle vara en sån supermaskin) har pajat. Den vägrar dammsuga mer än fem minuter i sträck, sen är den helt död i flera timmar. Som min lillasyster när hon var åtta år ungefär.

Nu har vi i alla fall beställt en sugare som fått bästa betyg i Råd & Rön. Den var dyr, 1500 spänn och 250 för påsar, men jag tror det är en riktig best. It better be. Saken är i alla fall den att innan vi har en vettig dammsugare har jag inte känt mig inspirerad att göra ett skit här hemma, så allt har fått förfalla rätt ordentligt i väntan på frälsaren. När jag ser mig omkring här i mitt rum ser jag:

Tre halvfulla ölburkar
En tekopp, en vattenkanna och sex (!) vattenglas
Mina arbetsintyg, gymnasiebetyg och en massa av mina gamla artiklar spridda över golvet
En överfull, vidrig papperskorg toppad med stelnad tandkräm (från alla gånger jag borstat tänderna framför datorn den senaste veckan)
Strumpor, kalsonger, löparkläder, högtalare, mattor, en målning av en ko, en kasse cd-skivor, gamla räkningar, en tallrik med intorkad glass och fruktsalladsrester samt ett A4-papper där jag igår kväll skrev ner vad jag skulle göra dagen därpå, alltså idag. Jag läser på lappen:

*Städa (dammsugaren kom inte idag, så det får vänta.)
*Mejla Jenny (Jenny är sverigerepresentant för Century Media. Jag ska nämligen intervjua thrash metal-giganterna The Haunted snart! Jag har mejlat henne och vi håller på att bestämma datum. Får förresten Haunteds kommande platta i brevlådan i morgon, mums.)
*SuperPlay (Jag skulle kontakta en kille som frilansar för SuperPlay. Det har jag gjort idag, och fått lite tips om frilansyrkets hemligheter.)
*Skriv GAME-ansökan (Jag ska söka extrajobb på spelbutiken GAME. Jag har skrivit ansökan och ska knalla in med den imorgon. Wish me luck.)
*Spring (Jag vaknade, drog i mig min juice och stack. Sprang fort, blev trött och hade rätt kul. Träffade många dagisbarn i skogen som sa "Heeej".)
*Mejla Emma (Jag skulle mejla Emma Boëthius, pokerredaktör på Expressen, och kolla möjligheterna att frilansa för dem. Jag fick snabbt svar, hon sa att jag skulle kolla det med en annan kille. Han är mejlad och jag väntar på svar.)
*Betala räkningar (Det var dagens lättaste.)

Så trots att jag sitter i en stinkande håla mår jag rätt bra. Jag har gjort mer för min framtid idag än på många dagar. Men jag antar att jag bara sett en bråkdel av vad som komma skall; en stor del av att vara frilansjournalist är nog att hålla på och vräka ut en massa krokar och hoppas att någon nappar. Men jag ska lyckas! Får ta det lite i taget så ska det nog gå bra.

Efter att ha betat av listan åkte jag till Flemingsberg och käkade tacos med Rikard, Mia, Malin, Lillan och Norrland. Det var trevligt men hetsigt, vi åt kvart i sju och klockan sju började Magnus Betnér ståuppa nere på fritidsgården. Malin och jag gick dit förstås, Betnér är kung. Han hade ingen lätt kväll, max 50 personer i publiken och många kaxiga tonåringar. Han lyckades riktigt bra ändå och det var skönt att få garva lite.

Aj, det är lite småjobbigt att skriva, har rejäla blåsor på mina annars rätt vackra händer. Igår morse åkte jag till pappa för att spela lite trummor, något jag försakat på sistone. Har inte suttit på en trumpall på tre, fyra månader. Skandal. Hur som helst, jag beslöt mig för att köra ett hårt pass. No mercy, no shirt and no pants. Satte metronomen på 152 bpm och timern på 10 minuter. Oavbrutna dubbelkaggar var det som gällde. Benen fick aldrig stanna. Det gick bra första minuten, blev jobbigare andra minuten och var ett rent helvete tredje och fjärde minuten. Femte började det släppa, och de sista fem minuterna var ingen match alls. Det där är verkligen intressant. När man kommit över den där gränsen där det känns som att benen brinner, då kan man köra hur länge som helst.

Nästa steg var att dra upp metronomen ordentligt, till 172 bpm, och köra tio minuter till. Det gick riktigt bra. Har inte alls tappat så mycket som jag trodde. Därefter kopplade jag in Ipoden och körde igenom hela Bloodstained-demon (4 låtar) och hela 2002-demon (3 låtar) med mitt gamla dödsmetallband Overlord. Det gick bra det också och det var fantastiskt skoj att köra lite mangel igen. Jag höll på i över två timmar, sen såg blåsorna riktigt vidriga ut och jag fick känningar av min gamla krigsskada i armbågen.

Efter att ha vandrat runt planlöst i stan ett tag åkte jag ut till Victors studio. Han visade vad han byggt hittills, ett golv som ser väldigt fint ut. Ett hästjobb har han framför sig, men han kommer ro det iland med stil och grace. Jag är riktigt impad av hans planer, han är så målinriktad och seriös. Jag kan knappt vänta tills studion står klar och vi kan dra dit och leka. Fatta att ha tillgång till en studio i toppklass så fort man får nån liten idé till en låt!

Jag skickar er i säng med Magnus Betnérs "peppande" ord till ungdomarna i Flemingsberg: "Om ni tycker att livet är skit nu, så håll i hatten säger jag bara."

Trött på traditionell kondomanvändning?

Idag ska det handla om Folkpartiet, eller rättare sagt Liberala ungdomsförbundet. Men först lite vanliga dagboksanteckningar.

Oh my, vad skönt det var att sova länge i natt. Kroppen visade tydligt sin tacksamhet genom att vakna utsövd tio minuter innan väckarklockan skulle börja pipa och ha sig. De morgnarna brukar bli bäst. Det är egentligen inte bra att låta dagens första intryck bli ett skärande ljud som man avskyr. Borde nog vakna till nån timerstyrd musikmaskin med exempelvis lite soft pop i framtiden.

Åkte till jobbet, var där 10.30. Vi öppnar 11.00 på söndagar. När både Helena och Sofia kom dit samtidigt som jag började jag ana oråd. Vi brukar bara vara två på morgonen. Självklart var det jag som klantat mig och kommit för tidigt, jag skulle bara jobba 12 - 15 idag. Vi löste det så att jag fick sluta 14.00 i stället, vilket var skönt.

Efter en kort och behaglig arbetsdag bar det av hem till barndomshemmet. Mamma väntade med burgundisk köttgryta med champinjoner. En äppelpaj på äpplen från egna trädet tackade jag heller inte nej till. Min syster var där också, lika galen som alltid. Hon berättade vid efterrätten att hon skulle tatuera ett ankare på underarmen när hon fick lön nästa gång. Jag och mamma inledde en "nej, gör inte det, det är korkat, tänk om du ångrar dig, oj oj oj"-kampanj som pågick i säkert fem minuter innan hon flinade och sa att hon bara ville se hur vi reagerade. That's my sister.

Nu blir det politik. Folkpartiets ungdomsförbund LUF har i dagarna skickat ut nya numret av sin anrika tidskrift Liebling till landets unga väljare. Den handlade självklart en del om politik, men mest var det recensioner, boktips, pryltips och annat för att locka kidsen att läsa. Det slogs även på stora trumman för en festivalspecial, som skulle innehålla tips "för att få den perfekta festivalen". Klart att man frågar Liberala ungdomsförbundet om lite tips innan man drar iväg på festival, eller hur? Så man vet.

Tonen sätts redan på första sidan:

"Över hela landet rustar man för konserter, drar kablar och sätter upp scener, laddar och längtar. De stora scenerna, musiken och publiken som får marken att vibrera, tälten, festerna, folket, myggbetten, bajamajorna och stekoset. Allt som vi älskar att älskar att älska och älskar att hata (sic) är här!"

Vidare tipsar Liberala ungdomsförbundet om oumbärliga prylar att ha med sig på festival. Solskydd, ravioli, kondomer och snöre är ju bra, det får man ge dem. Men GPS?

"Med en GPS/GSM-sändare på dina polare och en kartmottagare i din mobil är det omöjligt att tappa bort någon. Med ett enkelt knapptryck kan du se avstånd till dina vänner, exakt positionering, i vilken riktning de rör sig och med vilken hastighet. Praktiskt på hundar - ovärderligt på festivaler."

Förlåt mig LUF, men när jag frammanar bilden av 30 000 aspackade festivalkids som vinglar runt mitt i natten stirrande på varsin GPS-display ser jag inte ordning utan kaos. Och en jävla massa bortsupna GPS-sändare, som enligt en snabbkoll på pricerunner.com inte är några billiga leksaker.

Nästa tips förbryllar mig.

"Det är VÄLDIGT VIKTIGT att inte ha mobil, plånbok eller kamera i byxfickorna när du besöker bajamajorna. Då är de förlorade för all framtid."

Hur går folkpartister på dass egentligen?

LUF har däremot verkligen tänkt till angående kreativa användningsområden för kondomer.

"Förutom det uppenbara har kondomer oändlig potential. I en kondom får till exempel din mobil ett utmärkt skydd från regn och lera. Kondomen är också en perfekt förvaring för lösa mynt eller för chokladbiten i fickan som du inte vill få fläckar av."

Jag skulle vilja se den person som tackar ja till att bli bjuden på den chokladbiten. Herr Leijonborg, får det lov att vara en DAIM?

Drömmarna blir konstigare...

Jag somnade på pendeltåget hem från jobbet idag. Drömde att jag riggade upp ett mäktigt trumset på en enorm scen. Två baskaggar, åtta hängpukor, en stålhage med säkert femton cymbaler... Och snart skulle vi börja spela. Jag var skitladdad. Satt i logen med bandet och trummade frenetiskt på knäna, och kutade runt och skuggboxades sådär som jag kan göra innan en spelning om jag är riktigt tänd. Precis när jag gick in på scenen och folkhavet jublade som mest, fick jag syn på frontskinnen på baskaggarna. De ska ju vara svarta med en vit bandlogga på, men nu är de vita med varsitt stort, pyjamasblått moderat-"M"! Då vaknade jag med ett ryck och upptäckte att tåget stod på min station. Ja du...

För övrigt är jag väldigt glad över att jag kommer att få sova nio timmar inatt. Det är mer än fyra. Jag går och lägger mig nu!

Kom ihåg: Bättre rik och frisk än sjuk och fattig.

En trött amöba tjuvlyssnar

Zombien på jobbet här, hallå. Det blev max fyra timmars sömn i natt. Kisar mot lysrören som en björn som slitits ur sitt ide. Jag har sänkt min vanliga ribba för arbetstempo en aning, och står och tjuvläser lite pokerlitteratur när det är glest med kunder.

Inte för att jag tänker bli nån filial till utmärkta tjuvlyssnat.se, men jag tyckte ni skulle få höra dem här. Inom loppet av fem minuters kassaarbete snappade jag upp dessa två:

En mycket gammal tant ska köpa en barnbok. Hon ser sig misstänksamt omkring innan hon vågar ta upp plånboken ur handväskan.
"Ja... då ska vi se om jag har pengar... man tar ju inte med sig pengar ut nu för tiden... de stjäl ju!"
"Har du blivit bestulen?", frågar jag spelat förskräckt. Jag gissar att det bara är paranoia och tänker sätta dit henne för det.
(Förnärmat): "Näe... Men... Eh... Jag har suttit bredvid människor som har blivit bestulna!"

Nästa scen:
En pappa och hans gissningsvis sjuårige son står vid pappersvarorna. Grabben behöver lim till skolan.
"Men pappa neeej! Det där kladdar och geggar och ramlar ut på bänken och alla saker blir kladdiga och äckliga...!"
"Det är ett bra limstift. Du pratar strunt."
"Nej! Det går att använda en gång, sen börjar det kladda! Det är äckligt!"
"Det går att använda i flera månader."
"Nej! Det är äckligt! Det är för fattiga människor!"

Varm soppa, hög musik och kvinnohat

Ah... 01.48. Detta speciella klockslag. Jag borde vara trött, rent utmattad, efter att ha sovit halvdåligt på Arons soffa och därefter jobbat 09.45-19.15. Men jag har så mycket energi just nu att jag skulle kunna driva hela elcentralen i Eslövs kommun på egen hand. Jag bloggar lite och hoppas att jag blir trött, eftersom det vankas jobb hela dagen i morgon också.

Inatt drömde jag om Josefine. Jag drömde att jag skulle köpa en avskedspresent till henne, av någon anledning skulle vi aldrig ses mer. Vi gick tillsammans genom ändlösa varuhuskorridorer för att hitta den perfekta presenten, och till slut stannade hon.
"Tobbe, jag vill ha det här", sa hon allvarligt. Hon höll upp ett rivjärn av ordinär modell.
"Då ska du få det", svarade jag högtidligt. Jag såg en tår i hennes ögonvrå. Vi gick till kassan. Men något blev fel när kassörskan scannade streckkoden, och jag fick betala över sexhundra kronor för rivjärnet. Det kostade egentligen under en femtiolapp.

"Det är lugnt", sa jag, för att visa mig på styva linan inför Josefine. "Vi säger sexhundra." Kassörskan såg nöjd ut, och Josefine likaså. Resten av drömmen gick ut på att försöka klura ut hur jag skulle kunna få tillbaka mina pengar med äran i behåll, eftersom jag nu var helt pank och inte ens kunde köpa mat. Alla drömtolkare som läser min blogg kan väl slänga in en kommentar, tack så mycket.

Här kommer helt oväntat en kraftig våg av avsky för fenomenet "att spela hög musik med sin mobil i exempelvis tunnelbanan". Hörlurar är inte dyrt. Det finns ingen anledning att spela musik som hörs utåt när man väntar på en perrong eller sitter på ett tåg. Fenomenet illustrerar det som hänt i vårt samhälle de senaste årtiondena; att ingen vågar säga till när någon uppför sig illa. Civilkuraget har sjunkit drastiskt. Det baserar jag på samtal med äldre människor, och samtliga säger att folk var mycket mer benägna att ingripa förr i tiden. Nu vågar ingen be någon skärpa till sig, "för tänk om han är knarkare och har kniv eller nåt". Lättare att sitta tyst och avsky. Som jag. Rätta mig om jag inte har fel, som Tommy Söderberg sa en gång, men jag tror att majoriteten av människorna som spelar hög musik på tåg gör det för att de får någon form av kick av att känna sig orörbara. Att veta att folk stör sig på dem (de kan omöjligt leva i villfarelsen att alla i vagnen delar deras musiksmak) men inte vågar göra något åt saken.

Denna kväll tillbringade jag hos Sanna. Där var även Jakob, Peter, Erik, Staffan och den lilla katten, som faktiskt var väldigt tyst och snäll. Det var pokerdags igen, och jag var fast besluten att det inte skulle sluta som förra gången. Jag var mycket piggare idag än då, och spelade väldigt mycket bättre. Sanna sa efter någon timme att hon inte kände igen mig. "Du är så lugn, var är ditt temperament? Du borde ha åkt ut vid det här laget!"

Jag slängde väldigt många händer och väntade in bra kort. Då höjde jag ordentligt. Detta gjorde naturligtvis att jag inte vann några stora potter, men de jag spelade vann jag i regel och jag byggde långsamt och metodiskt upp min markerstapel. Efter ett tag hade jag etablerat imagen av en konservativ spelare, och kunde då blanda in lite bluffar. Folk köpte det. Till slut var det bara jag och Erik kvar.

Jag har under 4 000 i marker och Erik över 12 000. Allt är över på tre händer. Den första handen får jag 4-6 i klöver, och floppar 5 - 7 - J med två klöver. Öppet stegdrag och ett bra färgdrag. Jag bettar, Erik går all-in och jag synar och träffar en klöverkung på turnen. Nästa hand lägger sig Erik före floppen, och sen kommer avgörandet.

Jag plockar upp 9-10 i olika färger. Ingen vidare hand. Höjer ändå till 1 000, vilket Erik dubblar. Efter lite funderingar synar jag. En chansning. Jag tror knappt mina ögon när floppen visar en åtta, en knekt och en dam. Jag försöker se bekymrad ut med min färdiga stege. Erik går all-in och saken är klar. 400 spänn till amöban, tackar tackar.

Sen blev det en turnering till där jag kom trea. Sprang in i Jakobs ess-kung två gånger i rad när jag försökte bluffa honom. Där fick man smaka stål, minsann. Men det var inte mer än rätt efter mitt kortflyt mot Erik.

Idag fick jag en euforikick på lunchrasten. Jag var bara så glad att få sitta där i lunchrummet i trygga Sverige, äta varm soppa och läsa en bra bok. "Bra" är förresten ett omdöme i underkant, vi pratar om Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" här. Har drygt 300 sidor kvar och jag kommer att njuta av varenda en. Jag satt med Ipoden i öronen också, på random, och lagom till euforikicken kom igång slumpade den söta lilla maskinen fram en av mina favoritlåtar just nu, "Thorns of Crimson Death" med Dissection. Det är nog den vackraste dödsmetalltexten som skrivits. Ett smakprov:

"Through the air again our voices whisper
and awake are now your eyes
For too long closed in slumber
but death didn't prove our demise
By ages so dark we've been sculptured
as fragments of story and tales
As we haunt we are endlessly captured
and shrouded in the wind that here wails"

Nu är klockan 02.54 och jag antar att jag måste försöka sova lite. Jag har många fler ämnen jag vill ta upp med dig, men det får bli imorgon eller så. Vill till exempel blogga om kärlek, plastkortsdjungeln, hur man bör/inte bör skriva musikrecensioner, hur man gör kunder glada, hur man dricker folköl och vad som egentligen är så bra med badhuset i Arvika. Vi hörs kanske. Godnatt och puss.

En dag med två ansikten

Jag vaknade 10.30, efter åtta och en halv timmes sömn, och kände mig aptrött. Jag ska inte gå och lägga mig klockan 02.00 om jag bara är hemma. Ok om jag är ute och festar eller så, men när jag bara degar vid datorn är midnatt fan deadline för påslakansfestivalen. Borde vara, i alla fall. Att vara utsövd är livskvalitet.

Jag låg kvar i sängen till elva, åt frukost till tolv och gick och skrotade i lägenheten tills klockan var ett. Var på väldigt dåligt humör. Hade lite ont i kroppen efter gårdagens golfrunda (det var faktiskt jobbigt, väldigt kuperad terräng och tyngre golfbag än vanligt) och var som sagt trött och grinig. Bestämde mig för att ge mig ut och springa, trots att jag var allt annat än sugen. Hade helst krupit tillbaka i sängen och surat/sovit.

Det var inte lika jobbigt som förrförra gången, men inte direkt någon bra runda. Jag sprang ryckigt och ganska fort. Blev trött. Tog en lång dusch efteråt, fortfarande kinkig. Men sen vände det. Farbror Endorfin kom och knackade på dörren, jag hittade en precis lagom stor portion ravioli att värma (plus lite Texas Pecan-glass) och sen gav jag mig av in till stan för att träffa min gamla journalistiklärare Magdalena. Hon ville diskutera recensionens hantverk med mig eftersom hon skriver en lärobok om hur man handskas med opinionsjournalistik.

Vi sågs på en uteservering i gamla stan, jag med en citronmarängpaj och hon med focaccia, enligt uppgift riktigt äcklig. Vi satt i två timmar och en kvart och hade mycket intressanta diskussioner. Jag tror hennes bok kommer att bli uppskattad av framtida studenter. Hon peppade mig och var snäll också, och fick mig att tro lite mer på att jag kan ha en framtid inom journalistyrket. Det behövdes.

Därefter kom Olle in till stan. Honom har jag inte träffat på hur länge som helst, så det var efterlängtat. Vi satte oss på en annan uteservering, en soldränkt, och drack några öl och pratade. Vi satt flera timmar, men det kändes som fem minuter. Sen fick vi för oss att åka hem till mig och äta glass och spela tv-spel, och där är vi nu. Olle sitter och skjuter zombies i soffan och jag bloggar. Nu ska jag gå och fixa en stor kanna isvatten åt oss, det blir nice. Är grymt sugen på isvatten. Jag är på ett strålande humör, och det har jag varit sen springturen i skogen. Jag hatar att ge vidriga Blossom Tainton rätt, men visst har hon en poäng ibland.

En bolldag

Idag har jag och pappa hängt på golfbanan. Det var en konstig runda, jag slog riktigt många bra slag men i poängblocket var det tunt. Närspelet inte så vasst naturligtvis, jag hade inget självförtroende överhuvudtaget på green. När jag tittade på en tvåmetersputt såg jag bara alla möjliga sätt den gick att missa på. Jag kunde verkligen inte se den gå i. Och då gjorde den förstås inte det heller. Men det var extremt nära att den 5 september 2006 blev ett datum att minnas för alltid, på grund av ett enda slag.

Det var på hål 14, ett 120 meter långt par 3-hål. När jag stod och valde klubba, sa jag lite för mig själv: "Hur svårt kan det va?", en ganska konstig replik eftersom golf är den svåraste sport som finns. Det var lite medvind och greenen låg inbjudande på en platå 120 meter längre fram. Jag valde järnnian och slog till. Det var det bästa slag jag någonsin slagit, det kände jag direkt. Så mjukt, så rakt. Bollen var som en målsökande missil med siktet inställt på hålet. Den slog ner en knapp meter innan flaggan, rullade lite... Och stannade. Utan att försvinna. Tyvärr. Det såg verkligen ut som att den skulle göra det, men det gjorde den inte. När jag kom fram låg den 10 centimeter bakom hålet.

Efteråt åkte vi hem till mig, jag och pappa. Åt spagetti och köttfärssås, andra dagen i rad för mig. Gjorde en god sallad. Sen blev det Pro Evolution Soccer! Det var länge sen. Eftersom vi lyckades ta VM-guld på svårighetsgrad 3/5 på Gotland, körde vi nu på 4/5 för att få en ny utmaning. Det var, för att tala klarspråk, skitsvårt. Vi gjorde fyra försök, varav vi åkte ut direkt i gruppspelet tre av gångerna. På fjärde försöket gick vi till åttondelsfinal, där Portugal väntade med vässade knivar. Vi blev hackmat.

Vi avslutade med att spela mot varandra. Bäst av tre matcher var det sagt. Jag ägde den första, hade säkert 65 - 35 i bollinnehav och två stenhårda stolpskott och ett i ribbkrysset. Men jag fick inte in den. I slutminuten lyckades farsgubben nicka in ett fulmål med Trezeguet, på en feldömd hörna. Extremt frustrerande. Nästa match var jämnare, men även den slutade 0-1. Sen var han tvungen att åka hem.

Just, glömde ju berätta en sak. När jag fyllde år för en månad sen fick jag en skämtgolfboll av Johan. Den skulle explodera i ett moln av rök när man slog på den. Den hade jag med mig idag. När det hade gått lite motigt för pappa ett tag, tyckte jag att det var läge att muntra upp honom med lite skoj. Sagt och gjort. Jag var inte säker på om den skulle funka, men jag drämde den till så hårt jag kunde med drivern i alla fall. BOM! Ett enormt, grått rökmoln och bollen bara försvann. Riktigt ballt faktiskt. Varför skulle pappa råka titta åt ett annat håll just då?

Dagsrapport och en hemlighet

I morse var den första morgonen på mycket länge som jag inte hade ställt någon väckarklocka. Slog upp mina vackra blå prick klockan nio, gick upp, pressade två apelsiner till juice, drack upp, klädde på mig och sprang ut. Det gick bra att springa idag, bortsett från att jag fick en obehaglig deja vu-upplevelse mitt i skogen. Kändes som att det var mardrömmar från natten som kom tillbaka, och jag blandade ihop drömmen med saker som hänt på sistone, och efteråt kom jag inte ihåg ett dugg. Bara obehagskänslan var kvar, klibbig och svår att skaka av sig. Men jag sprang på, och det gav med sig efter kanske tio minuter. Fick inget håll eller så, skönt.

Lång frukost. Läste DN från första till sista sidan. Tänkte lite på att många människors måndagmorgnar är betydligt obehagligare än den här. Hånlog lite för mig själv. Elakt kanske.

Tappade upp ett varmt bad. Låg där i säkert en timme och läste bok. Skönt. Håller på med Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Har kommit 150 sidor in i den och den knäcker än så länge. Typ tio kunder har sagt åt mig att jag bara måste läsa den. Och kunden har ju alltid rätt.

Sen höll jag på och plockade i mitt rum, det har ju varit onödigt stökigt där ett bra tag. Möblerade om när jag ändå höll på, flyttade sängen och soffan och tv:n. Svårt att förklara exakt hur i skrift, men det var en radikal förändring. Det blev bra, tror jag. Soffan ska ju snart bytas ut mot en fåtölj med fotpall. Längtar efter en skön fåtölj så att det skär i bröstet. Då ska jag köpa en schysst läslampa också och sitta och gosa.

Mycket behöver göras i mitt rum. Jag måste fixa fler lampor, och jag måste framför allt börja få upp saker på väggarna. Vita, kala väggar känns lite väl mycket hospital. Dessutom vill jag ha nya gardiner, nytt överkast och en trevlig matta. Samt en förstärkare, så att jag kan koppla stereohögtalarna till datorn. Mm.

Nog om detta, det här är ingen "Äntligen hemma"-blogg. Framåt kvällen kom Rikard hit, vi spelade lite Katamari (det blev bara en halvtimme, sen råkade vi klara spelet), såg Zozo och käkade spagetti, köttfärssås och Texas Pecan-glass. I ungefär den ordningen.

Nu ska jag berätta en hemlighet: En gång duschade jag med glasögon, av rent slarv.

Jobbet var inte festligt, och festen var inte jobbig

Igår var det jobb. En vanlig dag i bokhandeln, nästan. Men bara nästan. Något var inte som det brukar, och detta något var mitt humör. Jag brukar alltid tycka om kunderna, skoja och skratta med dem och detta dessutom utan att behöva förställa mig. Igår var de bara irriterande. Till exempel har vi den mesige, präktige 35-årige kontorsråttan som klätt upp sig i kostym, ska på dop och ska ha en present till bebisen. Det är viktigt att presenten är perfekt, så att bebisens föräldrar ska tycka om honom.

Råttan:
- Jag ska på dop och behöver en present. Det är till en pojke.
Jag:
- Har du tittat nere på avdelningen "Saga och present"? Där finns många böcker som kan passa.
Råttan (mästrande, nästan uppfostrande):
- Ja men du får rekommendera något. Jag är ju ingen expert, som du. Ha ha. Jag vet ingenting. Vad är en bra doppresentbok? Den måste vara perfekt.
Han stryker sig över sin slemmiga frisyr och blåser upp sig. Jag riktigt ser hur han längtar till stunden då ungens föräldrar öppnar paketet, ser den perfekta presenten och tittar på honom med ögonen bländade av beundran:
- Men Claes! Den är ju perfekt! Du är en pärla, en helt underbar människa!

Sen har vi en annan favorit. Kvinnan som kommer in klockan 16.58, två minuter före stängning, med en reservoarpenna från efterkrigstiden som hon vill ha hjälp att öppna och byta patron i. Pennan är jättekonstig, men jag gör verkligen ett par seriösa försök att öppna den. Jag håller på i säkert två minuter. Sen tvingas jag ge upp. Till saken hör att min kollega verkligen var tvungen att gå direkt efter stängning eftersom hon skulle med ett tåg. Så vänligt jag kan säger jag att jag tyvärr inte hinner hjälpa henne eftersom vi stänger nu, men att hon är jättevälkommen en annan dag. Hon blir sur, blänger på mig och muttrar något om "jaha, är det så jävla bråttom, det var fan" och säger att hon i så fall bara ska köpa det här bokmärket. Hon lägger fram ett bokmärke för 9:50 och försöker sedan betala med en rabattkupong (en Coop-kupong som ger 50 kronors rabatt, alternativt 5 eller 10 procent)

Jag:
- Du kan inte betala med den där tyvärr, det är en rabattkupong. Du måste handla för minst 50 kronor för att den ska vara värd något.
(Nu är klockan över fem.)
Kvinna som tycker att affärer ska ha öppet så länge hon anser att de ska ha öppet:
- Jaha, då får jag väl gå och plocka ihop lite mer saker då... Eller du kanske ska stänga nu!? (syrligt)
Jag:
- Ja, tyvärr måste jag göra det. Men du är välkommen tillbaka imorgon!
Kvinna som tycker att affärer ska ha öppet så länge hon anser att de ska ha öppet:
- Det var då fan vad bråttom... jävla... (ohörbart)
Hon lämnar butiken i vredesmod. Bokmärket blir liggande på disken.

Är jag så här hatisk mot kunderna, vårt allt, vårt levebröd? Nej, det var mest igår. Man kan inte vara snäll jämt, det har jag för mig att till och med Bamse har sagt i ett svagt ögonblick. Dessutom har ju min irritation inte resulterat i att jag rutit eller betett mig illa mot kunder, det enda som kan ha märkts är att mina vänlighetsfraser skorrat en aning och mitt leende varit lite krampaktigt.

Efter jobbet var det välbehövlig fest ute i Orminge. Kicki, min perversa kompis från min tid på Konsums konditoriavdelning (hon brukade försöka släpa in mig i tårtkylen och antasta mig) hade bjudit till galej och då tackar man inte nej. Har inte sett henne sen förra sommaren. På hennes uppmaning hade jag med mig en gitarr.

Förresten, innan jag glömmer bort det, ett "kul" partytrick du kan använda nån gång:

Jag var relativt tidig på festen, och gick runt och hälsade på folk. Både på sådana jag kände och sådana jag inte kände. Vid ett bord satt ett gäng på fem okända tjejer som jag skulle presentera mig för. Handskakning och namnutväxling, precis som brukligt:

- Hej! Tobbe.
- Åsa!
- Tobbe!
- Hanna!
- Tobbe!
- Julia!
- Tobbe!
- Malin!
Jag såg i ögonen på flera av dem att de tyckte det var lite lustigt att jag var "tvungen" att upprepa mitt namn så många gånger, något jag också slagits av. Naturligtvis hade alla uppfattat vad jag hette redan när jag skakade tass med den första, så när jag hälsade på den sista gjorde jag en konstpaus på en knapp sekund och sa sedan "Arne" med allvarlig blick och ett robust handslag. Det var kul, tyckte jag i alla fall.

Kicki hade gjort en underbar buffé med goda sallader och matmuffins och smörgåstårta och allt möjligt. Jag åt tills jag nästan kräktes, och drack folköl till. Gött. Nån timme senare åkte gitarren fram och jag satt och spelade Lasselåtar på en uteplats. Fanns en del LW-fans där som kunde sjunga, så vi hade en bra session. Var lagom nykter och spelade bra.

Idag, söndag, har jag dessvärre också jobbat hela dan. Tufft var det. Mådde lite kasst. Efter stängning fick jag inte åka hem, åkte i stället till mitt gamla hem i Flemingsberg för att hjälpa Tove, som flyttade in när jag flyttade ut, att slipa, spackla och måla och så. Lägenheten ska nämligen säljas.

Nu sitter jag här. Lyssnar på Slagsmålsklubben. Ska avsluta det här och gå och sova snart, skona mig från ytterligare vakenhet och dig från ett orimligt långt inlägg (så dags nu). Eller förresten, jag skriver väl så långt jag vill. Läser du är det inte mitt fel. Eller jo, på sätt och vis kanske.

Lars Winnerbäck är min napp

För några timmar sedan fattade jag ett beslut. Jag tog bort alla Winnerbäcklåtar ur min Ipod. 78 stycken var det. Har lyssnat rätt mycket på honom på senaste, och vill inte lyssna sönder honom totalt. Inget jättedrastiskt beslut, låtarna finns ju kvar i datorn, men jag tänkte att Ipoden skulle vara fri från Lasse i några månader.

Nån halvtimme senare skulle jag dammsuga, och det gör man ju lämpligen till lite musik. Jag gillar att sjunga när jag dammsuger, det blir inte lika segt då. Jag började gå igenom Ipoden.

Anna Ternheim, Britney Spears, Cannibal Corpse, Christian Kjellvander, Cryptopsy, Delerium, Esbjörn Svensson, Eddie Meduza, The Haunted, Jeff Buckley, Krisiun, Lisa Ekdahl, Mark Knopfler, Meshuggah, Michael Jackson, Muse, Opeth, Overlord, Pantera, Psycroptic, Raise Hell, Räserbajs, Shakira, Slagsmålsklubben, Vader... jag var inte sugen på nåt. Inte ens den grymma Zyklon-plattan "Disintegrate" jag skaffade igår kändes bra. Bara att traska tillbaka till datorn, koppla in Ipoden och låta 78 sånger fara genom sladden igen, fast nu åt andra hållet. Sen gick jag där och städade och sjöng och mådde bra. Situationen påminde mycket om en grej som hände i min barndom:

Jag var väl fem år, tror jag. Eller fyra. Eller sex. Hur som helst var jag alldeles för gammal för att fortfarande suga på napp, det var ett som var säkert. Det visste jag väl själv också, men det var så förbannat svårt att sluta. Jag hade försökt några gånger men misslyckats kapitalt.

Just den här sommardagen hade jag känslan av att det var idag jag skulle lyckas sluta för alltid. Jag kände mig stark och beslutsam, om man nu kan göra det när man är en sån liten skit. Jo, det kan man. Jag bestämde mig för att göra det hela till en ritual, och bad mamma och pappa följa med mig upp till mitt rum på tredje våningen.

Väl där öppnade jag högtidligt fönstret, tog sats och kastade ut nappen så långt jag kunde. Mamma och pappa såg imponerade ut, och jag var mycket stolt. I några sekunder. Sen insåg jag vad jag gjort. Gråtande sprang jag i ilfart nerför trapporna, ut på gården och in i buskarna där nappen borde ligga. Brännässlor och annat jävelskap avskräckte mig inte. Jag skulle bara ha den.

Jag minns faktiskt inte hur jag lyckades sluta sen, men eftersom jag inte kör med napp längre så lyckades jag väl på något sätt.

Snudd på blodsmak

Åh fy fan. Det var inte kul. För första gången sen min nystart hade löpningen ingenting med njutning att göra. Jag fick bitande håll på vänster sida efter fem minuter, och det släppte aldrig riktigt. Försökte springa bort det genom att öka tempot lite mer än vanligt efter kanske en kvart, och det tempot höll jag till slutet. Rundan tog 33 minuter i stället för cirka 40 som den brukar. Det var varmt, och jag åt nog lite för mycket frukost lite för nära inpå. Kändes lite som att jag höll på att spy ett par gånger. Dessutom hämmades jag av min skadade tå.

Trots detta sprang jag klart utan avbrott och nu ska jag stretcha och dricka vatten. Sen mår jag nog rätt bra. Duktiga dagen pågår för fullt, jag har varit och handlat ingredienser till mina storkok, tvättat fyra maskiner och snart ska jag köra igång med städningen. Vad jag ska göra när jag är klar vet jag inte riktigt. Är lite sugen på playstation. Vi får se.

Smoke var en kunglig film förresten.