Jobbet var inte festligt, och festen var inte jobbig

Igår var det jobb. En vanlig dag i bokhandeln, nästan. Men bara nästan. Något var inte som det brukar, och detta något var mitt humör. Jag brukar alltid tycka om kunderna, skoja och skratta med dem och detta dessutom utan att behöva förställa mig. Igår var de bara irriterande. Till exempel har vi den mesige, präktige 35-årige kontorsråttan som klätt upp sig i kostym, ska på dop och ska ha en present till bebisen. Det är viktigt att presenten är perfekt, så att bebisens föräldrar ska tycka om honom.

Råttan:
- Jag ska på dop och behöver en present. Det är till en pojke.
Jag:
- Har du tittat nere på avdelningen "Saga och present"? Där finns många böcker som kan passa.
Råttan (mästrande, nästan uppfostrande):
- Ja men du får rekommendera något. Jag är ju ingen expert, som du. Ha ha. Jag vet ingenting. Vad är en bra doppresentbok? Den måste vara perfekt.
Han stryker sig över sin slemmiga frisyr och blåser upp sig. Jag riktigt ser hur han längtar till stunden då ungens föräldrar öppnar paketet, ser den perfekta presenten och tittar på honom med ögonen bländade av beundran:
- Men Claes! Den är ju perfekt! Du är en pärla, en helt underbar människa!

Sen har vi en annan favorit. Kvinnan som kommer in klockan 16.58, två minuter före stängning, med en reservoarpenna från efterkrigstiden som hon vill ha hjälp att öppna och byta patron i. Pennan är jättekonstig, men jag gör verkligen ett par seriösa försök att öppna den. Jag håller på i säkert två minuter. Sen tvingas jag ge upp. Till saken hör att min kollega verkligen var tvungen att gå direkt efter stängning eftersom hon skulle med ett tåg. Så vänligt jag kan säger jag att jag tyvärr inte hinner hjälpa henne eftersom vi stänger nu, men att hon är jättevälkommen en annan dag. Hon blir sur, blänger på mig och muttrar något om "jaha, är det så jävla bråttom, det var fan" och säger att hon i så fall bara ska köpa det här bokmärket. Hon lägger fram ett bokmärke för 9:50 och försöker sedan betala med en rabattkupong (en Coop-kupong som ger 50 kronors rabatt, alternativt 5 eller 10 procent)

Jag:
- Du kan inte betala med den där tyvärr, det är en rabattkupong. Du måste handla för minst 50 kronor för att den ska vara värd något.
(Nu är klockan över fem.)
Kvinna som tycker att affärer ska ha öppet så länge hon anser att de ska ha öppet:
- Jaha, då får jag väl gå och plocka ihop lite mer saker då... Eller du kanske ska stänga nu!? (syrligt)
Jag:
- Ja, tyvärr måste jag göra det. Men du är välkommen tillbaka imorgon!
Kvinna som tycker att affärer ska ha öppet så länge hon anser att de ska ha öppet:
- Det var då fan vad bråttom... jävla... (ohörbart)
Hon lämnar butiken i vredesmod. Bokmärket blir liggande på disken.

Är jag så här hatisk mot kunderna, vårt allt, vårt levebröd? Nej, det var mest igår. Man kan inte vara snäll jämt, det har jag för mig att till och med Bamse har sagt i ett svagt ögonblick. Dessutom har ju min irritation inte resulterat i att jag rutit eller betett mig illa mot kunder, det enda som kan ha märkts är att mina vänlighetsfraser skorrat en aning och mitt leende varit lite krampaktigt.

Efter jobbet var det välbehövlig fest ute i Orminge. Kicki, min perversa kompis från min tid på Konsums konditoriavdelning (hon brukade försöka släpa in mig i tårtkylen och antasta mig) hade bjudit till galej och då tackar man inte nej. Har inte sett henne sen förra sommaren. På hennes uppmaning hade jag med mig en gitarr.

Förresten, innan jag glömmer bort det, ett "kul" partytrick du kan använda nån gång:

Jag var relativt tidig på festen, och gick runt och hälsade på folk. Både på sådana jag kände och sådana jag inte kände. Vid ett bord satt ett gäng på fem okända tjejer som jag skulle presentera mig för. Handskakning och namnutväxling, precis som brukligt:

- Hej! Tobbe.
- Åsa!
- Tobbe!
- Hanna!
- Tobbe!
- Julia!
- Tobbe!
- Malin!
Jag såg i ögonen på flera av dem att de tyckte det var lite lustigt att jag var "tvungen" att upprepa mitt namn så många gånger, något jag också slagits av. Naturligtvis hade alla uppfattat vad jag hette redan när jag skakade tass med den första, så när jag hälsade på den sista gjorde jag en konstpaus på en knapp sekund och sa sedan "Arne" med allvarlig blick och ett robust handslag. Det var kul, tyckte jag i alla fall.

Kicki hade gjort en underbar buffé med goda sallader och matmuffins och smörgåstårta och allt möjligt. Jag åt tills jag nästan kräktes, och drack folköl till. Gött. Nån timme senare åkte gitarren fram och jag satt och spelade Lasselåtar på en uteplats. Fanns en del LW-fans där som kunde sjunga, så vi hade en bra session. Var lagom nykter och spelade bra.

Idag, söndag, har jag dessvärre också jobbat hela dan. Tufft var det. Mådde lite kasst. Efter stängning fick jag inte åka hem, åkte i stället till mitt gamla hem i Flemingsberg för att hjälpa Tove, som flyttade in när jag flyttade ut, att slipa, spackla och måla och så. Lägenheten ska nämligen säljas.

Nu sitter jag här. Lyssnar på Slagsmålsklubben. Ska avsluta det här och gå och sova snart, skona mig från ytterligare vakenhet och dig från ett orimligt långt inlägg (så dags nu). Eller förresten, jag skriver väl så långt jag vill. Läser du är det inte mitt fel. Eller jo, på sätt och vis kanske.