Besynnerligt beteende i bokhandeln

Har jobbat i bokhandeln hela dagen idag. Dagens roligaste kund var en ofattbart grinig tant med tillhörande käppgubbe. Jag kände direkt när hon kom in i butiken att hon var up to no good.

Bara att stålsätta sig. Jag tar ett djupt andetag, lägger på mitt vänligaste leende (det ser väldigt äkta ut, jag lovar) och hälsar dem välkomna.

"Hej! Vad kan jag hjälpa..." (här blir jag avbruten)
"Har ni inga korsordspennor!?"
Hennes röst är som en svarv.
"Jo då, dem har vi här borta, följ med så ska jag visa er!"
Vi går bort till pennorna. Tanten granskar dem som om de vore giftigt avfall.
"Är det den enda sorten som finns?"
"Ja, det är det."
Hon tiger en stund, och fingrar misstänksamt på pennorna.
"Finns det verkligen bara blå och röda?"
"Ja, vi har haft svarta också men de är tyvärr slut för tillfället."
Vi går tillbaka till kassan, efter lite muttrande och grymtande.
"Då får jag be om 24:50! Har ni..." (jag blir avbruten när jag ska fråga om MedMera-kort)
"Du ska dra det här också!", fräser hon och slänger fram ett MedMera-kort på disken, så långt bort från mig som möjligt. Skulle jag behöva sträcka mig så långt efter varje MedMera-kort skulle jag snart behöva stödförband som en annan bowlingpensionär.
"Så gärna", säger jag och vrider upp mitt solskensleende ännu ett par snäpp. Nu måste väl kontrasten snart bli outhärdlig till och med för en så här pass mulen person? När jag lämnar över påsen och kvittot trycker jag till sist trevlighetspedalen i botten:
"Så, varsågod. Då får ni ha en riktigt trevlig helg!", ler jag.
Tanten muttrar något ohörbart, tar emot påsen, tvärvänder och vaggar iväg med gubben i släptåg. Precis innan de passerar utgången ser jag hur hon buffar gubben i sidan och morrar:
"Du! Han var trevlig."