Finns det några snälla barn... alls?

Om du missat det så var jag ute på en liten springtur imorse. Inget märkvärdigt, bara det bästa jag gjort på flera veckor. Jag blev glad och fick energi av det, men jag såg också saker som fick mig att bli tio år igen.

Eller ja, ”saker” såg jag väl inte, jag såg små flickor med skolväskor och ängsliga blickar. Jag blev lite uppgivet sorgsen på något sätt. Asfalt, vit himmel, skolväska, gympapåse och ständig rädsla är en stor del av många små människors liv. Jag blev lite blödig där jag sprang, önskade att jag kunde få vara en liten ängel på dessa små flickors axlar och sufflera dem med bitande, dödande repliker om någon försökte trycka ner dem, vilket säkert händer nästan varje dag. Jag blir helt enkelt lite sorgsen när jag tänker på den svenska skolans ineffektiva sätt att ta hand om sina mobbade elever.

I min klass blev en flicka mobbad. Hon blev kallad mjällhäxa i sex år, fast hon inte ens hade mjäll. Hon blev kallad mycket annat också. Hon var en självständig, smart tjej, helt klart bland de smartaste i klassen. Henne hade de sönder. Och ingen gjorde någonting. Hon var ändå en av de få mobbade som hade orken och modet att säga ifrån, gång på gång, både till sina bödlar och till vår fröken. Hon konfronterade henne en gång, inför hela klassen, och försökte få ett svar på varför hon inte ingrep trots att mobbningen pågick till och med på lektionerna. Hon fick inget svar. Det blev mest tyst. Fröken lade all energi på att försöka rädda sitt eget ansikte, och inte framstå som tafatt och ignorant. Det gick förstås sådär. Barn ser sånt.

Hur många barn går sönder just idag?