Lars Winnerbäck är min napp

För några timmar sedan fattade jag ett beslut. Jag tog bort alla Winnerbäcklåtar ur min Ipod. 78 stycken var det. Har lyssnat rätt mycket på honom på senaste, och vill inte lyssna sönder honom totalt. Inget jättedrastiskt beslut, låtarna finns ju kvar i datorn, men jag tänkte att Ipoden skulle vara fri från Lasse i några månader.

Nån halvtimme senare skulle jag dammsuga, och det gör man ju lämpligen till lite musik. Jag gillar att sjunga när jag dammsuger, det blir inte lika segt då. Jag började gå igenom Ipoden.

Anna Ternheim, Britney Spears, Cannibal Corpse, Christian Kjellvander, Cryptopsy, Delerium, Esbjörn Svensson, Eddie Meduza, The Haunted, Jeff Buckley, Krisiun, Lisa Ekdahl, Mark Knopfler, Meshuggah, Michael Jackson, Muse, Opeth, Overlord, Pantera, Psycroptic, Raise Hell, Räserbajs, Shakira, Slagsmålsklubben, Vader... jag var inte sugen på nåt. Inte ens den grymma Zyklon-plattan "Disintegrate" jag skaffade igår kändes bra. Bara att traska tillbaka till datorn, koppla in Ipoden och låta 78 sånger fara genom sladden igen, fast nu åt andra hållet. Sen gick jag där och städade och sjöng och mådde bra. Situationen påminde mycket om en grej som hände i min barndom:

Jag var väl fem år, tror jag. Eller fyra. Eller sex. Hur som helst var jag alldeles för gammal för att fortfarande suga på napp, det var ett som var säkert. Det visste jag väl själv också, men det var så förbannat svårt att sluta. Jag hade försökt några gånger men misslyckats kapitalt.

Just den här sommardagen hade jag känslan av att det var idag jag skulle lyckas sluta för alltid. Jag kände mig stark och beslutsam, om man nu kan göra det när man är en sån liten skit. Jo, det kan man. Jag bestämde mig för att göra det hela till en ritual, och bad mamma och pappa följa med mig upp till mitt rum på tredje våningen.

Väl där öppnade jag högtidligt fönstret, tog sats och kastade ut nappen så långt jag kunde. Mamma och pappa såg imponerade ut, och jag var mycket stolt. I några sekunder. Sen insåg jag vad jag gjort. Gråtande sprang jag i ilfart nerför trapporna, ut på gården och in i buskarna där nappen borde ligga. Brännässlor och annat jävelskap avskräckte mig inte. Jag skulle bara ha den.

Jag minns faktiskt inte hur jag lyckades sluta sen, men eftersom jag inte kör med napp längre så lyckades jag väl på något sätt.