Det kanske är det här som är livet

För första gången på väldigt länge lutar jag mig tillbaka och känner mig nöjd med vad jag har. Jag har levt i futurum länge, men just idag känner jag mig harmonisk och i samklang med allt. Det går jättebra på jobbet just nu, jag klarar av det jag åtar mig och det blir jag glad av. Sitter på jobbet just nu, det är världens goaste stämning. Känns som fredag och dan före julafton på en gång. Min kollega Henke spelar gamla schlagerhits på hög volym, vi andra önskar låtar och sjunger med. Då och då tar någon några danssteg i kontorslandskapet. Alla ler mot varandra. Hunden, som är lite som en kollega, springer runt och jagar ett märgben som ser ut som en stor pung. Hon halkar runt som Bambi eftersom golvet är snorhalt och stämningen triggar henne att springa fortare och fortare. Hon studsar in i väggar och blomkrukor och alla bara skrattar. Jag kom lätt ur sängen imorse, diskade ett diskberg innan frukost och igår var jag på Ikea och köpte några saker (några värmeljushållare och en sänglampa) som blev jättebra. Mitt hem börjar bli väldigt mysigt. Jag blir glad varje gång jag kommer hem. Det är ett mjukt ljus och fina möbler. När det är städat är det nog faktiskt mitt drömhem. Om en vecka får jag internet och då blir allt ännu bättre. Då ska jag spela lite poker och börja ladda hem musik och framför allt lite film och tv-serier. Alex har hjälpt mig att koppla datorn till tv:n och det blir finfin bild. När ljudet är kopplat till stereon har jag en slags hemmabio som duger utmärkt. Ikväll ska jag åka och träna på gym med Johan. Jag har börjat få rutin på det nu och det känns roligt och jag är faktiskt sugen på att åka dit. Igår blev jag ansvarig för företagets hemsida, ett uppdrag som känns svårt men som jag nog kommer att växa med. Jag kommer att få skriva nyheter och nyhetsbrev på engelska och det kommer att gå bra. Jag känner att jag har tillräckligt med fritid trots att jag jobbar heltid. Eftersom jag numera har så kort restid till jobbet hinner jag lätt mysa hemma tre, fyra timmar varje kväll innan jag måste gå och sova. Det kan bli några Six Feet Under-avsnitt, lite tv-spelsfotboll (just nu kämpar jag med ett jättesvårt uppdrag, man ska lyckas göra två mål på inlägg mot Argentina i samma match), läsa en god bok eller hänga med någon kompis. Kanske lite poker med Johan eller Silent Hill 3 med Alex. Jag känner också att jag börjar bli bättre på att låta saker rinna av mig. Busschauffören imorse var till exempel ett rekord i otrevlighet. Jag kom springande, hon stannade trots att hon kört en meter (såhär långt är hon snäll), jag tackade henne från hjärtat, och hon gav mig en blick som om jag varit en slemmig djävulsrocka som spolats upp på land och in i hennes kök. Telia skickade mig en check på 400 kronor för ett par veckor sedan, eftersom jag sagt upp mitt abonnemang och betalt för mycket i förskott. Den checken slarvade jag bort innan jag hann lösa in den. Så kan det gå. För ett år sen fick jag femton tusen av Astra Zeneca för ingenting, jag ska hålla min trut och se glad ut. Och det gör jag. Jag är på rätt spår med det mesta just nu och nu började Martin Stenmarcks "Las Vegas" i högtalarna. Jag kan alla trumfills i den låten.

Besiktningskvinnan

Igår var det besiktning av min gamla lägenhet. Jag var faktiskt lite nervös. Dels är det en ovan situation, dels är besiktningsmannen där bara för att sänka mig och vara taskig och har noll och ingen sympati och förståelse för mig. (Besiktningsmannen är naturligtvis också där för att säkerställa att de nya hyresgästerna får en fräsch lägenhet, men det lämnar vi därhän just nu.)

Det började inget vidare. Jag var där tio minuter före utsatt tid, för att hinna kolla att allt såg okej ut. Lägenheten är helt tömd och städad, men jag gillar ändå att ha lite marginal. Och den marginalen behövdes, kan man säga. När jag kom in i köket var det vatten på hela golvet, en ungefär två kvadratmeter stor vattenpöl. Panik! Frysen hade frostats av under natten, och på något sätt hade det läckt och vattnet inte riktigt hittat ner i hinken. Att ligga på knä med en liten disktrasa vid den stora pölen kändes som att försöka fälla en mammut med ett ärtrör. Och dessutom hela tiden skräcken för att det skulle ringa på dörren.

Som tur var var min gamla granne hemma. Jag fick låna en mopp, och dessutom var besiktningsmannen, som var en kvinna, en kvart försenad. Allt slutade väl.

Eller slutade och slutade, kvart över tio kom hon och då började själva besiktningen. Vi gick runt, hon gnällde på hål i väggar, skit bakom spisen och sånt, och jag gick efter i fina skjortan och försökte skämta lite. Det gick ganska bra. Mina skämt:

(Precis när hon stigit in):
Jag: "Ja, jag skulle gärna bjuda på en kopp kaffe, men ja, ha ha, som du ser är köket lite tomt..."

Hon: "Nej nej, det behövs inte."



(När vi kikar in i badrummet)
Jag: "Ja, här tror jag att du kommer bli nöjd. Här ser du det gamla duschmunstycket (håller upp en Ica-kasse med den gamla äckliga duschslangen och munstycket och alltihop). Men titta där (pekar på den som sitter uppe nu, värsta lyxmassageduschen för 400 spänn på Clas Ohlson)! Det blir de nog glada för, de som flyttar in, tror du inte? Jag borde få plus i kanten."

Besiktningsmannen (som är en kvinna): "Jo, vad fint! Då skriver jag ett kryss här i protokollet."

Jag: "Är det som MVG?"

Hon: "Haha, ja, det kan man väl säga. Pluggar du?"

Jag: "Nej, men jag har gjort. Ja, det har väl alla förresten..."

Hon: "Njae, inte riktigt alla."

Jag: "Nä, det förstås."



(När vi står och tittar på vardagsrumsväggen, som är full med hål):
Hon: "Ja, de här får du förstås också plugga igen."

Jag: "Men jag pluggar ju inte längre sa jag ju!"

Hon: "Va?"

Att städa lägenheten klockan 6.30

Min morgon imorse var ganska skum. Jag hade satt klockan på 6.30, en halvtimme tidigare än normalt, för att hinna röja upp lite i lägenheten innan frukost. Gick nämligen typ direkt och la mig när jag kom hem igår, och bara släppte allt.

Klockan ringer 6.30. Jag går upp, det gör jag. Ställer mig mitt på golvet. Tittar ut över kaoset. Var börja? Får syn på min mobil. Börjar bläddra i telefonboken. Hittar en jobbig jäkel som jag aldrig mer vill prata med. Kommer på att man ju kan koppla en viss ringsignal till en viss person i telefonboken. Kopplar en riktigt ettrig signal till personen. Nu vet jag att den signalen betyder "jobbig person". Bra. Jag går vidare i telefonboken, det finns nog fler som förtjänar samma signal. Efter tjugofem minuter har några fler fått signalen, och lägenheten ser fortfarande för jävlig ut.

Frågesport!

Jag tycker morgnar är konstiga. Om det hade funnits en frågesport om hur man gör för att klara en måndagmorgon, hade strategin för att få alla rätt vara att försöka svara fel, hela tiden.

1. En obehaglig signal ljuder. Du vaknar under ett varmt duntäcke som under natten formats perfekt efter din kropp. Inte en glipa finns det,all elak kyla är utestängd. Du är osårbar. Du befinner dig dessutom i det där sköna tillståndet där du flyter ut och in ur trevliga drömmar. Vad gör du?

a) Gosar näsan ännu lite djupare i kudden, vänder dig om somnar om, helt varm.
b) Kastar av dig täcket, ställer dig på golvet och svajar som ett djupfryst fyllo.

2. Du har lyckats ta dig in i duschen. Det är ganska nice. Din djupfrysta kropp har tinat upp och det varma vattnet omsluter dig. Till slut är du nöjd och stänger av duschen. Köldchocken du får när din genomblöta kropp möter luften är obeskrivlig. Vad gör du?

a) Sätter på duschen igen, förstås. Jag fryser ju!
b) Sätter inte på duschen. Hämtar i stället ett efterblivet verktyg kallat handduk, som möjligtvis gör mig torr på sikt, men knappast förändrar min isglass-imitation.

I could go on forever. Att lyckas med en vardagmorgon är en enda lång trappa av bekämpade behov. Allt man vill göra får man inte.

Klassiska hits

Det skojiga musikprogrammet iTunes har en randomfunktion. Den kan ge upphov till märkliga upplevelser. Alldeles nyss satt jag och njöt mig igenom Led Zeppelins "Stairway to heaven". När den slutligen tonat ut började jag fundera på varför jag inte lyssnat mer på den låten, den är ju så fantastiskt uppbyggd. Så skör, så skör i början och så bombastiskt kraftfull mot slutet av det tidlöst klassiska gitarrsolot. Någonstans här avbryts min tankekedja av en nasal röst som sjunger "Jag känner en bot...".

En sorts manlighet

Man förvandlas så fort man går in där. Alla. Jag också. Åtminstone när jag går in själv, utan Johan. Smäller lite hårdare i skåpsdörren än vad som behövs. Dänger väskan i bänken. Man går inte över golvet, man lufsar. Hänger lite med huvudet. Slänger handduken nonchalant över axeln och blänger på de andra i någon slags hård högstadiestämning. Suckar djupt för att visa hur slut man är. Alla är allvarliga, ingen ler. Det vore att visa svaghet.

Någon stånkar. Det luktar unken svett. I papperskorgen skymtas tomma Gainomaxförpackningar.

Studiebesök i en sorts manlighet.

När jag kommer ut i den kyliga vinterluften spricker jag upp i ett leende.

Magen guppar av skratt

Två roliga saker:

Jag var inne på min Gmail och tittade för första gången på länge igenom skräppostmappen. 107 meddelanden, de flesta om penisars hårdhet och stora ekonomiska möjligheter. Klickade på "radera alla skräppostmeddelanden", eftersom jag inte har behov av tjänsterna de erbjuder. Då försvann de, allihop, och kvar stod texten "Jippie, ingen skräppost!".

Det var småkul. Nästa är lite roligare.

I förrgår var jag på gymmet. Höll mest till på löpbandet (höll på att slå ihjäl mig), men körde lite skrotlyftning också. När jag var på väg att gå hem såg jag en reklamskylt vid utgången. Det var en personlig tränare som erbjöd sina tjänster. Glad och stark stod han och poserade på bilden, tillsammans med ett uppblåst citat som liksom var hans "selling point". Såna brukar ju ofta vara slagkraftiga, korta och effektiva. Typ "Because you're worth it", "Du får mycket mer hos Vivo" eller "Skidkul i Grönklitt".
Är du beredd? Håll i dig:

"Skillnaden i att kunna ta ut sig maximalt

under träningspasset mellan att träna på egen

hand och med en kompis är lika stor mellan

att träna med en kompis och en personlig tränare."

Föda för döda

Igår tänkte jag "Åh, en sån rolig bild jag har tagit. Den skulle passa bra på DN:s Namn & Nytt-sida." Och så mejlade jag dem. Och så imorse vid frukostbordet hittade jag min bild i tryck med en fyndig rubrik. Tänk om livet alltid var så enkelt. ”Det här var en bra ide!” ”Ja, det var det.” Klart.

Fråga vad du vill

Jag skulle vilja infiltrera Kamratpostens redaktion. Helst avdelningen "Fråga vad du vill". Både av illvilja och för att den avdelningen borde vara överflödig vid det här laget. Herregud, Google är din vän! Du behöver inte skriva till en snusförnuftig barntidning och fråga om varför man ställer om klockan till sommartid, varför man gråter när man skalar lök eller vem som egentligen bestämmer i Sverige.

Nej, det borde vara jag som sitter där på redaktionen och svarar.

"Hej KP! Jag är en åttaårig cooling från Vänersborg. Jag undrar varför man gråter när man skalar lök?"

"Hej cooling! Kul att du ställde just den här frågan. Anledningen är att löken är den enda grönsak som faktiskt har känslor, och ditt undermedvetna registrerar det. Det här borde räcka som svar, men om du inte fattar kan jag utveckla det lite. En lök har ett nervsystem som till 99,5% är identiskt med människans. Föreställ dig att du behandlar exempelvis din lillebror på samma sätt som du behandlar löken. Skulle du skicka in samma fråga till oss då? 'Hej KP! Jag är en åttaårig styckmördare från Vänersborg. Jag undrar varför jag började gråta idag när jag slet av min lillebror all hans hud, la honom på en skärbräda, hackade honom i små tärningar och fräste honom i stekpannan? Gjorde jag något fel?'

Svaret på gåtan:

"En skänk från ovan."

Grimle

Det sista du någonsin kommer att behöva höra om Grimle: Vad kallas dödsorsaken om man avlider av att få en Grimle i skallen från tionde våningen? Gissa och vinn popcorn.

Grimle

Grimle är en vit skänk som jag skruvat ihop tio stycken av igår och i förrgår. Först lägger man bottendelen på mattan, skruvar i åtta skruvar och trycker i nio pluggar i sjutton förborrade hål. Sen trär man på sidorna och en mittenvägg. Drar i snäckorna, som jag lärt mig att det heter. Såna som låser fast skruvar i skivor. Sen tar man toppdelen och gör samma sak på den. När dessa snäckjävlar är fastdragna är det dags att spika fast bakstycket så att allt håller ihop. Viktigt att sikta noga med hammaren. Smärta uppstår lätt här. Efter hamrandet ställer man schabraket på huvudet, och skruvar fast en metallbalk på undersidan. För stabilitetens skull. I detta skede skruvas även benen på.

Nu när pjäsen står på fyra ben är det dags för det bökigaste: skåpsluckorna. Ikea har bra gångjärn, men börjar de kärva så kärvar de gärna ett tag. Efter att man justerat dörrarna så att de sitter rakt och fint ställer man skänken åt sidan och öppnar nästa kartong. Jag antar att du är rätt trött på Grimle vid det här laget. Men vad tror du jag är?

Dessa tio skänkar ska inte stå hos mig. Det hade varit en rätt så katastrofal möblering i en etta. Fast ganska underhållande... Nej, det har varit flytt med jobbet den här veckan. Vår nya kontorslokal är fyra gånger så stor och nio gånger så fräsch som den gamla. Vi har också blivit nära grannar med Hells Angels Stockholmsdivision. Känns bra. Alltså, jag var inte ironisk, det känns verkligen bra. Jag har fått nytt skrivbord (höj- och sänkbart, så man kan stå och knattra som en mupp) och en mycket ergonomisk stol. Jag sitter i den nu.

Jag hade nästan tänkt lägga ner bloggen. För det första har jag inte haft internet på tre veckor (jo, på jobbet, men av någon anledning vill jag inte blogga därifrån) och för det andra har jag faktiskt inte haft någon vidare lust att skriva. Men i helgen hände något. När jag röjde hemma hittade jag en tjock bunt papper. Den var säkert två centimeter tjock. Det var hela min blogg, ända från starten. Jag gjorde ett glas O'boy och satte mig och läste. Och läste. Och skrattade. Speciellt åt det jag skrev om radiostyrd kycklinglever på Halv grek plus turk. Insåg att det är ganska roligt att skriva, och bestämde mig för att fortsätta pumpa ut lite texter här.

Allmän liten lägesrapport om mig och mitt liv: Jag började jobba heltid idag. Det kommer jag att göra åtminstone fram till den 1 juni. Jag är ganska lat just nu. Har börjat ersätta DN med ett Prison Break-avsnitt till frukosten. Flera gånger den här veckan har frukosten bestått av en Gorbys och ett megastort glas mjölk. I sängen. Och så Scofield och gänget på laptopen. Inte dumt. Jag har bott i min nya lägenhet i tre och en halv vecka och borde nog ha kommit i ordning lite mer än vad jag har. Men jag sätter mitt hopp till bokhyllan. Innan jag fått upp den kan det inte bli någon vidare ordning, så jag låter det vara ett tag. Jag har slutat gymma och tänker börja igen någon dag. Jag har ganska bra dygnsrytm. Jag bär keps.

Jag brukar tilltala mina läsare med du. Alex Schulman brukar skriva ni. Vad tycker du är bäst?