En sorts manlighet

Man förvandlas så fort man går in där. Alla. Jag också. Åtminstone när jag går in själv, utan Johan. Smäller lite hårdare i skåpsdörren än vad som behövs. Dänger väskan i bänken. Man går inte över golvet, man lufsar. Hänger lite med huvudet. Slänger handduken nonchalant över axeln och blänger på de andra i någon slags hård högstadiestämning. Suckar djupt för att visa hur slut man är. Alla är allvarliga, ingen ler. Det vore att visa svaghet.

Någon stånkar. Det luktar unken svett. I papperskorgen skymtas tomma Gainomaxförpackningar.

Studiebesök i en sorts manlighet.

När jag kommer ut i den kyliga vinterluften spricker jag upp i ett leende.