Den bästa svenska musiken?

Varför ska "den bästa svenska musiken" bestå av till vrak till människor som högtravande ylar om att den de har en crush på ska förändra deras liv i grunden, göra dem hela, rädda dem från sig själva, ge dem ett existensberättigande? "I eeeevighet!" "Sagan om vår kärlek, kan bli verklig, kan bli sann! Om du älskar mig i tusen och en natt!" "Du leder vågorna mot land, du tar min hand och visar vägen!"

Det här maniska placerandet av partnern på piedestal upphöjs till något programledarna hamrar i mig med etiketten "den bästa svenska musiken."
Var är Christian Kjellvander? Lasse? Oscar Danielson? Dissection? A-teens?

Uppblåst och idiotiskt, mest uppblåst. Kan det inte räcka att säga att man gillar någon, att den är rätt snygg eller äter muffins på ett gulligt sätt? Nej. Du ska masa dig upp på det högsta berget, ta den sista chansen, offra allt, stå naken inför sanningen och vibratovråla om din tilltänkta som om han (det är oftast en han) vore James Hetfield (om liknelsen känns dig främmande, förstå att jag inte kunde hitta en bättre sinnebild för "en perfekt människa" än en bredbent James Hetfield 1993 med gitarren nere vid knäna och ett varggrin i ansiktet).

For fuck's sake, se till att få lite perspektiv på kärleken. Jag vågar inte ens tänka på hur det kommer att kännas för er att bli dumpade när ni piskat upp ert förhållande till en Hollywoodproduktion.

Ska försöka undvika Svenska Favoriter ett tag.