Jag blev så glad

Jobbade på Skandinaviens största bokhandel, Akademibokhandeln City, häromdagen. Strax innan stängning fick jag äran att expediera Skandinaviens förmodligen skönaste kund. Han var strax över nittio år skulle jag gissa, men glimten i hans öga såg ut att tillhöra en elvaåring. Han köpte en presentbok och bad att få hjälp med att slå in den, eftersom hans händer inte var vad de en gång varit.

Det märktes redan i början att han var lite udda. När jag sa "Det blir 121 kronor, tack" svarade han omedelbart: "121. Det är 11 upphöjt till 2." Finurligt smajl.

Vi går bort till inslagningsdisken. När jag börjar slå in hans bok ser jag hur han sträcker sig efter tejprullen. Hoppas han inte ska försöka hjälpa till nu, tänker jag. När det gäller paketinslagning blir soppan väldigt mycket sämre om man lägger till en kock, speciellt en på nittio plus. Men vad gör han? Han börjar tejpa fast sin egen tumme i bordet, omsorgsfullt. "Hjäälp, hjääälp! Jag sitter fast! Ho ho ho!" tjuter han plötsligt, vickar på huvudet åt höger och vänster, ack ack ack. "Hjääälp!" Jag skrattar förstås åt hans practical joke, men får kämpa hårt för att inte skratta så mycket som jag egentligen skulle vilja.

När jag hämtat mig lite frågar jag vad han vill ha för färg på presentsnöret. "Hmm... Det är en tysk som ska ha det. Rött och guld." säger han efter lite betänketid. "Ja okej", säger jag, "Då ska jag försöka svänga ihop en liten kreation." (Käften bara går, man babblar trevlighetsbabbel.) Hans reaktion är lika snabb som oväntad.

(I falsett) "Jaaa, jaa, en kreation! En kreation!!" Han är stormförtjust, och hoppar faktiskt upp och ner. Flaxar med sina små krumma händer.

Vad är hemligheten?