Och så kom han.

Jag såg direkt när han kom in att det var han. Han hade kunnat ha en svart plastpåse över huvudet, kroppsspråket hos en bortgjord man är inte att ta miste på. Frågade diskret och inövat efter tjejen han sökte. Jag och systern smög omedelbart bort och ställde oss att tjuvlyssna bakom almanackshyllan.

Han kämpade hårt för att verka avslappnad. Sa återigen att det var ju pinsamt, det här.
"Jag kommer liksom inte ens ihåg att jag var där... vad sa jag?"
"Ja, du sa att jag kunde gå och ut och handla lite!"
"Hehe, oj... tänk vad man gör..."
"Det var tur att du gav det till mig och inte någon annan."
"He, ja där hade jag verkligen tur..."

Efter att ha stått kvar lite för länge och kallpratat försvann han. En fin detalj var att tjejen hade tillverkat en namnskylt med hans (ovanliga) efternamn som hon hade på bröstet, men tyvärr bangade hon precis när han kom in, slet av sig den och slängde in den bland pusslen. Fatta vilken vacker mindfuck det hade varit.