Bravader i Borlänge

Så ni vill läsa mer om festivalen? Då ska ni få ... eh, ja läsa mer om festivalen!

Ytterligare en festival är alltså avverkad, en ganska speciell sådan. Peace & Love hade inte mycket gemensamt med de tidigare festivaler jag besökt (Wacken Open Air, Hultsfred och Arvika). Den största skillnaden var väl festivalområdet, med scener placerade mitt i Borlänges stadskärna. Funkade bättre än vad man kan tro. Campingen var ganska typisk. Där fanns tält, fyllon och skyltar med ”Samlag 10 kronor”. Men vi tar det lite i lite mer kronologisk ordning här.

Vi kom ner på tisdagen. ”Vi” är jag och Vic. Av någon anledning hade vi förväntat oss en högre medelålder än på tidigare festivaler, men tåget fullständigt kryllade av småtjejer som inte såg ut att vara en dag över tretton. Tågresan gick trots (”trots”?) detta snitsigt och vi var framme efter dryga två timmar. Efter att ha fått inte ett utan två festivalarmband (ett i tyg för festivalen och ett märkligt rosa i plast för campingen) gick vi via en hyfsad kinesrestaurang rakt in i party mode. Lidl hade billig öl och vi hade starka armar. Köpte ett flak svinbilliga tvååttor av ett märke som hette Burgen Pils. Tryckt på burken stod den mycket intressanta texten ”Bryggd enligt de tyska renhetslagarna".

Aja baja Burgen.

Natten var magisk och svår att beskriva. Vi drev runt mellan tusen olika ”fester”, sprang på fotbollskillar, dreadstroll, poolpartyfolk, borlängebor som plankat in, ett par tjejer som hette Alice och Cooper (jag tror de ljög om sina namn), dansade till Boten Anna på monstervolym, spelade kazoo, hjulade och skrek av lycka. Första festivalkvällen är som extrasöt marängsviss för en svältfödd sexåring.

Jag kan inte få nog!

På tisdagen kollade vi upp Borlänges badhusutbud. Oj. De hade det bästa badhus jag någonsin varit på. Aqua Nova, som det heter, har till och med vunnit pris två gånger för Sveriges bästa äventyrsbad. Klättervägg, utomhusbad, bubbelpool, en fors med livsfarligt starka strömmar, vågmaskin, tre hopptorn och tre vattenrutschbanor gjorde processen kort med all eventuell bakfylla. Efteråt åt vi grillad tonfisk på en grekrestaurang, och sen var det dags för ninjaparty.

Fluortanten har tömt barskåpet.

Vad kan man göra med en halv liter vodka, en tom Listerineflaska och lite karamellfärg? Jo, man kan sätta griller i huvudet på andra festivalbesökare. De flesta vågade inte smaka, och de tappra som vågade tog sig an vätskan med skräckblandad nyfikenhet. Många goda skratt blev det. Sen blev jag tyvärr kalasfull och fick gå och sova tidigt. Borde kört mer tvååttor och mindre "Listerine".

Torsdagen blev en vit dag, spritmässigt sätt. Musikaliskt var den kolsvart. Behemoth och Vader på samma dag, och dessutom skulle jag ju få intervjua Behemoths trummis Inferno, en av världens bästa trummisar, däremellan.

Behemoth och Vader samma dag? Metal!

Dagen spenderades på AquaNova och grekrestaurangen. Ägnade mycket tid åt att fundera kring intervjufrågor. När klockan var nio kickade Behemoth igång med precis den frenesi jag önskade mig. Nergal, sångare och gitarrist, verkade vara i total extas och vrålade med sånt hat att jag frös. Trumspelet i absolut toppklass, utom de första tio minuterna. Då kändes det lite ouppvärmt.

Det enda som är fel är dagsljuset, men Behemoth
gör vad de kan för att fördriva det.

När sista låten slagits av var det dags. Försökte få tag i skivbolagsrepresentanten, men utan att komma fram. Efter ett tag gick det inte ens fram några signaler, mobilnätet var totalt överbelastat. Försökte skicka ett sms, det tog tio minuter att leverera. Sen ringde han, vi pratade i två sekunder och sen bröts det. Kanske tio minuter senare fick jag ett sms där det stod att det var omöjligt att lösa något när mobilnätet var såhär, och att intervjun tyvärr rann ut i sanden. Jag vägrade gå med på det. Gick till backstageingången och försökte bli insläppt där. Inte lätt att diskutera när Mustasch soundcheckade tio meter därifrån, men till slut lyckades jag bli insläppt. Knallade runt där och försökte ringa, men mobilnätet var fortfarande hopbrakat. Gick förbi ett litet tält där hela Vader satt i en soffa och drack Jack Daniels. Tittade in, men ingen Behemothtrummis. Började så smått ge upp, då han plötsligt kom gående med en öl i handen! Han var sig inte lik (hehe) utan liksminket, men jag kände ändå igen honom.

"Grrr..."

Så fort han förstod vem jag var sken han upp, och gick genast och hämtade öl till mig. Sen satte vi oss på en lastpall bakom Vaders tält och körde igång. Jag betonade redan från start att jag själv spelat trummor i tio år och gärna ville ha mycket tekniska detaljer. Han sa att hans engelska inte var så bra, men att han skulle göra sitt bästa för att förklara.

Det blev en, i alla fall i mina ögon, otroligt intressant stund. Vi diskuterade tjocklek på trumstockar, vinkel på bastrummor, vilka skor som är bäst, hur högt man ska ha trumstolen, hur man bäst tränar upp sin uthållighet, varför han har helt olika höger- och vänsterhandsteknik och en massa annat. Håller på att skriva rent det till en artikel, det blir nördigt och bra.

När vi var färdiga frågade Inferno om vi skulle gå och kolla lite på Vader, som precis börjat spela. Självklart ville jag det. Nu gick vi ju då inte ut och ställde oss i publiken, utan jag fick hänga med upp på scenen! Stod tre meter ifrån trummisen Daray, som är en annan av mina absoluta favorittrummisar. Så sjukt tufft att få stå så nära och verkligen kolla in hur handlederna jobbar för att kunna mangla i 260 bpm. Inferno stod och lufttrummade med, han verkade kunna nästan varenda trumgrej i låtarna. Frågade honom hur många gånger han sett Vader. Han bara garvade.

Efter att Vader kört avslutningscovern ”Reign in Blood” var det dags att ta adjö och försöka sova. Jag var ganska uppe i varv och låg och glodde i tälttaket några timmar innan utmattningen slog till.

På fredagen upptäckte vi hur man bör åka vattenrutschbana för mesta möjliga skoj. Man ska göra som knattarna brukar – leta upp en stor svullen badring med handtag och sitta på den. Den snurrar som bara den och man får god fart. Måste du prova. Efter bad blir man hungrig, och vi fann oss snart sittande på en klart sunkig kinesrestaurang. Vic drog i sig säkert 20 friterade kycklingbollar och blev lite mystisk i magen. Jag åt kassler, trots att vissa av mina läsare försökt belägga mig med kasslerförbud. För jag är kassler-rebellen.

Meshuggah på kvällen! Fantastiskt ljud, spektakulär ljusshow (ljusteknikern lyckades hitta ettan i precis alla takter, något han förmodligen var rätt ensam om), bra låtval (nästan alla låtar var tio år gamla) och helt enkelt en jävligt bra spelning. Två enorma minus dock: Gitarrsolona och mellansnacket. Om man när man improviserar solon spelar väldigt mycket mer ointressanta grejor än på plattorna, ska man improvisera då? Nej. Och är det en bra idé att piska upp en spektakulärt obehaglig stämning i de olycksbådande låtarna, för att sedan totalt krossa den genom glättigt, obegripligt ironiskt mellansnack? ”Nu ska vi väl köra en hårdrockslåt till. Visst är det tufft med hårdrock? Distade gitarrer, distad bas, skrik… Nu blir det som sagt mer hårdrock.” Alltid med ett barnsligt, sarkastiskt uttal på ”hårdrock”. Jag förstår att de försöker distansera sig från den ”onda” metalvärlden, men det funkar ju inte nånstans. Det skulle varit bättre utan ett enda ord mellan låtarna, då hade man i alla fall behållit stämningen. En person som uppenbart kämpar för att vara laid back blir rätt fånig.

Vi försökte festa, men efter tre öl blev vi trötta och somnade.

Jo då, det är okej.

På lördagen var det inte ett enda bra band på schemat. Det regnade och vi sprang från stan till campingen i kalsonger för att inte blöta ner de enda byxor vi ägde. Vic fick en sur uppstötning, men påstod envist att det var en glad. Vi var ärligt talat lite slitna och degade bort större delen av dagen. Jag tog en sväng till presscentret, beläget på Scandic Hotell, och fick plötsligt syn på ett anslag på väggen.

Klonk, liksom!

Dagen kändes med ens betydligt mer värdefull. Det var en helt bedårande spelning, med Johan Persson på piano/gitarr/munspel och Ola Gustafsson på gitarr/banjo. Ett väldigt bra sätt att framföra låtarna på, det blev personligt utan att bli bara Lasse. Det är naturligtvis lättare att göra snygga arrangemang när man har mer än ett instrument att tillgå. Lasse själv verkade berörd av den enorma responsen, han glömde bort fler textrader än vanligt. Han öppnade med ”Elden” (bara piano, ingen gitarr) och kom helt av sig redan efter fem rader. Det gjorde ingenting, en kul notering bara. Är nyfiken på hur mycket han klandrar sig själv för sånt i efterhand.

Tillbaka till tältet med ett saligt leende på läpparna. Där satt Vic med några tältgrannar. Jag tog en bärs med dem och fann att de var roliga. Tjejer, kanske 16, 17 år. En hade tydligen spytt sju gånger men var fit for fight ändå (nåja, hyfsat) och en annan hade pilotglasögon. Efter en stund började vi babbla om Snövit. Vad heter de sju dvärgarna egentligen? Vi kom lätt på Prosit, Butter, Toker och Kloker. Efter lite kämpande kom vi på Blyger och Glader också. Men de ska ju vara sju? Vi satt i nästan en timme och försökte knäcka gåtan. Jag försökte systematisera det hela genom att arbeta med motsatser. Vi har Glader – och så har vi Butter. Vi har Kloker – och så har vi Toker. Prosit är en outsider, han har ju inte ens ett ”-er”-namn. Vi har Blyger – och så har vi …? Fan! Vem är motsatsen till Blyger? Nån som definitivt inte är blyg, han är utåtriktad och framåt … Hmm … Blyger och …

”PLAYER!!” utbrast tjejen med pilotbrillor, och jag skrattade så att jag föll baklänges.

Bakom vårt tält satt ett gäng übergrabbiga grabbar och sjöng homofientliga sånger med hejarklacksröst. Ni vet den där var och en försöker låta som hela Bajen Fans. Jag kan svära på att de drack ljummen Kung eller möjligen Blågul. När jag sa något om att det var riktigt fina typer, såna där hockeykillar, slog pilottjejen till igen: ”Ja, och de är ju inte ens riktiga hockeykillar, mer typ wannabe-hockeykillar! Riktiga hockeykillar dricker ju inte, det förstör typ deras träning eller nåt sånt. (Paus.) Jävla tur att jag inte tränar.”