Från femtio till fem på tre minuter

Hej! Nu ska jag berätta om en snäll gubbe och en eftersatt trädgård.

Jag satt vid datorn i vardagsrummet och filade lite på en text. Hade snackat med jobbet (produktionsbolaget) i telefon och fått veta att Jessica, som jag skulle jobbat med idag, fortfarande var sjuk. Jag behövde inte komma in idag. En ledig dag, således! Så jag satt där och gottade mig åt att klockan bara var tio och att mitt nästa åtagande för dagen var åtta timmar bort (pokerturnering hos Sanna, kan det ens kallas ett åtagande?). Då hör jag ett knattrande utanför fönstret.

Jag tittar ut. Utanför mitt staket går en gubbe i blå HSB-overall och klipper gräs. Liten bakgrund: Vår trädgård har varit ett dåligt samvete ända sen vi flyttade in. Förra sommaren fick gräset bli kanske 70 centimeter högt innan jag tog tag i det, ringde pappa som kom över med en sån där handtrimmer. Det var jobbigt ska jag säga. En granne kom ut i sin trädgård samtidigt som jag stod och grälade med gräset, jag stängde av trimmern och försökte vara lite "villaägare emellan"-trevlig.

"Ja, nu ska det bli lite ordning här. Tyckte det var på tiden, he he..."

Grannen tittade uttryckslöst. "Ja, det var det."

"..."

Så man kan nog säga att det inte bara är i mitt huvud som grannarna ogillar vår trädgård. Det där var för övrigt första gången jag pratade med grannen. Och på andra sidan bor en man som är jätteduktig och planterar, sår och håller efter. Vi sticker liksom ut, som en tvååtta på en fin vinprovning.

Jag handlar snabbt. Morgonrock av - hela och rena kläder på. Vänlig uppsyn - kollar i spegeln - check. Slår på vattenkokaren på vägen ut. Springer ut.

"Du, när du ändå är här, jag skulle inte kunna få låna gräsklipparen några minuter? För att bli av med det här?" Visar gubben min plätt med åtminstone en halvmeter långt gräs. "Om jag bjuder på en kopp kaffe?"

Han tvekar nån sekund, sen nickar han och säger att det är lugnt. Jag blir så glad. Strax lyfter vi över gräsklipparen och jag får sätta igång. Det är ett bensindrivet monster och det visar ingen pardon. Jag kör för kung och fosterland och gräs, ogräs, granngnäll och dåligt samvete köttas effektivt ner av den skarpa roterande klingan. Det hela är över på tre minuter, där trimmern säkert skulle behövt trettio. Och med inte alls lika fint resultat. Nästa gång jag kommer hem ska jag se mina grannar i ögonen och säga hej. Det kommer kännas så bra.

Nu ska det bara småtrimmas lite.