Bump...

... sa det, och hjulen slog i marken. Svensk mark. Till slut. De sista dagarna har jag känt mig som en isbit i ugnen, jag måste ut. Ut ur Ryssland.

Sista dagen, alltså söndagen, blev en lång dag. Jag var på kontoret vid elva, och hade att göra hela dagen. Sneglade lite på bronsmatchen på en monitor, gick inte in på arenan. Vm-finalen sket jag blankt i. Jag kände mig rätt mätt på ishockey. Jag satt och petade i mitt Exceldokument i stället, det som ska hålla ordning på alla teamets pengar. Framåt halv tolv på natten var sista sändningen slut och vi kunde börja rigga ner på allvar. Hårt jobb. Många tunga saker skulle in i lastbilar. Hundratals meter kabel rullas ihop. Svett skulle svettas, blodsocker störtdyka.

Jag trodde aldrig det skulle ta slut. Men till slut var lastbilarna fulla, kontoren tomma och vi kunde stänga och gå. Då var klockan halv tre. Om du nu tror att vi gick direkt till hotellet för att få några timmars sömn så tror du fel. Vi gick till en uzbekisk restaurang, Urk Café, för avskedsmiddag. Stora delar av teamet var naturligtvis redan där, färdigätna och nöjda. Vi fick mat direkt, och god mat dessutom, trots den sena timmen. Respekt.

Vi hade en härlig kväll, eller natt, och jag mådde så där bra som man mår efter ett hederligt dagsverke. Tog farväl av våra ryska vänner, det blev kramigt och hjärtligt. Framåt fem stängde stället och vi fick gå till hotellet. Somnade som en sten naturligtvis.

Dagen därpå var det dagen H. H som i Hemresa. Jag hade ställt klockan på 8.30 för att hinna packa någorlunda vettigt, men jag vaknade kvart över nio med mobilen i handen. Måste ha tryckt snooze fyra gånger i sömnen. Tur att det inte blev fyra till.

Två bussar skulle ta oss till flygplatsen. Jag kom med den första, och resan tog bara en halvtimme. De stackarna som kom med den andra fick åka i två och en halv timme på grund av grov felkörning samt trafikstockning. Herregud.

Vi som kom tidigt till flygplatsen började undra om den andra bussen skulle hinna innan planet lyfte, men vi hade inte behövt oroa oss. Visserligen satt inte alla i planet förrän strax före 14.30, en kvart efter planerad avgångstid. Men det var nu vi började inse att något var fel. Utanför mitt ovala lilla flygplansfönster såg jag poliser och flygplatspersonal diskutera livligt. Papper bytte ägare. Stämplar stämplades. Poliserna blev kvar. De verkade inte nöjda. Planet rörde sig inte ur fläcken. Pilotens röst i högtalarna:

"Mina damer och herrar, varmt välkomna ombord på planet som ska ta er till Arlanda, Stockholm. Tyvärr har ett litet problem uppstått. De påstår att vi saknar tillstånd för att vistas i ryskt luftrum. Självklart har vi ordnat det tillståndet i god tid före avgångstid, men ryssarna verkar ha tappat bort det. Vi måste alltså ordna ett nytt tillstånd, så det faxas, rings och e-mailas för fulla muggar där inne på flygplatsen. Vi hoppas att problemet snart ska vara löst."

De simultana suckar som utstöttes av i princip alla skulle på egen hand kunnat få planet att lyfta. Inte ens nu tänkte byråkratryssarna låta oss vara. Med målet inom räckhåll föll vi på deras petiga krokben. Vi blev stående i en timme och fyrtio minuter.

Nu är jag hemma. Victor och jag har handlat mat, ätit kycklingmiddag, gått kvällspromenad och tittat lite på dödsmetall-dvd:erna jag köpte på den ryska piratmarknaden. Good shit, speciellt Yattering. Jag ska ta en kopp te snart, och sen gå och lägga mig i min egen säng. Har bara lite svårt att varva ner, men jag misstänker att jag somnar så fort jag lägger huvudet på kudden. Jag tar och lägger dit det nu och ser om det händer nåt.