"Vi har bara ett klot!"

Vi blev påhoppade av en tjej på Götgatan häromdagen, jag och Vic. Vi var ute i ärenden, skulle köpa elva par trumstockar av märket Hellstone (tjocklek 5b) och hade inte alls jordklotets vara eller icke vara i tankarna. Hellstone är verkligen de skönaste stockarna jag vet. De kostar galna 40 kronor paret, att jämföra med till exempel Vic Firth som kan ta upp till 140 spänn för ett par.

Då kom hon. Smög upp lite fult bakifrån, på självaste Götgatan, som sagt. Dreads, grön jacka. Ett leende som fick mig att tänka på Livets Ord.

"HEJ! Är ni medlemmar i Greenpeace?"

Victor går närmast henne, så han får svara. Jag avundas honom inte. Man vill bli av med henne, men man vill ju inte vara otrevlig. Det vill man inte.

"Nej, det är så att ... jag tycker inte om djur", säger Vic med sin vänligaste röst och ett smajl.

"Men Greenpeace handlar inte om djur", säger hon entusiastiskt. Som om hon lyckats hitta en öppning här. Hur tänker hon? "Det handlar om miljön! Den tycker du väl om?"

"Njaee... jag är faktiskt inte så förtjust i den heller", säger Victor och visar tydligt att vi är upptagna med annat. Tilläggas bör att vi under den här konversationen har gått säkert tjugo meter, och att tjejen följt efter oss hela vägen. Och nu såg jag att hon höll på att öppna munnen igen. Jag är ett stort fan av idén att man ska välja sina strider, och den här tjejen är en riktig sopa på det. Hon skulle kunnat fråga tre andra på den tiden det tar att stånga sin dreadsprydda skalle mot vår köttmur av ignorans.

Vad ska hon säga nu? Nu måste det komma nåt revolutionerande smart här, kom igen. Jag hör att stämbanden börjar vibrera, mänskligt tal på ingång.

"Men vi har ju bara ett jordklot! Hade du tänkt emigrera till mars när naturresurserna är slut eller?"

Jag har vid det här laget börjar flika in lite "tack", "nej", "hej" och "men" för att få henne att förstå att hon är lika oönskad som en telefonförsäljare vid en darrig sexdebut, men hennes känselspröt är helt igenkorkade och vi får besegra henne på ren speed. Vi går ifrån henne. Hon låtsas att det inte var hennes tofu-klena ben som gav upp och flämtar ur sig nåt om "tack i alla fall". Som om hon gav upp frivilligt.

Missförstå mig rätt nu. Hon har naturligtvis rätt i sak. Jag slänger inte tidningar i glasigloon, jag tar bort papperet när jag äter glass och jag joggar i stället för att köra mc. Men när man är ute och ska handla trumpinnar vill man inte behöva dras med en tjatig hårboll som klibbar sig fast som ett tuggummi. Hon måste lära sig känna av vilka hon kan nå och vilka som är borta.

Fotnot: På vägen hem kom jag på hur vi kunde sluppit henne hur enkelt som helst. Med ett enda ord. Ett glatt "Jajamensan!" på fråga 1, sen hade det varit klart.