Det säger bara klick

Jag tycker om när saker klickar. Då vet man att man gjort rätt. Ta till exempel en sån sak som att öppna sin mobil, plocka ut sim-kortet och sätta tillbaka det igen. Med min förra telefon var det en småjobbig procedur, för allt var så analogt och osäkert. Man krängde av skalet, slajdade upp simkortet ur nån slags liten ficka, slajdade tillbaka det så att det kändes som om chippet skulle repas sönder. Sen satte man tillbaka bakstycket med ett slappt, geggigt ljud. Visste aldrig riktigt om det satt som det skulle. Fy fan.

Med min nya är det en annan femma. Rostfritt stål och ett rejält klick för varje moment. Öppna skalet? Tryck bestämt med tummen till skalet lossnar med ett Klick. Lyft bort. Plocka ur batteriet - klick. Öppna simkortets skyddande lock - klick. Ljudet när man avslutningsvis trycker tillbaka skalet känns som när ett bankvalv går igen. Tryggt och säkert.

Nätverkssladdar är också trevliga. Man trycker bara ner den lilla spärrgrejen, matar in den, och ... Fan, det ljudet är nog mitt favoritklick nästan. Prova och lyssna en gång. Dra ur nätverkssladden ur din dator. Tryck tillbaka den. Mmm, där satt den!

Så finns förstås motsatsen. Jag har redan nämnt min gamla äckeltelefon, men det värsta är nog scartkablar. De är stora och krångliga och glappar alltid lite, och man får inget slutgiltigt besked av dem att "nu, nu är jag på plats". De talar i tungor.