Getingen

Scen: Min balkong, i kvällssolen.

Den flög in över min axel. Surrade förbi. Jag borde ha ruskat på huvudet, viftat till, skrämt iväg. Men jag ville inte. Jag brukar inte tycka om getingar, men jag kunde av någon anledning identifiera mig med den här lille liraren som ivrigt började cirkla runt min nästan färdigätna måltid. Inte vilken måltid som helst; en avokado- och räksallad från briljanta pizzerian Il Carparccio. Jag hade unnat mig hämtmat efter en stenhård joggingrunda som jag aldrig kommer att glömma. Rundan då jag upptäckte bpm-doping.

Gyminstruktörer världen över kommer säkert att vrida sig av skratt nu. De har känt till detta i många år. Det bjuder jag på. Jag vill dela med mig av upptäckten som kommer att göra att jag för första gången kommer att lyckas få rutin på mitt joggande. Det handlar som du säkert förstår om att skapa en iPod-spellista med låtar som går i exakt de tempon jag vill springa i. Under min Gotlandssemester, från vilken jag kom hem i natt, ägnade jag några timmar åt att sitta med metronom och leta upp bra låtar. Den listan jag sprang till i dag såg ut så här:

AC/DC: "Whole lotta Rosie" (Funkade perfekt som första låt, tempot är inte för högt men ändå uppfordrande. Att det dessutom var liveversionen med publikskrik och jubel gjorde inte min motivation mindre.)

Britney Spears: "Born to make you happy" (Åh, så bra. Fötterna gick av sig själva trots att det var mycket uppför. Några bpm snabbare än förra låten. Under pianosolot tror jag knappt mina fötter nuddade marken. Jag flög.)

At the Gates: "Suicide Nation" (Här blev det svårt. Jag hade visst inte tänkt över det här låtvalet så mycket. Otaliga byten mellan taktarter gjorde det hela ganska svårkutat.)

The Beatles: "Paperback writer" (Ett katastrofval. Jag måste ha varit väldigt trött när jag satt i solstolen på Gotland och tyckte att den här var lämplig. En seg och hopplös låt som drog ner tempot och kämpaglöden.)

Accept: "Diggin' in the dirt" (Back on track! En tung, drivig låt i ca 90 bpm som kanske, kanske handlar om en journalist. Detta baserar jag enbart på titeln, har varken läst eller analyserat texten.)

Shakira: "Objection (Tango)" (Låten som gav mig den här idén. Jag sprang till iPod-musik förra gången också, men då bara till låtar som jag tycker är allmänt bra. När den här kom märkte jag hur fötterna började leva sitt eget liv. Högerfoten på bastrumman, vänstern på virveln och lungorna fick minst dubbel kapacitet. Då anade jag att jag var något på spåren.)

Britney Spears: "Overprotected" (En låt man kan lägga på slutet om man vill vara elak mot sig själv. Ska man synka fötterna med den är det i princip spurt som gäller.)

Min joggingrunda slutade nere vid Essingevikens badbrygga. Där slängde jag av mig tröja, skor och iPod och hoppade i. I tjugo minuter låg jag i vattnet och tittade på båtar som åkte förbi. Tänkte inte alls, inte på någonting. Vattnet var svalt mot kroppen och de trötta musklerna fick kylas av. Till slut simmade jag in till land, knatade upp till det soldränkta Essingetorget och beställde en avokado- och räksallad på Il Carparccio. Och det var alltså resterna av den som den lille getingkompisen just nu skuttade runt i.

När jag gick på lågstadiet brukade vi killar då och då försöka kika in i tjejernas omklädningsrum, med varierad framgång. En gång stod vi några stycken och försökte pressa oss in genom dörren, medan tjejerna på andra sidan höll emot. Till slut lyckades vi ta oss in några stycken. Tjejerna skrek och skylde sig med handdukar. Alla utom en. Hon tröttnade på hela skiten. "Här, titta då! Titta då om det är så roligt!" ropade hon och slängde sin handduk på golvet med kraft. Helt naken stod hon där och nitade fast blicken i ett gäng killar som plötsligt kände sig mer än lovligt bortgjorda.

Varför berättade jag det där? Jo, därför att jag nu tänkte agera på samma sätt mot den lille getingen. I stället för att vifta bort den kapitulerade jag. Jag lutade mig tillbaka i stolen och undrade vad den egentligen hade tänkt göra med lite riven ost, några salladsblad, lite räkrester och en ägghalva. "Kom igen!" tänkte jag. "Du har all tid i världen, jag tänker inte röra dig!". Den cirklade runt några varv. Landade på ett salladsblad. Gick runt lite. Gned sina käkar förstrött mot varandra. Luktade på vitlöksdressingen. Gick vidare.

Nästa stopp var på en halv räka. Nu, tänkte jag, nu har du hittat det godaste. Men vad ska du göra? Du har så liten och värdelös mun, du kan inte få i dig den där. Jag kunde inte haft mer fel! Envist och metodiskt började getingen gnaga på räkan. Det såg overkligt ut. Getingar ska på sin höjd stickas lite, inte slita köttstycken ur frutti di mare med sina kraftiga käkar. Men det gjorde den här getingen. Efter kanske trettio sekunder lyckades den dra loss ett stycke räka på nästan en centimeter. Lite vingligt men lyckligt flög den iväg mot solnedgången. Jag satt kvar, glad att jag inte viftade bort den.

Hallå?

Är det någon där?