Glad pojke jobbar på kontor

Igår var jag på jobbet. Det nya jobbet. Kollegerna verkar skitmysiga. Träffade tre tjejer, Katta, Helene och Jessica, som alla ska med till Moskva. En kille hette Andreas och var också snäll och go. Inte träffat någon ond person ännu. Känns bra såklart.

Min första uppgift blev att fixa ett pass, eftersom jag slarvat bort mitt gamla. Nämnde jag förresten att jag fått jobbet på grund av mitt goda ordningssinne? Hm. Men det är faktiskt ett undantag. Jag är verkligen inte snubben som slarvar bort något så viktigt som ett pass. Förresten är det nog bara bra med ett nytt, kan tänka mig att ryska gränspolisen inte skulle gilla passfotot med en halvmeterlång hårman.

Så jag åkte till Solna och ansökte om nytt pass. Döm om min förvåning när jag faktiskt blev bra på fotot! Jag vet typ ingen som har ett snyggt passfoto. Alla ser ut som parodier på sig själva. Mitt förra pass var som en varningsskylt för mig själv. Men nu var jag uppfylld av min "jag är cool, jag ska jobba med hockey-vm"-känsla, och den lyste igenom.

Kom tillbaka till kontoret strax före två. Då hade jag även hunnit äta ett par varmkorvar på ett soldränkt torg, snicksnacka lite med kollegerna i bokhandeln (den ligger också i Solna) och ta foton till mitt visum i en fotoautomat. När jag kom tillbaka till kontoret fick jag en ny arbetsuppgift. Jag skulle sortera in papper i plastfickor och sätta in dem i en pärm. Det var inte så svårt, men man var tvungen att vara noggrann. Det är jag. Jag hittade några felaktigheter bland papperen, vilket uppskattades. Jobbet tog typ tre timmar och var väl i sig egentligen skittråkigt, men jag var superkoncentrerad och mån om att göra det snabbt och perfekt, så det blev kul. Johanna (hon som blivit lite av en "fadder" för mig i början) sa att jag var en pärla när jag levererade det färdiga resultatet.

Sen fick jag gå hem, efter att ha skrivit på kontraktet för vm-jobbet. Jag funderade lite på hur (och om?) de hade tänkt betala mig för det jobb jag gör i Sverige innan vi drar, men som om hon läst mina tankar trollade Johanna fram en timrapport och skrev upp att jag jobbat 11-17. Det tyckte jag var väldigt generöst. Jag jobbade väl egentligen typ två och en halv timme. Timlön är inte förhandlad om än, men det blir nog okej. Dagsersättningen i Ryssland var också okej. De står ju dessutom för resa, hotell, frukost och lunch varje dag så man lever nog rätt billigt.

Hi hi hi hi hi.

Krasch! Bom! Bang!

"Hur fan ska jag kunna sova?" Det frågade jag mig själv i torsdagens inlägg. Nu ställer jag frågan igen, men i en skarpare ton.

Jag fick inget besked i fredags. Vi sa uttryckligen att vi skulle höras på fredagen men det blev inte så. Naturligtvis hörde jag inget i helgen heller. I morse sms:ade jag produktionsledaren och sa att jag vore tacksam om han kunde höra av sig under dagen eller kvällen. Men telefonen förblev tyst. Tills klockan 18.21.

Jag stod på jobbet och var halvdöd, stängning om fyrtio minuter, man tjyvsurfar lite. Räknar minuterna. Då ringde min mobil. Jag slet upp den fort som fan, såg produktionsledarens namn blinka, och svarade direkt. Det blev kruxigt, för vi har kass mobiltäckning i butiken. Det blev en massa "Hallå? Hallå?" och jag hann bli nervös. Sen sprang jag ut ur butiken, ut på torget. Där hörde vi varandra kristallklart.

Det blev lite rundprat och trevligheter, han bad om ursäkt (!) för att han inte hört av sig tidigare, och förklarade det med att de haft "ett angenämt problem". Det var nämligen så att de intervjuat fler personer, och fastnat för två stycken. En kille som hade stor erfarenhet av redigering och den mer tekniska biten, och så jag med mitt goda ordningssinne och min administrationsförmåga. "Du verkar ju vara en kille med huvudet på skaft", som han sa. Jag får upp bilder i huvudet på nån ritualmördad stackare på riddartiden, men om det är en bra grej att ha sitt huvud på ett skaft så fine. Bara man får jobba i Moskva. Samtalet flöt på, och det kom aldrig något laddat ögonblick där jag skulle få ett ja eller ett nej, utan jag förstod mer och mer att de köpt mitt snack på intervjun och ville erbjuda mig jobbet. Och det var just vad han gjorde. Jag sa nån gång att "Så då får jag åka till Ryssland då. Vad kul!" och han sa "Jajamen!" och det lät ju ganska definitivt. Personalansvariga Johanna ska ringa mig imorgon, och på onsdag ska jag titta upp på kontoret för att skriva papper, snacka pengar och så. I don't like that part at all. Vem gör det, liksom. Men jag ska försöka vara lite tuff. Lite i alla fall.

Vad går jobbet ut på då? Det är väl inte helt klarlagt, men jag ska jobba med den administrativa biten av produktionen. Jag har nog förresten inte sagt vad det är för produktion, eller har jag det? Nej, det har jag inte. Det är sändningarna från hockey-vm. Oh yeah. Hur som helst, jag ska hålla koll på saker och ting, vara lite sån spindel i nätet. Boka tider, hålla reda på saker och folk. Ganska diffust än så länge. Men jag brukar vara bra på sånt. Om jag åker nånstans med några kompisar är det alltid jag som har ordning på biljetter, avgångstider, bokningsnummer och sånt. Lite sån ska jag nog vara i Ryssland också.

Jag låter inte så exalterad som jag är. Det här är en sån fet spark i röven på mitt liv. En positiv spark förstås. Och läskig. Jag har ju aldrig jobbat med tv förut, och så börjar man på ett sånt här monsterevenemang! Men det ska väl gå. Man får väl fråga om man inte vet nåt, herregud. Men ändå. Allt är ju så stort! Jag har hört att allt är skitstort i Moskva. Och hockey-vm! Och, märk detta; sändningen vi producerar går ut över hela världen! Det är alltså inte så att alla länder skickar sitt eget tv-team. Nej nej. Sedan 2004 är det Prisma (om du vill veta lite om företaget, klicka här) som sänder hockey-vm till hela världens tv-apparater. Varje land har förstås sin egen inramning och sina egna kommentatorer, men bilderna och matchljudet kommer från Prisma var man än befinner sig. Och det är den sändningen jag ska jobba med. Jag är fan lika cool som Dominik Hasek!

Oj oj. Måste börja fixa saker. Visum tar tydligen tid. Fixa fort. Pass. Enklare. Fem arbetsdagar. Läsa på som en gris om... ja, om vadå? Jag ska självklart läsa in mig på företaget, men det blir mest för att ha lite kuriosa att impa med. Jag kommer för övrigt att börja jobba lite i Sverige innan vi åker, för att lära mig. Det är bra. Jag måste flytta min och Johans Estlandssemester! Tur att jag tog avbeställningsskydd.

Hur fan ska jag kunna sova? Jag måste ändå försöka. Imorgon ska jag städa som en psykopat. Det kommer gå lätt, det känner jag på mig. Allt som gör att jag känner att jag har ordning på min tillvaro är bra. Jag ska för övrigt försöka leva lite sunt nu den månad som är kvar. Inte slarva med springandet. Äta färre fryspizzor och fler foreller. Sova ordentligt. Komma ihåg att uppdatera dromkillen.blogspot.com.

Undrar om de har samma slags eluttag som vi i Moskva?

Oinspirerat inlägg, märkligt nog

Åh fan. Jag är trött. Men jag har väl ett par saker jag borde informera dig om.

1. Jag har varit på jobbintervju idag. Det gick ganska bra, tyckte jag. Inte superbra, men det verkar som det finns en chans. Det var svårbedömt, jag kan vara ute och cykla också. Men om de säger ja ska jag åka till Moskva och jobba där en månad. Med tv-produktion. Jag berättar mer sen.

2. Jag har köpt en skrytmobil idag. Den har radio, 2 Mp-kamera och 16 miljoner färger på displayen. Man blir glad av en sån. Fan tro't.

3. Så glad att man springer vidare och shoppar en Nintendo Wii. Så kan det gå.

Imorgon får jag besked om Moskva. Jag har spelat Wii så att pulsen är skyhög och armen värker. Hur fan ska jag kunna sova?

The bright side of life

Vilket kalas jag fick äran att gästa i lördags. Det var min mycket gode vän Blåskägg som tillsammans med sina två sambor bjöd till kombinerad inflyttnings- och födelsedagsfest. Gick dit med min käre sambo Victor, ett kärt återseende. Honom har jag inte sett på ett par veckor. Känns som jag bor ensam nu. Han bygger och bygger på sin studio. Snart är den klar.

Festen. När bra människor bjuder bra människor till en bra lägenhet blir det bra. Ett litet partytrick de körde satte tonen direkt. Alla hade fått instruktioner att ta med ett foto på sig själva, och de fick bilda ett stort kollage på väggen. Direkt när man kom fick man dessutom fylla i ett papper med fyra personliga frågor. Dessa hamnade i en korg. Först när alla hade kommit avslöjades syftet med frågorna och fotona - alla skulle ta en lapp och sen leta rätt på lappens ägare! När man hittat rätt person skulle man sätta upp lappen vid personens foto. Briljant tyckte jag, eftersom det var en fest med många nya ansikten. Bara att ge sig ut och mingla. Fnissigt och isbrytande. På min lapp använde jag svaret på frågan "Vad är det bästa med dig?" (Svar: "Min andra halva såklart!") som främsta ledtråd, och gick således runt och frågade alla tjejer om de var singlar. Frågade bara tjejer eftersom handstilen var för snygg för att kunna vara en killes. Tänkte inte på det då, men det måste framstått som en väldigt konstig raggningsteknik om tjejen inte förstod att jag var inne i leken.

"Hej, jag måste bara fråga, är du singel?"

"Ja?"

"Aha, okej, äh då var det inget."

Sen blev det lite knasigt, för när jag hittade en tjej som svarade nej på frågan, reagerade jag med reptilhjärnan och sa "Aha, okej, äh då var det inget". Det visade sig senare vara tjejen jag letade efter.

Sen drack vi champagne, diggade metal, slog kullerbyttor och framför allt sjöng vi karaoke! Blåskägg slog an tonen med en Weezerlåt, och sen blev det trängsel framför datorn. Jag sjöng en misslyckad "Lucky" (Britney Spears) men räddade ansiktet lite när jag fick till en riktigt bra "Overprotected" lite senare. Lill-Tobbe, en skribentkollega på Slavestate, var helt chockad över att jag inte behövde titta på textremsan. Herregud, är det nåt jag kan är det väl Britneylåtar. Han hade för övrigt väldigt selektiv intelligens den karln, 98 procent av kvällen var han hur skärpt som helst (eller i alla fall supertrevlig och sympatisk), men när vi hamnade i en Britney-diskussion gick han bort sig fullständigt. Han hävdade att Toxic var den enda bra låten, och att alla andra var skit.

Jag: "Jaha? Så "Oops, I dit it again" till exempel, är den SKIT?" (Lutar mig tillbaka, nöjd med att ha hittat ett helt oantastligt exempel.)

Han: "Ja! Ja!"

Jag: "Men för helvete... lyssna på slapbasen!"

Han: "Jag SKITER i slapbasen!"

Jag: "SKITER DU I SLAPBASEN?"

Vi kom inte så långt. Han lär sig nog en dag.


Festens bisarraste ögonblick var nog när Blåskägg hade "somnat" på sängen i karaokerummet, och jag blev ensam med honom. Jag stängde försiktigt dörren. Nu hade jag hela det digra låtutbudet för mig själv. Valde Monty Pythons "Always look on the bright side of life" och sjöng den, precis vid hans ansikte, med visslingar och allt. Hans ögonlock ryckte inte ens till. Nånstans mitt i låten kollade jag att han hade puls, och det hade han, så det var lugnt. Visslade på.

Victor och jag fick sova över på en fluffig madrass i vardagsrummet. Jag drömde om inomhusfotboll.

Bjuden på kaffe av ett praktarsel

Rätta mig om jag har fel, men jag trodde att folk som bjöd på kaffe gjorde det för att det var en trevlig grej. Inte för att vara oförskämda. Det finns dock tydligen undantag vad det gäller allt, så många slan som traskar omkring på den här jorden.

Det var på restaurang Pelikan i fredags. Var där med jobbet. Grymt god mat (lax), bärs, surr med kolleger, myspys. Efter middagen drog vi oss till barområdet för att vara schyssta och inte ockupera ett långbord fast vi ätit klart. Det var då jag gjorde dumheten att gå till baren och beställa en kaffe.

"En kaffe, tack!"

"Va?"

"En kaffe, tack!"

(Suckar) "Kan du inte ta nåt med alkohol istället? Tar sån jävla tid... (mutter, mutter)"

"Eh, nej tack, jag ville nog bara ha kaffe."

(Stön) "Jaha... ja, då får du vänta ett tag. Som straff." (Flinar menande och garvar, jag garvar med eftersom jag tror att det är ett skämt och att hans inledande attityd tinat upp lite.)

Sen började den jäveln ta upp andra beställningar. En starköl dit, två glas vitt dit. Två öl. En öl. Det var visserligen helt okej för mig att vänta då Lasse Winnerbäck, hans pianist Jens Back och hans basist Josef Zackrisson satt i baren precis bredvid mig. Kul att tjuvlyssna på när Lasse berättade historier. Men tiden gick, och inget kaffe kom. Tre fyra minuter säkert nu. Då fick jag plötsligt syn på en full kaffekanna som stod på bardisken, en armslängd från bartendern.

"Ursäkta, men är det inte kaffe som står där?"

Jag trodde att problemet låg i att han skulle bli tvungen att sätta på en ny kanna, men så verkade det ju uppenbarligen inte vara.

"Du får vänta lite!"

Sen vände han sig faktiskt om och gick in i köket, en promenad på säkert tre och en halv meter, hämtade en kaffekopp, hällde upp kaffet och överräckte det med orden:

"Jag orkar fan inte ta betalt för skiten. Ta det bara."

Tack för kaffet.

Tyckte internet behövde en blogg till

dromkillen.blogspot.com

Godnattsaga

Dörrklockan ringde. Jag öppnade. Där utanför stod en ananas. Fullt påklädd. Inte fullvuxen, men inte heller särskilt ung.

Den tittade allvarligt på mig.

– Nu ska vi ha roligt, sa den. Ta på dig jackan.

Jag tittade lika allvarligt tillbaka.

– Nej, svarade jag. Nej. Jag är inte överens.

– Ta på dig jackan, sa ananasen, lite skarpare den här gången.

Under vad som kändes som en evighet stirrade vi in i varandras ögon. Till sist tog jag på mig jackan och följde med. En bil väntade med motorn igång. Vi satte oss i baksätet. Ordnade varsin drink. Jag rörde ihop en black russian, ananasen tog en dagens. Trots att chauffören körde ganska mycket för fort trängde nästan inget ljud in i bilen.

– Kan vi sätta på lite musik?, frågade jag i ett försök att bryta dödstystnaden.

– Nej då, sa ananasen och chauffören i munnen på varandra. Här är det du som ska sjunga. Vi väntar.

– Jag?

– Ja, det är väl du som är du? Ananasen höjde ett ögonbryn.

– Ja, jo.

Plötsligt saktade chauffören in. En blå vägskylt utanför fönstret: ”Kungens kurva”.

– Är det hit vi ska, frågade jag, lite besviken.

– Nej nej, jag ska bara plocka upp ett soffbord, sen ska vi vidare, försäkrade den lille frukten.

– Då sitter jag kvar i bilen, sa jag. Det lät lite tjurigare än vad jag hade tänkt.

Baseballträt träffade mig rakt över örat med ett nästan melodiskt ljud. Chauffören var för snabb. Det piper i huvudet. Allt blir svart.

När jag vaknar ligger jag på något hårt. Jag kan knappt röra mig. Jag är begravd upp till hakan i ett hav av plastbollar i kulörta färger. Jag skymtar ett ”E” och ett ”A” på en vägg. Bollarna ser lätta ut, men de väger säkert ett halvt kilo styck. Något är fel. Jag hör ananasens släpiga röst i högtalarsystemet.

”Viktigt meddelande till alla våra kunder. Bollhavet är för tillfället ur funktion och får under inga omständigheter nyttjas. Tack för visad förståelse.”

Rösten igen, nu viskande:

– Jag har fyllt bollarna med lampolja. Every. Single. One.

Jag ser den kastade tändstickan falla, falla som ett bloss…

Det blåser

Och det är förändringens vindar. Det har känts lite statiskt ett tag, men om man tänker efter har jag gjort ganska mycket för att bryta gamla mönster den senaste tiden.

1. Mitt hår. Den tydligaste indikatorn på att gammal skit städas ut och... eh, ny skit ska in. Min favoritfrisyr hittills är helrakad, men sedan några veckor tillbaka pågår ett experiment där jag ska testa lite andra prylar. Just nu har jag tre och en halv veckas utväxt, en frisyr som jag verkligen avskyr. Det ser ut som en gloria lite grann. Och man kan inte göra något med det, det är som det är. Om typ en månad tror jag att jag kan börja experimentera med vax, gele och sånt jox jag aldrig använt. Funderar löst på att testa att tona barret i nån skojig färg också. Förslag mottages skräckslaget.

2. Jag håller så smått på att börja söka jobb. Tröskeln är hög, men jag kämpar på. Att skriva det "personliga brevet" kan ju ta knäcken på vem som helst. En SprayDate-presentation är en breeze att knåpa ihop i jämförelse .

3. Nya vanor. Jag sprang i tisdags. Och idag med. Och gick långa raska promenader i går och i förrgår. Idag kokte jag potatis, rev morötter och värmde fiskbullar. Nästan riktig mat! Nöjd.

4. Ananasen. När jag handlade mat i förrgår slängde jag helt spontant ner en ananas i kundvagnen. En stor, oblyg jävla ananas med stolt spretande blad. Den sa till hela världen att "hej, här är jag". En ananas har verkligen punkfrisyr. Och massa taggar på kroppen. De är stenhårda, ananasar (?).

5. Jackan. Jag började plötsligt avsky min jacka. Tyckte den var direkt ful faktiskt. Då gick jag runt i några affärer. Ganska snart hittade jag en jacka som jag blev kär i. Efter lite flörtande klickade vi och den hängde med mig hem. Nu är jag en klart gladare människa.

Nu ska jag jobba hela helgen, därefter är det skralt med jobb för den här pojken. Ska jobba några strötimmar nästnästa helg samt lördagen den 31:a, men utöver det är almanackan tom. Det känns gött faktiskt. Tror att jag är redo att ta tag i jobbsökarbiten big time. Det blir ju bara lättare och lättare, känns det som. När man har ett par bra varianter på ansökningsbrev kan man ju börja massbomba på bred front. Jag ska bli journalist. Folk ska få se.

Så slipper man allt jävla tjat på släktmiddagarna också.

Ps. Undrar du vad jag skulle med ananasen till? Då kan jag ge dig ett ananastips: Hacka upp ananasbitar och lägg dem i en skål naturell yoghurt. Sleva i dig. Fräscht och nyttigt. Smakar bra. Ds.

Tack

Man har haft sån jävla tur. Inget som händer i mitt liv borde egentligen kunna rubba den uppfattningen. Hur mycket åt helvete det än går hädanefter har jag ändå haft så mycket flyt att hälften kunde vara nog. Och då snackar jag inte bara om mig utan förmodligen också om dig. Och det faktum att vi fötts in i trygghet. Man har hört det många gånger men det är inte ofta man verkligen tänker på det aktivt. För några veckor sen, efter att på kort tid ha åkt på några jävligt jobbiga förlusthänder i nätpokern, började jag tänka. Jag var tiltad, sur och uppriktigt ledsen över att ha torskat typ sjuhundra spänn (vilket ändå var vinstpengar från tidigare kvällar). Jag omvandlade faktiskt tankarna till ord och pratade högt med mig själv. Låg på rygg i sängen och blundade.

"Skärp dig. Du har inte sett din pappa bli ihjälskjuten av en krypskytt. Du har inte sett din mamma bli våldtagen och slaktad av gerillasoldater. Du har inte sett din lillasyster dö av uttorkning. Du bor i en fin lägenhet, har ett jobb som ställer mat på bordet och jävligt fina vänner som du tycker om och som tycker om dig. Du är aldrig rädd när du går utanför dörren. Du har förlorat sjuhundra kronor av andras pengar. Så sluta gnäll nu, din jävla tönt."

Ungefär så sa jag. Och oj vad det funkade. Jag kunde ju förstås blivit förtvivlad och uppgiven över hur världen ser ut, men i stället somnade jag, lugn som ett barn, med ett leende på läpparna.

Det kan låta egoistiskt, men om man ändå nu råkar ha haft sån tur kanske man ska uppskatta det ibland också. Så att nån är glad.

Spänn hjärnan och läs

Nu flyger vi högt.

Föreställ dig en tärningsspelarturnering med tusen biljoner deltagare. Tävlingsformen är enkel, turneringsstrukturen likaså. Det är en utslagsturnering, i cupform, ja du fattar. Som slutspelet i fotbolls-VM. Efter första omgången ryker alltså hälften av deltagarna, i nästa omgång hälften av hälften, och så vidare. Sen blir det kvartsfinal, semifinal och final. Det går helt enkelt ut på att slå en högre siffra än motståndarens. Blir det lika slår man om. Så fort du slår lägst åker du ut.

Det intressanta med den här tävlingen är att den garanterat, med 100 procents säkerhet, kommer att frambringa en helt osannolikt tursam person. Liksom, vad är oddsen för att någon ska vinna varje duell ända fram till finalen, och sen vinna den också? Likväl kommer det att ske, för det måste ske. Någon måste vinna. Och för att vinna måste man hamna på den vinnande sidan av en 50/50-situation varje gång. Jag tycker det här är ganska läskigt att tänka på.

I sann Illustrerad Vetenskap-anda hoppar vi vidare till nästa tankeexperiment. Nu ska det handla om Scarlett Johansson. Det är nog ganska många som skulle vilja ligga med Scarlett Johansson (jag skulle i alla fall kunna tänka mig det). Vi använder detta faktum som språngbräda. Vi ponerar att en fotograf tagit ett foto på Scarlett varje dag sedan hon föddes, fram till idag då hon är 22. Vi visar nu ett foto på Scarlett, taget idag, för en snubbe som är tänd på henne. Vi frågar ”Kan du tänka dig att ligga med tjejen på bilden?” Ni vet svaret. Nu visar vi ett foto på Scarlett som är taget igår. Vi ställer samma fråga. Självklart svarar han ja igen. Vi visar en bild från i förrgår. ”Fortfarande?” Om han inte är en total sopprot svarar han fortfarande ja. Så fortsätter man bakåt, ända tills han säger nej. Och det är nu resonemanget börjar hetta till. För någon gång måste han säga stopp, annars kommer han till slut att vara, ursäkta uttrycket, en bebisknullare. Men så fort han säger stopp, visar vi honom bilden innan, den han då alltså tyckte var okej, och frågar vad det är som har förändrats mellan dessa två bilder som gör att han kan tänka sig att ligga med henne den här dagen men inte dagen innan? Och när han får se bilderna bredvid varandra kommer han kanske att mumla ”Hm, ja, det är ju knappt någon skillnad alls…” och så kan vi fortsätta bakåt.

Frågan blir väl något i stil med: Om det inte går att peka ut den exakta dagen då Scarlett Johansson blev ”lovlig”, är det då okej att ligga med henne som bebis? För man kan ju alltid säga ”Om du tycker att det är okej när hon var 17 år, 5 månader och 14 dagar, måste det väl för fan vara okej när hon var 17 år, 5 månader och 13 dagar?”. Så kan man hålla på.

Tant

För några dagar sedan stod jag i informationsdisken. En tant kom fram. Visade mig en lapp. Det var hennes son som hade skrivit ner en bok han önskade sig. Jag fick ingen träff när jag sökte på den. Sökte i flera databaser. Gnetade på. Började googla. Började följa diverse forumdiskussioner om litteratur. Tiden gick. Tanten väntade. Till slut lyckades jag lista ut att det som stod på lappen inte var en boktitel, utan namnet på en tetralogi. Då gällde det att lista ut vilka böcker som ingick i den, och i vilken ordning de kom. Det tog också lite tid. Till slut hade jag ett svar att ge henne. Då hade jag kämpat i nästan en kvart. Tanten var så tacksam och sa att jag var en så vänlig och hjälpsam ung man. Ja, hon skulle baka en kaka till mig sa hon. Tackade igen och gick därifrån.

Dagen därpå var jag hemma, ledig. Byggde lego. Eller nej just det, det var arton år sen, jag satt och läste Snabba Cash av Jens Lapidus. Så var det. Min mobil ringde. Det var min syster, som ringde från jobbet. Hon har börjat jobba där hon också. Hon sa att en tant varit inne och frågat efter mig. När tanten förstod att jag inte var där lämnade hon kakan till min syster. En stor, saftig, hembakt toscakaka. På ett fint, målat keramikfat som hon ämnade komma tillbaka dagen därpå och hämta upp.

Det var inget internskämt

Våra microvågsugnsplatser är bara osannolikt lika. Bilden nedan är alltså inte tagen i mitt kök. Tycker det är tufft. Samma ugn och samma bänk. Det ligger smörgåsar framför Annens ugn, det är enda skillnaden. Det är ingen stor skillnad. Klockan är halv fyra och jag ska öppna butiken imorgon. Så är det.




.