Jag är inte förvånad

DN-Sporten idag:

"Synskadade Natalie Nilsson missade finalen på 100 meter."

Ta skydd! Det är...

Känsla vs förnuft

Det är VM-kval, Sverige mot Ungern på ett regnigt Råsunda. Sverige har gjort en av sina sämsta förstahalvlekar någonsin, men har skärpt till sig i andra och lyckats göra två mål. Vi lyssnar på vad kommentator Henrik Strömblad och expert Johan Mjällby har för analys.

Henrik: -Men Johan, är det inte lite grann som att dansa? Man står där och skrapar med foten och undrar om man ska våga bjuda upp den där snygga tjejen. Sen kanske man har stärkt sig med lite, eh, sockerdricka och vågar fråga, och så kanske man får dansa. Och nu har Sverige... dansat dit två bollar i andra halvlek.

(paus)

Johan: -Det viktigaste är att få fart på kantspelet.

Bra vibrationer?

Jag har hittat en bras-dvd nu. Det är småtrevligt. Kan bara inte riktigt bestämma mig för om jag föredrar eld i 16:9- eller 4:3-format. Människan blir aldrig nöjd.

Igår var jag ute med vänner och drack öl och dansade. Då hände något som jag direkt kände skulle bli en kul blogg.

En av killarna som var med kallas för Norrland. I ärlighetens namn kommer jag faktiskt inte på vad han heter på riktigt just nu. Hur som helst, vi satt på små pallar vid ett litet bord precis bredvid dansgolvet. På bordet stod ett nästan tomt ölglas. Det stod ungefär en decimeter från bordskanten. Norrland flyttade glaset till bordets mitt. Det fick mig att reagera. Det kändes som en mesig grej att göra, det var liksom inte som att det höll på att ramla i golvet. Jag tog resolut glaset och ställde det precis på kanten, så att 30 procent hängde utanför. Jag såg hur det ryckte i Norrlands hand, men han lät det vara och försökte ignorera det.

Vi pladdrade på om något, oklart vad. Vet inte ens om jag hörde vad vi pratade om, musiken började bli riktigt hög nu. Efter ungefär 30 sekunder hördes ett ljudligt kras och glassplitter och öl spreds över golvet. Först nu upptäckte jag att vårt lilla bord egentligen var en bordsskiva lagd på en enorm bashögtalare.

Laptop bytes mot öppen spis

Jag behöver inte internet, jag behöver eld. Jag behöver sitta och se en hög ved brinna tills det inte finns något kvar. Jag behöver både värmen, lukten, det knastrande ljudet och det visuella. En eld har inte bråttom, den brinner tills den är klar. Man slentrianklickar inte på Firefox-ikonen och halkar ut på YouTube när man stirrar in i en eld. Om man slinker iväg någonstans är det in i sig själv, i tankar som länge har behövt tänkas färdigt, inte ut på nätet.

Ska ge mig ut på nätet och leta efter en bras-dvd nu.