En fryst plump i protokollet

Man FÅR äta en fryspizza trots att man börjat ett nytt sunt liv. I alla fall om man kommer hem vid nio efter att ha jobbat som en slav, är koma-trött och har en tom kyl. Imorgon ska jag vara så duktig att fryspizzan bleknar bort helt. Jag ska tvätta kläder, laga två storkok (köttfärssås och linssoppa), städa mitt rum och resten av lägenheten, samt springa i skogen.

När jag lämnade lägenheten imorse var köket ett berg av disk. När jag kom hem på kvällen gruvade jag mig lite för att gå in i köket, men jag gjorde det till sist. Och det blänkte. Stora, rena ytor. Då blev jag väldigt glad.

Nu ska jag krypa ner i sängen, men tänkte se en film innan jag sover. Har bestämt mig för en film som heter Smoke. Vet ingenting om den förutom att det är en Paul Auster-filmatisering. Är rätt säker på att den är bra. Sen ska jag slockna och sova så gott. Det blev bara fem timmar i natt. Dåligt.

Dåligt är också att jag massakrerade min tå under källarstädningen igår. Jag hade sandaler och inga strumpor och öppnade en ståldörr rakt på ringtån (försök inte, du förstår vilken jag menar). Mycket blod och tandagnisslan. Haltade rejält igår, lite bättre idag. Hoppas det inte blir några komplikationer när jag ska springa imorgon.

Källarstädning och Duplo

Visst, den här kvällen blev inte riktigt det segertåg jag förväntat mig. Det erkänner jag villigt. Jag åkte ur nästa turnering också, efter att ha försökt bluffa bort Jesper i en jättepott. Att han synade ned mig med bara ett ess i topp säger något om hur trovärdig den bluffen var. Skärpning! Men men, nästa gång går det bättre. Jag var inte riktigt med i matchen någon gång under hela kvällen. Vissa kvällar känns det bara fel.

Men jag är lycklig ändå, lycklig som ett barn. Idag fick jag träffa Victor igen! Han var inte hemma när jag gick upp vid tiotiden, men när jag satt och åt frukost och läste tidningen rasslade det till i nyckelhålet. Ett kärt återseende, naturligtvis. Vi sköt dock kvickt sentimentaliteten åt sidan och konstaterade att idag skulle det jobbas. Vårt vardagsrum har länge varit ockuperat av möbler ingen av oss vill ha, kassar med böcker, kartonger och annat bös. Dessutom har vi låtit källarförrådet (ett sånt där med hönsnät) stöka till sig så att det knappt har gått att komma in där.

Vi körde igång direkt, tog ner en musikmaskin i källaren och började röja till tonerna av Psycroptic, death metal från Tasmanien(!). Det funkade bra. Vi jobbade nästan oavbrutet i sex timmar, bar tunga möbler, slängde stora mängder skräp och märkte alla lådor i förrådet med präktiga små lappar. "Tobbe Duplo + gamla leksaker" kan det stå, till exempel. När jag nån gång får en unge ska den ju förstås ha Duplo, och då har jag fint Duplo att plocka fram! Jag är så listig. Jag har lurat systemet. LEGO behöver i sanning inte mer pengar, i alla fall inte från mig. Jag stod för en betydande del av deras omsättning åren 1988 - 1993, jag har gjort mitt.

Dessutom, för att prata mer om Duplo (den här bloggen har handlat på tok för lite om Duplo, men nu tänkte jag kanske börja skriva mer om Duplo) så tror jag att sånt Duplo som jag har sparat inte kommer att gå att få tag i när jag väl får barn. Enkla, rektangulära bitar i normala färger, det är väl omodernt då. Det kanske är borta redan nu, vad vet jag? Lego har förlorat sin själ. Lego gör numera bara fula robotar som består av fyra bitar som vilken lallande fåne som helst kan sätta ihop. Behöver de ens skicka med bruksanvisningar längre?

Vad betyder förresten Duplo? Jag vet att Lego är ett kortare sätt att säga Lek Godt, det vill säga "lek bra", ungefär. Är Duplo en förkortning för "DU PLOckar En Bukett Maskrosor Åt Mig Nu På Stubinen, Annars Tar Jag Fram Stora Stämjärnet"?

Förmodligen inte.

Mental kortslutning vid pokerbordet

Är hemma hos Sanna och spelar poker. Eller rättare sagt, de andra spelar poker. Jag får inte spela mer på ett bra tag. Jag överlevde kanske tio händer, sen kokade hjärnan ihop och låste sig i "jag måste bluffa bort Sanna, no matter what"-mode. Hade kung-två i olika färger, borde inte ens synat före floppen. Men blindsen var låga och jag ville se en flopp. A-8-8 är inte någon drömflopp precis. Ändå bettar jag.

Sanna synar obekymrat. Nästa kort är en nia. Jag låtsas fundera lite för att fejka svaghet, eller snarare för att ge intryck av att jag fejkar svaghet. I själva verket är jag ju svag som en nyfödd älgkalv (och de kan ju knappt stå på benen). Sen bettar jag en femhundring, typ en femtedel av startkapitalet. Sanna blixtsynar. Sista kortet är en sjua. Jag har fortfarande en acceptabel markerstapel kvar om jag checkar nu och lägger mig när hon bettar. Men jag är för stolt, och jag har lyckats bluffa bort Sanna förut. Men kanske inte efter att hon kallsynat två gånger i rad... Med hjärnan totalt bortkopplad slänger jag fram två vita marker, femhundringar. Sanna blixtsynar och jag är totalt bortgjord. Hon hade A9.

Några händer senare var jag tvungen att gå all-in, hade bara sju big blinds kvar. A9 hade jag, ironiskt nog... Fick syn av två personer. På bordet kom 5-5-2-7-5. Hade lite hopp, och det visade sig att de båda andra också bara hade ess. Men de hade knekt respektive kung som kicker. Surt.

Började precis spela en freerollturnering åt Sanna på hennes ParadisePoker-konto. Första gången jag rör nätpoker sedan 20 juni. Första handen kom nyss... Foldade helt korrekt K4o före flopp. Flopp K-K-4. Sen kom den fjärde kungen på rivern. Bra tecken.
Puh...! Sjukt! Några händer efteråt fick jag 4-6 i ruter, floppar 5-7-8. I ruter.

Plus minus noll i en etta

Idag jobbade jag sex timmar i bokhandeln, och sen åkte jag och hälsade på Johan. Mycket nice. Vi åt spagetti med köttfärssås och spelade poker. Hade inte tagit med mig några marker, så vi använde hästar, kanoner och generaler från brädspelet RISK. Det funkade helt ok. Vi spelade om tjugo spänn per omgång, och jag vann de fyra första. Var ovanligt fokuserad och fattade mycket få dumma beslut. Hade dessutom bättre kortflyt än på länge. Vad sägs till exempel om att sitta med 2-3 i klöver, för att sedan floppa 3-3-2? Johan hade AJ och gick all-in efter lite höjningar, vilket man kan förstå. Det var nästan smärtsamt att se hans min när jag vek upp tretvåan.

En annan intressant hand var när jag spelade utan att titta på korten. Höjde innan floppen, flopp A-2-5, bettade ordentligt, Johan går all-in efter lite betänketid. Då känner jag att jag nog måste se vad jag har för kort i alla fall. A5. Johan hade bara ett ess. Efter mina fyra segrar tog vi en kort promenad runt Mariatorget. Sen körde vi igång the final battle, det var kvitt eller dubbelt nu. 0 eller 160 kronor? Det blev en våldsam fight, som pågick i hela tre timmar. Johan spelade upp sig ordentligt och hittade den aggression som är så viktig i man mot man-spel . Till slut tog han hem det, välförtjänt, och jag hann precis med sista pendeln.

Imorgon kväll blir det turnering hos Sanna! Hoppas vi blir fler än tre. Johan kanske kommer, men det lät inte så. Hoppas han hittar orken att dyka upp efter den långa dag han har framför sig imorgon.

Fläskkotletter och zombieslakt

Jag är glad. Det har varit en bra dag, en duktig och rolig dag. Jag har varken tvättat kläder eller röjt upp i mitt rum, men däremot har jag skrivit klart recensionen. Den blev rätt bra till slut. Jag har också snört på mig skorna och gett mig ut i skogen igen. Efter bara några minuters löpning började det regna, vilket var grymt skönt. Jag sprang ganska fort och det gick bra. På slutet ökade jag ordentligt, och de sista trehundra metrarna spurtade jag så fort jag kunde. Då höll jag på att bli påkörd av en bil, vilket jag valde att ta som ett tecken på att ta det lite lugnare.

Efter lite stretching och msn-tjatter kom bas-Alex hit och vi gick och handlade. Vi skulle käka något gott, hade vi bestämt. Det blev fläskkotletter med klyftpotatis och en god sås mamma lärt mig, samt en trevlig sallad. Till detta drack vi 2,8-procentig öl. Mat för en kung, eller två då.

Resten av kvällen, egentligen ända fram till nu, tillbringade vi i mitt rum framför Resident Evil 4. En gång blev Alex så rädd att han skrek rakt ut, tappade handkontrollen och välte ut en öl på golvet. Har för mig att det var när en av zombierna kastade en lie rakt i ansiktet på honom. Vem skulle inte vält ut en öl i det läget?

Jag saknar Victor. Har inte träffat honom på typ två och en halv vecka. När jag träffar honom ska han få en kram och kanske ett ägg. Om han är sugen.

Genom deadline och hällande regn

What's up with the weather, dude? Det är tydligen payback time för den soliga sommaren. Igår på väg hem från Cryptopsy var vädret mer åt Opeth-hållet, med åska och regn mot en nattsvart himmel. Det är snyggt med åska på natten, det är man inte riktigt van vid. Inte jag i alla fall.

Nu sitter jag och kämpar med konsertrecensionen, som ska vara inne idag. Jag har inte riktigt flyt, men jag skriver inte uselt heller. Men inte bra. Det går i och för sig alltid till så här, så jag borde inte bli överraskad. Jag skriver en massa skit, alldeles för dåligt och alldeles för långt, och sen går jag in och yxar, hyvlar och sandpapprar tills det är asbra. Men det är en plågsam process, åtminstone första halvan av den, för då känner jag mig så kass och vidrig. Winston Churchill sa tydligen en gång:

"I hate to write, but I love having written."

Nu har jag, en gratisarbetande hårdrocksskribent, jämfört mig med en nobelpristagare i min blogg också. Vad händer härnäst?

Mot Döds-Debaser!

Jobbat hela dagen idag med. Man blir trött av att jobba, men man lär sig värdesätta sin fritid. Nu ska jag diska ett litet diskberg, sen ska jag åka in till Debaser. Kanadensiska dödsmetallmästarna Cryptopsy spelar där ikväll, och jag ska recensera spelningen för Slavestate magazine. Jag är fortfarande barnsligt förtjust i att säga "jag står på listan" till dörrvakter i stället för att räcka fram en dyr biljett. Sen är jag även barnsligt förtjust i att kolla in övermänskligt bra trummisar på extremt nära håll, vilket det kommer att bli mycket av ikväll. Jag dreglar nästan när jag tänker på det. Ta en titt på det här trumsolot om du vill veta vad han går för. 3:10 in i filmen händer det saker...

Besynnerligt beteende i bokhandeln

Har jobbat i bokhandeln hela dagen idag. Dagens roligaste kund var en ofattbart grinig tant med tillhörande käppgubbe. Jag kände direkt när hon kom in i butiken att hon var up to no good.

Bara att stålsätta sig. Jag tar ett djupt andetag, lägger på mitt vänligaste leende (det ser väldigt äkta ut, jag lovar) och hälsar dem välkomna.

"Hej! Vad kan jag hjälpa..." (här blir jag avbruten)
"Har ni inga korsordspennor!?"
Hennes röst är som en svarv.
"Jo då, dem har vi här borta, följ med så ska jag visa er!"
Vi går bort till pennorna. Tanten granskar dem som om de vore giftigt avfall.
"Är det den enda sorten som finns?"
"Ja, det är det."
Hon tiger en stund, och fingrar misstänksamt på pennorna.
"Finns det verkligen bara blå och röda?"
"Ja, vi har haft svarta också men de är tyvärr slut för tillfället."
Vi går tillbaka till kassan, efter lite muttrande och grymtande.
"Då får jag be om 24:50! Har ni..." (jag blir avbruten när jag ska fråga om MedMera-kort)
"Du ska dra det här också!", fräser hon och slänger fram ett MedMera-kort på disken, så långt bort från mig som möjligt. Skulle jag behöva sträcka mig så långt efter varje MedMera-kort skulle jag snart behöva stödförband som en annan bowlingpensionär.
"Så gärna", säger jag och vrider upp mitt solskensleende ännu ett par snäpp. Nu måste väl kontrasten snart bli outhärdlig till och med för en så här pass mulen person? När jag lämnar över påsen och kvittot trycker jag till sist trevlighetspedalen i botten:
"Så, varsågod. Då får ni ha en riktigt trevlig helg!", ler jag.
Tanten muttrar något ohörbart, tar emot påsen, tvärvänder och vaggar iväg med gubben i släptåg. Precis innan de passerar utgången ser jag hur hon buffar gubben i sidan och morrar:
"Du! Han var trevlig."

Rensar i kaoset, hittar poesi

Håller på att storstäda min dator. Hittar massa konstigt. Till exempel en dikt jag skrev när jag var 15. Håll till godo! Och sov gott sen. Det börjar bli sent (säger jag kvart i tio en fredagkväll).

Han simmar och slåss
Och röker förstås
Och käftar och står i
Stor som sjutton
Fast han bara är fjorton
Ett rim utan fantasi

Bäst i sin klass
För de andra är kass
Förutom lille Pierre
Men han är så fet
Knappast atlet
Han åt för mycket dessert

Men vår vän är så stark
Borde bli monark
Med sin fasta och stadiga blick
Men han är inte glad
Fått en slagkavalkad
Av en far med för liten pick

Har du knäckt det, min vän?
Kan du svaret än?
Vem är det som är så konstig?
Jo, allas vår Erik Ponti!

Finns det några snälla barn... alls?

Om du missat det så var jag ute på en liten springtur imorse. Inget märkvärdigt, bara det bästa jag gjort på flera veckor. Jag blev glad och fick energi av det, men jag såg också saker som fick mig att bli tio år igen.

Eller ja, ”saker” såg jag väl inte, jag såg små flickor med skolväskor och ängsliga blickar. Jag blev lite uppgivet sorgsen på något sätt. Asfalt, vit himmel, skolväska, gympapåse och ständig rädsla är en stor del av många små människors liv. Jag blev lite blödig där jag sprang, önskade att jag kunde få vara en liten ängel på dessa små flickors axlar och sufflera dem med bitande, dödande repliker om någon försökte trycka ner dem, vilket säkert händer nästan varje dag. Jag blir helt enkelt lite sorgsen när jag tänker på den svenska skolans ineffektiva sätt att ta hand om sina mobbade elever.

I min klass blev en flicka mobbad. Hon blev kallad mjällhäxa i sex år, fast hon inte ens hade mjäll. Hon blev kallad mycket annat också. Hon var en självständig, smart tjej, helt klart bland de smartaste i klassen. Henne hade de sönder. Och ingen gjorde någonting. Hon var ändå en av de få mobbade som hade orken och modet att säga ifrån, gång på gång, både till sina bödlar och till vår fröken. Hon konfronterade henne en gång, inför hela klassen, och försökte få ett svar på varför hon inte ingrep trots att mobbningen pågick till och med på lektionerna. Hon fick inget svar. Det blev mest tyst. Fröken lade all energi på att försöka rädda sitt eget ansikte, och inte framstå som tafatt och ignorant. Det gick förstås sådär. Barn ser sånt.

Hur många barn går sönder just idag?

Det var som fan!

Jag ser nästan ingenting, för det rinner svett i ögonen. Jag gjorde det! Mellan 07.26 och 08.06 var jag ute i skogen och sprang, på fastande mage dessutom.

Bra saker med dessa 40 minuter:

* Jag körde inte fullständigt slut på mig, som jag brukar när jag drar igång en ny joggingomgång.
* Jag stannade/gick inte en enda gång.
* Jag blev inte skakig/energilös, trots att jag inte ätit något och sovit typ två timmar.
* Jag fick inte håll.
* Jag sprang utan musik, och tyckte om det. Kom in i en meditativ rytm där jag andades in på var fjärde högerfotsisättning, och andades in däremellan.
* Mitt huvud var helt tomt stora delar av rundan. Bara det är en anledning till att hålla i det här.

Dåliga saker:

*Jag såg många, många äckliga mosade sniglar vars drömmar tagit slut för fort.
* Jag hade för mycket kläder på mig.

Det är rent löjligt vad hungrig jag är nu. Nu slinker jag iväg och köper mjölk och apelsiner.

Jag gjorde det!

Teori och praktik

"Jag vill ha en hyfsad dygnsrytm". Så skrev jag igår. Sen satt jag kvar vid datorn tills klockan nästan var tre, och låg sedan och försökte somna i kanske en och en halv timme. Benen var sådär skakiga av övertrötthet, och om någon hade erbjudit mig en miljon dollar om jag legat still i samma ställning i fem minuter hade jag inte ens gjort ett försök.

(varning - tempusbyte)

Somnar till slut, och när jag vaknar (har du också en inre kompassnål för var din mobil befinner sig när du sover, eller är det bara jag?) och sträcker mig efter min lur för att se om inte väckarklockan (10.30) borde ringa snart, visar den 05.38. Lyckas somna om på ren vilja, och vaknar sen totalt utvilad klockan 07.10. Och där är vi nu. Har en lös fundering på att ge mig ut och jogga nu direkt, utan frukost. Det vore lite härligt maniskt. Fuckar jag upp en av mina tre grejer öser jag bara på med en annan.

Mamma har sagt att det går att jogga innan frukost, jag vet inte riktigt om jag tror henne. Det känns som att man borde bli jävligt skakig om man tar ut sig utan att ha fyllt på magen med mat ett tag innan. Men jag vet iofs knappt ett skit om näringslära, det är bland det tråkigaste som finns. Det känns som att folk som kan sånt per automatik är präktiga, självgoda as. Utom Rikard, kanske.

Varför har jag ingen mjölk hemma? Jag vill kunna äta min frukost när jag kommer hem. Min frukost är havregrynsgröt, drottningsylt, mjölk (duh!), två eller tre havre/sport-knäcke med Lätta och herrgårdsost, samt numera, efter min födelsedag, färskpressad apelsinjuice med lite grape. Fick nämligen en jävligt snygg juicepress av min mormor. Det du.

Nu drar jag ut. Det här kan gå precis hur fan som helst.

Mitt liv enligt Kellogg's

Eftersom jag för tillfället klurar rätt mycket på hur jag ska kunna få bättre vanor, gick jag in på Kellogg's hemsida och gjorde ett test. Frågorna, vars svarsalternativ kanske var en aning snäva, hittar du här.

Mitt resultat hittar du längst ner i det här inlägget.

Jag blir inte förbannad på mig själv när jag gör något chansartat som visar sig gå åt helvete - men jag kan bli riktigt sur när jag gör saker som jag av erfarenhet VET att jag mår dåligt av. Eller låter bli att göra saker jag mår bra av. Som exempel på det förstnämnda kan väl nätpokern nämnas:

Klockan närmar sig midnatt, jag ska upp tidigt dagen därpå, jag har borstat tänderna, datorn är avstängd och jag är trött som ett as. Men så slår autopiloten till och med hjärnan i karantän lufsar jag fram och slår på datorn, bombar in en femhundring eller två och kör. Några timmar senare är den borta och jag blir liggande sömnlös i självförakt. Nu ska det dock nämnas att jag inte rört nätpokern sedan den 20 juni i år, vilket faktiskt är jävligt bra gjort med tanke på vilken missbrukarpersonlighet jag uppvisade ett tag där. Galenskapen peakade nog den gången jag slet ut alla nätverkssladdens sladdhållare (såna där små vita plastgrejer med en liten spik) med hammare ur väggen i mitt rum för att sladden skulle räcka ända ut i köket. Jag skulle laga lite mat och kunde inte låta bli att lira några händer mellan lökhackandet och pastakokandet. Det värsta av allt var att det inte ens var en turnering, utan cashgame.

Så visst är det bra att jag brutit den vanan. Men det här andra plågar mig lite. Det är egentligen den tröttaste klichén som finns: Jag vill ha en hyfsad dygnsrytm, äta nyttig mat merparten av gångerna jag äter, och jag vill motionera ungefär tre gånger i veckan. Maten har jag aldrig riktigt tagit tag i, jag sover rätt bra till och från, och springandet är svårt att få styr på. När jag börjar springa brukar det se ut så här:

Gång 1. Jag får en energikick, snör på mig skorna och ger mig ut. Det går bättre än vad jag förväntat mig, och jag är glad efteråt. "Nu är jag fan inne i det!" tänker jag.

Gång 2. Ofta bara ett par dagar efter gång 1. Det går lite segare, är lite tyngre, lite bökigt helt enkelt. Varför går det inte lika lätt som förra gången?

Gång 3. Uteblir oftast, vanligen på grund av att för lång tid passerat sedan gång 2. Då har jag "misslyckats" med att hålla igång det, och skiten känns meningslös. Jag är lite så. Kategorisk. Går det inte på räls får det vara.

Resultat av test

Du är: "MedelMarie"

Personlig utvärdering: Du har både goda vanor och dåliga vanor. Du har en jämn blandning av dem, och skulle säkert behöva bli av med ett par av de dåliga.

Kost: Delar av dina kostvanor fungerar bra, men det finns också områden där du skulle må bra av att ändra dina vanor. Goda kostvanor ger energi och gör det lättare att hålla vikten.

Motion: Det verkar som om du sitter lite för skönt i soffan – med andra ord skulle dina motionsvanor må bra av ett lyft. Regelbunden motion och träning ökar ditt välbefinnande och ger energi.

Välbefinnande: Något tyder på att dina sömnvanor kan bli bättre, så att du får mer energi.

Ditt sociala liv verkar fungera bra.

Du är säkert stressad emellanåt och kan behöva lite tips på hur du tacklar den eller helt undviker den.

Du är oftast på gott humör, men du kanske kan lära dig att se ännu ljusare på tillvaron.

AmöbaBoy? Så kan man väl inte heta?

Jo, att kalla sig AmöbaBoy känns helt rätt just nu. Förhoppningsvis inte länge till. Cred till Fanny för att ha uppfunnit namnet under en bohemiskt spontan gitarrsession på Mariatorget för några timmar sen.