Tack...?

Om det är någon av mina läsare som vet med sig att de tecknat en prenumeration på Min Häst i mitt namn, får denna gärna ge sig till känna nu.

Min dörrmatta klockan 14.52 idag.

När gamla hjältar faller

Idag lyssnade jag på ett par nya låtar från Metallicas kommande skiva ”Death Magnetic”, och en märklig känsla kom över mig. Så här ligger det till: Metallica var en gång i tiden min absoluta auktoritet vad det gällde musik. De satte reglerna, de hade total koll och krossade allt och alla. Jag kommer aldrig glömma första och enda gången jag fick se Metallica live – en sanslös uppvisning i Globen 1996. Den kvällen satte en helt ny standard för vad en konsertupplevelse kunde vara. Och låtskriveriet var oöverträffat. När Master of Puppets akustiska parti övergår i... nej, jag ska inte börja för då kan jag inte sluta. Till saken.

Känslan när jag nu satt och lyssnade på de nya låtarna påminde om känslan jag tror att en förälder har när barnet tar sina första stapplande steg. ”Kom igen, kom igen, ramla inte, bra... Nej... Upp igen... Oj... Inte sjöng väl James så falskt som det lät? Nej, det går bra, det går bra... Lars, vad gör du? Blev det lite fel? Kom, ska jag trösta...”

Det känns som att jag måste ta hand om dem, dalta med dem, jag gör allt jag kan för att hitta ljuspunkter i den vilsna självhjälpsgröt som är deras musik nu för tiden. Men det går ju inte. Det låter apa. Sju sorters apa!

Men låt henne gå

Hon gråter ju. Om du inte har någon helt sanslöst viktig fråga du måste ställa, låt henne gå. Håll inte kvar henne med halvfärdiga frågor som "Så... hur känner du nu?" eller "Det gick inte så bra i VM heller, hur mycket känner du att du... liksom inte... inte får till det?". Ögonen är blanka, det rinner tårar nerför kinden. Hennes fina fläta är tilltufsad av den hårda smällen vid fallet. Hon har skrubbsår och blåmärken. Hela Sverige ser på. Hon har dag efter dag, månad efter månad i flera år kört slut på sig bara för att prestera maximalt just den här dagen. Kan du ens ana vidden av hennes förtvivlan?

Hennes ögon, hennes leende innan starten. Där fanns allt jag hade hoppats skulle finnas där. Hon är en sån fighter, en häckdjävul, ett fenomen. Låt henne gå nu. Låt henne gå.

Angående jaguarer

Häromkvällen var jag ute på kvällspromenad, sent. Har gjort en deal med en kompis, jag ska ägna mig åt fysisk aktivitet minst 20 minuter om dagen, och hon ska signa upp sig på ett gym. Om hon lyckas, och jag lyckas, får vi en belöning i slutet av veckan. Belöningen den första perioden är att vi ska gå på bio och se nya Batman. Det blir ingen Batman på söndag, tyvärr.

Tillbaka till min promenad. Klockan är över elva och det är rejält mörkt. Jag pratar i mobil med min syster, som är lite orolig över att jag är ute och går så sent. Gullunge. När jag kommer ner till vattnet får jag syn på en sådan skönhet att jag nästan tappar andan. En blänkande, nytvättad Jaguar XK8. Silverfärgad. Fanny tror att det har hänt något eftersom jag blir helt tyst i telefonen.

Fanny: "Hallå? Brorsan?"
Jag: "Åh... Den är så fin..."
Fanny: "Vilken?"
Jag: "Asså, det här är min drömbil. Ferrari kan ta sig, Jaguar XK8 är världens snyggaste bil."

Jag går ett långsamt, nästan vördnadsfullt varv runt vrålåket. Kollar in den från alla vinklar, framifrån, från sidan, bakifrån.

Jag: "Den är så snygg! Den är så jävla vacker."
Fanny: "Ja ja..."

Den är nog snyggast bakifrån, bestämmer jag mig för. Eller kanske framifrån ändå? Jag måste titta en gång till, så jag går fram igen och det är då jag ser att det sitter två snubbar i framsätet.

Min 26-årsdag

”Det är inte så speciellt längre, det här med att fylla år. Inte direkt så att man ligger vaken kvällen före och vrider sig och längtar och inte kan sova. Det är en vanlig dag, med trevliga inslag av kaffe, tårta och presenter.” Så tänkte jag när jag vaknade igår, på min 26:e födelsedag. Så tänkte jag inte när jag somnade 21 timmar senare.

På förmiddagen gick jag mest runt och städade lite inför det lilla släktkalas jag bjudit in till. Lätt att städa när man har nedladdade sommarprogram i iPoden. Lyssnade på Måns Zelmerlöw, överraskande bra. Killen är ju smart. Hur som helst, framåt tvåtiden ringde det på dörren och jag fick öva mig i den svåra konsten "försök ha ett vettigt ansiktsuttryck när folk sjunger Ja må han leva i tjugo sekunder". Man ska stå som en liten ekorre, glad, entusiastisk och pigg. Det hela slår väldigt lätt över i något slags fånleende. Men bättre det än att det slår i över i att man ser ut som att man bara vill att sången ska ta slut. För det är ju gulligt av dem att sjunga.

Det blev ett bra släktkalas. Mamma, mormor och två gammelmostrar. Vi kollade OS-invigning, åt tårta med massor av vaniljkräm och jag fick fina presenter. Kristallglas att sörpla vin ur, knallröda handdukar som man blev glad av att titta på, en nätt och trevlig elvisp och ett ergonomiskt fotstöd till min arbetsplats. Om fötterna har det skönt skriver fingrarna bättre brukade redan de gamla grekerna inte säga men hade de kunnat svenska hade de kanske kläckt ur sig nåt sånt. Åtminstone EN gammal grek. Det räcker väl att en grekisk åldring yttrat något för att man massa år senare ska kunna härleda det tillbaka till ”de gamla grekerna”? Hur många greker måste annars ha sagt det? Tre, nio eller tolv?

Men dansen tog slut, och vart skulle de gå? Ja, de skulle inte gå någonstans utan Färdtjänst kom och hämtade upp festdeltagarna (inte morsan, hon fick ta sig hem själv). Jag såg färdigt på invigningen och hoppade sen på tvärbanan för att åka till Fanny, min lillasyster. Hon skulle bjuda mig på födelsedagsmiddag kombinerat med lite Winnerbäcklyssning inför konserten dagen därpå.

Det luktade mat när jag kom in. Snälla Fanny hade lagat chili con carne, och dessutom köpt en Newcastle (en av mina favoritöl) till mig. Vi gick rakt in i köket och började äta. Från vardagsrummet hördes ”Elden” av och med Mr Winnerbäck. Dörröppningen in till vardagsrummet var förresten täckt av ett fördraget draperi, ”för det är så stökigt därinne”. Inget konstigt med det. Vad som däremot var konstigt var att efter två Winnerbäcklåtar höjs plötsligt volymen markant ute i vardagsrummet, helt av sig själv! Slagsmålsklubben var det förresten, med hitten ”Rakade ögonbryn ska det vara”. Vad hände? Fanny sa att stereon gjort så några gånger på sistone, bara ändrat volym av sig själv. Jag gick in för att sänka, det gick ju inte att äta middag med jättehög discomusik. Jag drar bort draperiet tar ett steg in i vardagsrummet vad i helvete en man i mantel en krokodil en massa serpentiner mannen i mantel har konstiga medaljonger på bröstet vem vad varför är lägenheten full med folk som dansar vilka är de här människorna men vad fan det är ju Gustav! Johan! Victor! Josefine! Aron! Och Martin! Och jävlar vad de dansar! Jag får en jordgubbsdrink i näven som jag nästan sveper innan jag kramar alla. Hårt. Jag är helt svag i knäna. Det känns helt overkligt. Att gå från att sitta och äta chili con carne i ett kök till att braka in på sin egen överraskningsfest är helt sjukt. Det måste upplevas.

Som om inte allt detta vore nog dök min barndomskompis Charlie upp en stund senare, och som om inte DET vore nog kom Jens, Larsa och Simon från Slavestate och förgyllde en redan perfekt tillställning ännu mer.

Vid elvatiden började många festdeltagare göra så yviga dansmoves att lägenheten inte räckte till. Lägligt då att hela Stureplan skulle vara dansgolv denna åttans dag. Vi tappade Aron, Johan och Victor på olika sätt på vägen men till slut kom vi i alla fall fram till Stureplan. Där tappade vi bort Josefine, fick armbågar i bröstet av låtsasbrats och blev sugna på rödtjut. In i en taxi. Vi hade tur med taxichauffören, han garvade hela tiden, spelade discomusik och bjöd på tuggummi. Innan vi visste ordet av var vi hemma hos mig. Där blev det Guitar Hero, årgångsvin (i de nya kristallglasen), Braindead, en jäkla massa tjat om att se Jurassic Park (Martin, det räcker att se Dennis Nedrys dödsscen med kragödlan, du behöver inte se hela!) och nakenbad i sjön. Ryktet säger att de sista gästerna gick hem halv sex, då sussade jag gott.

Bästa födelsedagen. Tack.