Min 26-årsdag

”Det är inte så speciellt längre, det här med att fylla år. Inte direkt så att man ligger vaken kvällen före och vrider sig och längtar och inte kan sova. Det är en vanlig dag, med trevliga inslag av kaffe, tårta och presenter.” Så tänkte jag när jag vaknade igår, på min 26:e födelsedag. Så tänkte jag inte när jag somnade 21 timmar senare.

På förmiddagen gick jag mest runt och städade lite inför det lilla släktkalas jag bjudit in till. Lätt att städa när man har nedladdade sommarprogram i iPoden. Lyssnade på Måns Zelmerlöw, överraskande bra. Killen är ju smart. Hur som helst, framåt tvåtiden ringde det på dörren och jag fick öva mig i den svåra konsten "försök ha ett vettigt ansiktsuttryck när folk sjunger Ja må han leva i tjugo sekunder". Man ska stå som en liten ekorre, glad, entusiastisk och pigg. Det hela slår väldigt lätt över i något slags fånleende. Men bättre det än att det slår i över i att man ser ut som att man bara vill att sången ska ta slut. För det är ju gulligt av dem att sjunga.

Det blev ett bra släktkalas. Mamma, mormor och två gammelmostrar. Vi kollade OS-invigning, åt tårta med massor av vaniljkräm och jag fick fina presenter. Kristallglas att sörpla vin ur, knallröda handdukar som man blev glad av att titta på, en nätt och trevlig elvisp och ett ergonomiskt fotstöd till min arbetsplats. Om fötterna har det skönt skriver fingrarna bättre brukade redan de gamla grekerna inte säga men hade de kunnat svenska hade de kanske kläckt ur sig nåt sånt. Åtminstone EN gammal grek. Det räcker väl att en grekisk åldring yttrat något för att man massa år senare ska kunna härleda det tillbaka till ”de gamla grekerna”? Hur många greker måste annars ha sagt det? Tre, nio eller tolv?

Men dansen tog slut, och vart skulle de gå? Ja, de skulle inte gå någonstans utan Färdtjänst kom och hämtade upp festdeltagarna (inte morsan, hon fick ta sig hem själv). Jag såg färdigt på invigningen och hoppade sen på tvärbanan för att åka till Fanny, min lillasyster. Hon skulle bjuda mig på födelsedagsmiddag kombinerat med lite Winnerbäcklyssning inför konserten dagen därpå.

Det luktade mat när jag kom in. Snälla Fanny hade lagat chili con carne, och dessutom köpt en Newcastle (en av mina favoritöl) till mig. Vi gick rakt in i köket och började äta. Från vardagsrummet hördes ”Elden” av och med Mr Winnerbäck. Dörröppningen in till vardagsrummet var förresten täckt av ett fördraget draperi, ”för det är så stökigt därinne”. Inget konstigt med det. Vad som däremot var konstigt var att efter två Winnerbäcklåtar höjs plötsligt volymen markant ute i vardagsrummet, helt av sig själv! Slagsmålsklubben var det förresten, med hitten ”Rakade ögonbryn ska det vara”. Vad hände? Fanny sa att stereon gjort så några gånger på sistone, bara ändrat volym av sig själv. Jag gick in för att sänka, det gick ju inte att äta middag med jättehög discomusik. Jag drar bort draperiet tar ett steg in i vardagsrummet vad i helvete en man i mantel en krokodil en massa serpentiner mannen i mantel har konstiga medaljonger på bröstet vem vad varför är lägenheten full med folk som dansar vilka är de här människorna men vad fan det är ju Gustav! Johan! Victor! Josefine! Aron! Och Martin! Och jävlar vad de dansar! Jag får en jordgubbsdrink i näven som jag nästan sveper innan jag kramar alla. Hårt. Jag är helt svag i knäna. Det känns helt overkligt. Att gå från att sitta och äta chili con carne i ett kök till att braka in på sin egen överraskningsfest är helt sjukt. Det måste upplevas.

Som om inte allt detta vore nog dök min barndomskompis Charlie upp en stund senare, och som om inte DET vore nog kom Jens, Larsa och Simon från Slavestate och förgyllde en redan perfekt tillställning ännu mer.

Vid elvatiden började många festdeltagare göra så yviga dansmoves att lägenheten inte räckte till. Lägligt då att hela Stureplan skulle vara dansgolv denna åttans dag. Vi tappade Aron, Johan och Victor på olika sätt på vägen men till slut kom vi i alla fall fram till Stureplan. Där tappade vi bort Josefine, fick armbågar i bröstet av låtsasbrats och blev sugna på rödtjut. In i en taxi. Vi hade tur med taxichauffören, han garvade hela tiden, spelade discomusik och bjöd på tuggummi. Innan vi visste ordet av var vi hemma hos mig. Där blev det Guitar Hero, årgångsvin (i de nya kristallglasen), Braindead, en jäkla massa tjat om att se Jurassic Park (Martin, det räcker att se Dennis Nedrys dödsscen med kragödlan, du behöver inte se hela!) och nakenbad i sjön. Ryktet säger att de sista gästerna gick hem halv sex, då sussade jag gott.

Bästa födelsedagen. Tack.