Förlust

Jag drömde i natt. Jag drömde så starkt att det tog nästan en halvtimme att förstå att det inte hade hänt på riktigt.

Det var mitt livs bästa resa. Inte på grund av något spektakulärt resmål, inte alls, men sällskapet. Varenda en av mina vänner var med, verkligen alla som betyder och har betytt något för mig. Jag kan ha fyllt år eller något, jag minns inte säkert. Men vi skulle till Åre och jag hade abbonnerat en buss, och den var fylld till sista plats. Vi skulle vara borta ganska länge. Jag såg fram emot dagar med kritvit snö, strålande sol, gitarrkvällar, bastuöl och timmar och timmar av gamla minnen och rövarhistorier. Pokerkvällar, biljardturneringar och känslan att äta en rejäl middag efter en hel dags frisk luft.

Tänk att alla kunde åka! Tänk att alla jag någonsin räknat till mina vänner hade tid, råd och lust att åka med samtidigt! Och tänk att jag var den enda som hann hoppa ut när bussen sladdade på en isfläck och försvann ner i en ravin. Först hängande över kanten, svajande, knakande... och sen gled tyngdpunkten över på fel sida och allt blev tyst. Jag var alldeles kall. Tog upp min telefon och ringde 112. En lugn röst i andra änden, och snart var snölandskapet fyllt av ambulanser, helikoptrar och poliser. Jag stod mitt i tumultet med händerna hårt knutna i fickorna. Mina vantar blev kvar i bussen. Jag fick en filt av någon.

Två sjukvårdare firades ner med rep från en helikopter. Det gick en stund. Skulle de komma upp ensamma? Hade någon klarat sig? Och om någon gjort det, vem hade klarat sig?

Innan sjukvårdaren kommit upp igen vaknade jag. Utan att få veta vilka vänner jag hade kvar, om det nu var några. Jag snoozade några gånger för att försöka komma tillbaka till drömmen, men det gick inte. Efter kanske tjugo minuter insåg jag att det faktiskt inte hänt. Och det var så skönt.