Besiktningskvinnan

Igår var det besiktning av min gamla lägenhet. Jag var faktiskt lite nervös. Dels är det en ovan situation, dels är besiktningsmannen där bara för att sänka mig och vara taskig och har noll och ingen sympati och förståelse för mig. (Besiktningsmannen är naturligtvis också där för att säkerställa att de nya hyresgästerna får en fräsch lägenhet, men det lämnar vi därhän just nu.)

Det började inget vidare. Jag var där tio minuter före utsatt tid, för att hinna kolla att allt såg okej ut. Lägenheten är helt tömd och städad, men jag gillar ändå att ha lite marginal. Och den marginalen behövdes, kan man säga. När jag kom in i köket var det vatten på hela golvet, en ungefär två kvadratmeter stor vattenpöl. Panik! Frysen hade frostats av under natten, och på något sätt hade det läckt och vattnet inte riktigt hittat ner i hinken. Att ligga på knä med en liten disktrasa vid den stora pölen kändes som att försöka fälla en mammut med ett ärtrör. Och dessutom hela tiden skräcken för att det skulle ringa på dörren.

Som tur var var min gamla granne hemma. Jag fick låna en mopp, och dessutom var besiktningsmannen, som var en kvinna, en kvart försenad. Allt slutade väl.

Eller slutade och slutade, kvart över tio kom hon och då började själva besiktningen. Vi gick runt, hon gnällde på hål i väggar, skit bakom spisen och sånt, och jag gick efter i fina skjortan och försökte skämta lite. Det gick ganska bra. Mina skämt:

(Precis när hon stigit in):
Jag: "Ja, jag skulle gärna bjuda på en kopp kaffe, men ja, ha ha, som du ser är köket lite tomt..."

Hon: "Nej nej, det behövs inte."



(När vi kikar in i badrummet)
Jag: "Ja, här tror jag att du kommer bli nöjd. Här ser du det gamla duschmunstycket (håller upp en Ica-kasse med den gamla äckliga duschslangen och munstycket och alltihop). Men titta där (pekar på den som sitter uppe nu, värsta lyxmassageduschen för 400 spänn på Clas Ohlson)! Det blir de nog glada för, de som flyttar in, tror du inte? Jag borde få plus i kanten."

Besiktningsmannen (som är en kvinna): "Jo, vad fint! Då skriver jag ett kryss här i protokollet."

Jag: "Är det som MVG?"

Hon: "Haha, ja, det kan man väl säga. Pluggar du?"

Jag: "Nej, men jag har gjort. Ja, det har väl alla förresten..."

Hon: "Njae, inte riktigt alla."

Jag: "Nä, det förstås."



(När vi står och tittar på vardagsrumsväggen, som är full med hål):
Hon: "Ja, de här får du förstås också plugga igen."

Jag: "Men jag pluggar ju inte längre sa jag ju!"

Hon: "Va?"