Svärtan bleknar, lite i taget

I flera år har jag viftat avvärjande med handen. Skakat på huvudet: "Jag tar det svart tack." Ibland med någon vitsig uppföljning, typ "svart som natten". Lagom tufft. Inget blask, inget onödigt socker. Sockret står jag fast vid, men när jag häromdagen av misstag blev serverad kaffe med mjölk insåg jag att det blev ju godare. Rundare smak. Lite snällare mot magen också. Herregud, för ett år sen hade jag en halvmeters hårman och skinnjacka. Nu jamsar jag runt i skjorta och dricker café au lait.

Som en del brukar säga: Så kan det gå.