Gråtande och lycklig

Skriver det här med ögonen fulla av tårar. Har inte gråtit så här på flera år. Du har säkert redan sett det här för flera månader sen, men jag har inte upptäckt det förrän nu. Helt omöjligt att värja sig mot. Så underbart.

http://youtube.com/watch?v=9oxTy7KIAaA

http://youtube.com/watch?v=rDB9zwlXrB8&mode=related&search=

http://youtube.com/watch?v=qwkVnyfdGYQ&mode=related&search=

Good times, good times

Igår kväll var jag på ett så jävla gött humör. Kom hem vid kvart i ett, hade tagit ett par Newcastle med Alex på en irländsk pub, och gick ut i köket. Där upptäckte jag att jag glömt en paprika framme. Den låg ensam på en Ikea-skärbräda och var helt skrynklig. Direkt började jag fuldansa på mattan och sjunga med Alban-rösten: "Hello paprika, tell me how you're doing!"

Den bästa svenska musiken?

Varför ska "den bästa svenska musiken" bestå av till vrak till människor som högtravande ylar om att den de har en crush på ska förändra deras liv i grunden, göra dem hela, rädda dem från sig själva, ge dem ett existensberättigande? "I eeeevighet!" "Sagan om vår kärlek, kan bli verklig, kan bli sann! Om du älskar mig i tusen och en natt!" "Du leder vågorna mot land, du tar min hand och visar vägen!"

Det här maniska placerandet av partnern på piedestal upphöjs till något programledarna hamrar i mig med etiketten "den bästa svenska musiken."
Var är Christian Kjellvander? Lasse? Oscar Danielson? Dissection? A-teens?

Uppblåst och idiotiskt, mest uppblåst. Kan det inte räcka att säga att man gillar någon, att den är rätt snygg eller äter muffins på ett gulligt sätt? Nej. Du ska masa dig upp på det högsta berget, ta den sista chansen, offra allt, stå naken inför sanningen och vibratovråla om din tilltänkta som om han (det är oftast en han) vore James Hetfield (om liknelsen känns dig främmande, förstå att jag inte kunde hitta en bättre sinnebild för "en perfekt människa" än en bredbent James Hetfield 1993 med gitarren nere vid knäna och ett varggrin i ansiktet).

For fuck's sake, se till att få lite perspektiv på kärleken. Jag vågar inte ens tänka på hur det kommer att kännas för er att bli dumpade när ni piskat upp ert förhållande till en Hollywoodproduktion.

Ska försöka undvika Svenska Favoriter ett tag.

Att möta sina demoner

Jag vaknade i morse med frasen "...och han drack O'boy ur en paprika!" i huvudet. Trots att jag försökte i flera timmar fick jag den inte ur skallen. Så jag kunde bara komma på ett sätt att bli av med den.

Först lägger jag ett snitt en bit upp på paprikan
med en helt vanlig köttkniv. Akta fingrarna.

Det är viktigt att gröpa ur det där vita äckliga,
annars kan O'boyen ta smak.

Så, nu börjar det likna något.

Fyll ett vanligt dricksglas med mjölk.

Här har vi O'boy, den olyckliga chokladdrycken som
hela sitt liv sökt efter O'girl. Utan framgång.

I med en sked...

Så där ja. Eventuella klumpar löses
genom häftig omrörning.

I med O'boyen i paprikan, som vi ju förberett.

Jag vet ärligt talat inte om paprikan läcker
eller om det var jag som drällde.

Det smakar ungefär som vanligt...

...men det var kul!

Anna Ternheim på Gröna Lund

Jag och min syster var på Anna Ternheims konsert på Gröna Lund i fredags. Till Annas fördel kan sägas att det var en alldeles lysande konsert. Till hennes nackdel kan sägas - inte ett jävla något. Hon framförde sina välskrivna låtar kraftfullt, skört och precist och jag älskade varje sekund. Natthimlen var en perfekt kuliss. Månen lyssnade andäktigt. En intressant detalj var att vi snett bakom scenen hade Fritt Fall som hela tiden skickade ner skrikande människor i överljudsfart. Och något jag skrattade högt åt var att Ternheim flera gånger lyckades sjunga en passande strof just när de släpptes.

“All to say farewell for now (här stiger Fritt Fall den sista lilla korta biten, kamerorna blixtrar), no one brings you down like I" (precis nu släpps de!)

Kom att tänka på den där olyckan i USA där en flicka förlorade båda fötterna i Fritt Fall. Samtidigt åkte korgen (stolarna? Vagnen? Vad kallar man egentligen det som åker upp och ner i Fritt Fall?) upp igen, i maklig takt. Precis innan den ska släppas igen sjunger Anna “Sometimes you’re lucky, sometimes you’re not” och ackompanjeras av de åkandes skrik.

Varför kom inte jag på det?

Det har kommit en ny receptbok. Recept på hur man kan göra sin egen barnmat om man har en bebis. Den heter "Första mosboken".

Jag blev så glad

Jobbade på Skandinaviens största bokhandel, Akademibokhandeln City, häromdagen. Strax innan stängning fick jag äran att expediera Skandinaviens förmodligen skönaste kund. Han var strax över nittio år skulle jag gissa, men glimten i hans öga såg ut att tillhöra en elvaåring. Han köpte en presentbok och bad att få hjälp med att slå in den, eftersom hans händer inte var vad de en gång varit.

Det märktes redan i början att han var lite udda. När jag sa "Det blir 121 kronor, tack" svarade han omedelbart: "121. Det är 11 upphöjt till 2." Finurligt smajl.

Vi går bort till inslagningsdisken. När jag börjar slå in hans bok ser jag hur han sträcker sig efter tejprullen. Hoppas han inte ska försöka hjälpa till nu, tänker jag. När det gäller paketinslagning blir soppan väldigt mycket sämre om man lägger till en kock, speciellt en på nittio plus. Men vad gör han? Han börjar tejpa fast sin egen tumme i bordet, omsorgsfullt. "Hjäälp, hjääälp! Jag sitter fast! Ho ho ho!" tjuter han plötsligt, vickar på huvudet åt höger och vänster, ack ack ack. "Hjääälp!" Jag skrattar förstås åt hans practical joke, men får kämpa hårt för att inte skratta så mycket som jag egentligen skulle vilja.

När jag hämtat mig lite frågar jag vad han vill ha för färg på presentsnöret. "Hmm... Det är en tysk som ska ha det. Rött och guld." säger han efter lite betänketid. "Ja okej", säger jag, "Då ska jag försöka svänga ihop en liten kreation." (Käften bara går, man babblar trevlighetsbabbel.) Hans reaktion är lika snabb som oväntad.

(I falsett) "Jaaa, jaa, en kreation! En kreation!!" Han är stormförtjust, och hoppar faktiskt upp och ner. Flaxar med sina små krumma händer.

Vad är hemligheten?