När gamla hjältar faller
Idag lyssnade jag på ett par nya låtar från Metallicas kommande skiva ”Death Magnetic”, och en märklig känsla kom över mig. Så här ligger det till: Metallica var en gång i tiden min absoluta auktoritet vad det gällde musik. De satte reglerna, de hade total koll och krossade allt och alla. Jag kommer aldrig glömma första och enda gången jag fick se Metallica live – en sanslös uppvisning i Globen 1996. Den kvällen satte en helt ny standard för vad en konsertupplevelse kunde vara. Och låtskriveriet var oöverträffat. När Master of Puppets akustiska parti övergår i... nej, jag ska inte börja för då kan jag inte sluta. Till saken.
Känslan när jag nu satt och lyssnade på de nya låtarna påminde om känslan jag tror att en förälder har när barnet tar sina första stapplande steg. ”Kom igen, kom igen, ramla inte, bra... Nej... Upp igen... Oj... Inte sjöng väl James så falskt som det lät? Nej, det går bra, det går bra... Lars, vad gör du? Blev det lite fel? Kom, ska jag trösta...”
Det känns som att jag måste ta hand om dem, dalta med dem, jag gör allt jag kan för att hitta ljuspunkter i den vilsna självhjälpsgröt som är deras musik nu för tiden. Men det går ju inte. Det låter apa. Sju sorters apa!
2 Comments:
Tänk att Lars lyckas vara otajt i studion.
Fan, nu måste jag ju höra det!
Förresten kommer du att bli en fantastisk pappa :)
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home