The bright side of life

Vilket kalas jag fick äran att gästa i lördags. Det var min mycket gode vän Blåskägg som tillsammans med sina två sambor bjöd till kombinerad inflyttnings- och födelsedagsfest. Gick dit med min käre sambo Victor, ett kärt återseende. Honom har jag inte sett på ett par veckor. Känns som jag bor ensam nu. Han bygger och bygger på sin studio. Snart är den klar.

Festen. När bra människor bjuder bra människor till en bra lägenhet blir det bra. Ett litet partytrick de körde satte tonen direkt. Alla hade fått instruktioner att ta med ett foto på sig själva, och de fick bilda ett stort kollage på väggen. Direkt när man kom fick man dessutom fylla i ett papper med fyra personliga frågor. Dessa hamnade i en korg. Först när alla hade kommit avslöjades syftet med frågorna och fotona - alla skulle ta en lapp och sen leta rätt på lappens ägare! När man hittat rätt person skulle man sätta upp lappen vid personens foto. Briljant tyckte jag, eftersom det var en fest med många nya ansikten. Bara att ge sig ut och mingla. Fnissigt och isbrytande. På min lapp använde jag svaret på frågan "Vad är det bästa med dig?" (Svar: "Min andra halva såklart!") som främsta ledtråd, och gick således runt och frågade alla tjejer om de var singlar. Frågade bara tjejer eftersom handstilen var för snygg för att kunna vara en killes. Tänkte inte på det då, men det måste framstått som en väldigt konstig raggningsteknik om tjejen inte förstod att jag var inne i leken.

"Hej, jag måste bara fråga, är du singel?"

"Ja?"

"Aha, okej, äh då var det inget."

Sen blev det lite knasigt, för när jag hittade en tjej som svarade nej på frågan, reagerade jag med reptilhjärnan och sa "Aha, okej, äh då var det inget". Det visade sig senare vara tjejen jag letade efter.

Sen drack vi champagne, diggade metal, slog kullerbyttor och framför allt sjöng vi karaoke! Blåskägg slog an tonen med en Weezerlåt, och sen blev det trängsel framför datorn. Jag sjöng en misslyckad "Lucky" (Britney Spears) men räddade ansiktet lite när jag fick till en riktigt bra "Overprotected" lite senare. Lill-Tobbe, en skribentkollega på Slavestate, var helt chockad över att jag inte behövde titta på textremsan. Herregud, är det nåt jag kan är det väl Britneylåtar. Han hade för övrigt väldigt selektiv intelligens den karln, 98 procent av kvällen var han hur skärpt som helst (eller i alla fall supertrevlig och sympatisk), men när vi hamnade i en Britney-diskussion gick han bort sig fullständigt. Han hävdade att Toxic var den enda bra låten, och att alla andra var skit.

Jag: "Jaha? Så "Oops, I dit it again" till exempel, är den SKIT?" (Lutar mig tillbaka, nöjd med att ha hittat ett helt oantastligt exempel.)

Han: "Ja! Ja!"

Jag: "Men för helvete... lyssna på slapbasen!"

Han: "Jag SKITER i slapbasen!"

Jag: "SKITER DU I SLAPBASEN?"

Vi kom inte så långt. Han lär sig nog en dag.


Festens bisarraste ögonblick var nog när Blåskägg hade "somnat" på sängen i karaokerummet, och jag blev ensam med honom. Jag stängde försiktigt dörren. Nu hade jag hela det digra låtutbudet för mig själv. Valde Monty Pythons "Always look on the bright side of life" och sjöng den, precis vid hans ansikte, med visslingar och allt. Hans ögonlock ryckte inte ens till. Nånstans mitt i låten kollade jag att han hade puls, och det hade han, så det var lugnt. Visslade på.

Victor och jag fick sova över på en fluffig madrass i vardagsrummet. Jag drömde om inomhusfotboll.