Bjuden på kaffe av ett praktarsel

Rätta mig om jag har fel, men jag trodde att folk som bjöd på kaffe gjorde det för att det var en trevlig grej. Inte för att vara oförskämda. Det finns dock tydligen undantag vad det gäller allt, så många slan som traskar omkring på den här jorden.

Det var på restaurang Pelikan i fredags. Var där med jobbet. Grymt god mat (lax), bärs, surr med kolleger, myspys. Efter middagen drog vi oss till barområdet för att vara schyssta och inte ockupera ett långbord fast vi ätit klart. Det var då jag gjorde dumheten att gå till baren och beställa en kaffe.

"En kaffe, tack!"

"Va?"

"En kaffe, tack!"

(Suckar) "Kan du inte ta nåt med alkohol istället? Tar sån jävla tid... (mutter, mutter)"

"Eh, nej tack, jag ville nog bara ha kaffe."

(Stön) "Jaha... ja, då får du vänta ett tag. Som straff." (Flinar menande och garvar, jag garvar med eftersom jag tror att det är ett skämt och att hans inledande attityd tinat upp lite.)

Sen började den jäveln ta upp andra beställningar. En starköl dit, två glas vitt dit. Två öl. En öl. Det var visserligen helt okej för mig att vänta då Lasse Winnerbäck, hans pianist Jens Back och hans basist Josef Zackrisson satt i baren precis bredvid mig. Kul att tjuvlyssna på när Lasse berättade historier. Men tiden gick, och inget kaffe kom. Tre fyra minuter säkert nu. Då fick jag plötsligt syn på en full kaffekanna som stod på bardisken, en armslängd från bartendern.

"Ursäkta, men är det inte kaffe som står där?"

Jag trodde att problemet låg i att han skulle bli tvungen att sätta på en ny kanna, men så verkade det ju uppenbarligen inte vara.

"Du får vänta lite!"

Sen vände han sig faktiskt om och gick in i köket, en promenad på säkert tre och en halv meter, hämtade en kaffekopp, hällde upp kaffet och överräckte det med orden:

"Jag orkar fan inte ta betalt för skiten. Ta det bara."

Tack för kaffet.