Godnattsaga

Dörrklockan ringde. Jag öppnade. Där utanför stod en ananas. Fullt påklädd. Inte fullvuxen, men inte heller särskilt ung.

Den tittade allvarligt på mig.

– Nu ska vi ha roligt, sa den. Ta på dig jackan.

Jag tittade lika allvarligt tillbaka.

– Nej, svarade jag. Nej. Jag är inte överens.

– Ta på dig jackan, sa ananasen, lite skarpare den här gången.

Under vad som kändes som en evighet stirrade vi in i varandras ögon. Till sist tog jag på mig jackan och följde med. En bil väntade med motorn igång. Vi satte oss i baksätet. Ordnade varsin drink. Jag rörde ihop en black russian, ananasen tog en dagens. Trots att chauffören körde ganska mycket för fort trängde nästan inget ljud in i bilen.

– Kan vi sätta på lite musik?, frågade jag i ett försök att bryta dödstystnaden.

– Nej då, sa ananasen och chauffören i munnen på varandra. Här är det du som ska sjunga. Vi väntar.

– Jag?

– Ja, det är väl du som är du? Ananasen höjde ett ögonbryn.

– Ja, jo.

Plötsligt saktade chauffören in. En blå vägskylt utanför fönstret: ”Kungens kurva”.

– Är det hit vi ska, frågade jag, lite besviken.

– Nej nej, jag ska bara plocka upp ett soffbord, sen ska vi vidare, försäkrade den lille frukten.

– Då sitter jag kvar i bilen, sa jag. Det lät lite tjurigare än vad jag hade tänkt.

Baseballträt träffade mig rakt över örat med ett nästan melodiskt ljud. Chauffören var för snabb. Det piper i huvudet. Allt blir svart.

När jag vaknar ligger jag på något hårt. Jag kan knappt röra mig. Jag är begravd upp till hakan i ett hav av plastbollar i kulörta färger. Jag skymtar ett ”E” och ett ”A” på en vägg. Bollarna ser lätta ut, men de väger säkert ett halvt kilo styck. Något är fel. Jag hör ananasens släpiga röst i högtalarsystemet.

”Viktigt meddelande till alla våra kunder. Bollhavet är för tillfället ur funktion och får under inga omständigheter nyttjas. Tack för visad förståelse.”

Rösten igen, nu viskande:

– Jag har fyllt bollarna med lampolja. Every. Single. One.

Jag ser den kastade tändstickan falla, falla som ett bloss…