Tröttskalle talar ut: "Jag vill träffa Haunted!"

När andra bloggare inte har uppdaterat sin blogg på ett tag brukar jag känna ett lätt agg mot dem. Undrat vad de har gjort som är så märkvärdigt att de inte kunnat få loss några minuter för att skriva lite godis åt mig.

Jag har varit sjukt oinspirerad och inte haft något att säga till världen sedan det senaste inlägget. Oinspirerad är jag i och för sig fortfarande. Nu sitter jag här i alla fall, så någon form av uppdatering verkar komma till stånd.

För att få gnället avklarat: Jag jobbar jättemycket nu och det är jättejobbigt. Jag var ledig igår, men innan dess stod jag i bokhandeln nio dagar i sträck. Hemmet förfaller och jag med. Den här månaden ska bara genomlevas, genomkrigas. Min krigsmålning blandas med svett och jag håller på att krokna, men det här måste göras. Jag genomför "Operation Finansiera Fortsatt Slackerliv" och när september är över lugnar livet ner sig ordentligt. Visst, GAME kommer in i bilden, men det känns roligt och arbetsdagarna blir inte alls lika långa och många. När jag sa till GAME-folket att jag brukade jobba 9.45 - 19.15 såg de ut som att jag sagt att min chef dagligen brukar doppa mig i kokande olja och flina åt mig. 9.45 - 16.00 eller 13.00 - 19.15 är det som gäller där.

Jag kom hem halv nio från jobbet idag. Orkade inte göra fiskpinnar, potatis och spenat som jag tänkt, så det blev nudlar med två stekta ägg i stället. Jag lät måltiden bli ett litet experiment. Regler:

1. Ingen läsning under måltiden.
2. Tugga ur munnen ordentligt innan jag vräker in mer mat.
3. Lägg ner besticken på bordet mellan varje tugga.

Det gick bättre än jag trodde. Ska kanske försöka lägga in lite mer sån här dötid i vardagen där man inte lyssnar på Ipod, läser eller tittar på en skärm. Måste ju få ner tempot lite, det är ju sjukt som det är nu. Idag gick jag på det här rullbandet på centralen, det som leder ner till blå linjen, och när jag hade typ tio meter kvar hamnade jag bakom en tjomme som gick långsamt, mitt på bandet. Försökte tränga mig förbi i innerfil, på höger sida, men det gick inte. Försökte på andra, lika kört. Fick kväva en impuls att dräpa segproppen, innan jag lugnade mig och undrade vad fan jag höll på med.

Det bästa som har hänt idag är att jag har hört mycket ny musik. Pumpade Ipoden full med nya plattor imorse, vilket var länge sen. Först gav jag mig på Dismembers "Where Ironcrosses Grow", med inte alltför höga förväntningar. Dismember är väl inte så jävla balla längre, det känns som att tiden har sprungit ifrån dem. Bytte efter tre låtar till en annan skiva. Det sög inte, men produktionen var så brötig att jag skulle behövt mina dyra lurar för att göra det lyssningsbart.

Bytte till Katatonias senaste, "The Great Cold Distance". Hade hört att den skulle vara bra, men att den skulle vara så bra... Oj. Daniel Liljekvist (är han släkt med Sofie Liljekvist på Malacos kundtjänst månntro?) är en trumgud och jag slickar energiskt hans skosula. Känslig som en hjärnkirurg när det behövs, och när det ska köttas visar han råstyrka som en rysk sån där björn. Vilken dynamit. Vilken dynamik. Och vilka hits. Spöklik deppmetall har aldrig låtit bättre.

Mitt sunda liv har kommit av sig. Totalt, skulle man kunna säga. Jag har inte sprungit på 12 dagar. Käkar jag lunch svänger jag inte direkt ihop en fruktsallad och en omelett. Allt jobbande har gjort att i princip alla goda vanor fått stryka på foten. Men det är bara tillfälligt, jag har inte gett upp. Det är det som är annorlunda den här gången. Det här är inte mitt riktiga jag, det här är ett avbräck i en bra tendens. Så fort jag hinner (i övermorgon) ska jag köpa massa grönsaker och frukt och ta en springtur, och sen är det igång igen. Mm. Bävar lite inför vintern, när det blir iskallt. Måste man springa då?

Innan jag somnade igår kväll såg jag en film. Den handlade om mig. Nästan i alla fall. Den hette Almost Famous och handlar om en liten slyngel som försöker bli rockjournalist 1973. Han får åka med ett band på turné och allt går bra, och självaste redaktören på Rolling Stone Magazine ringer upp honom mot slutet. Det pratas om att pojkvaskerns story kan hamna på omslaget. Men allt håller på att skita sig. När Rolling Stones faktagranskare ringer bandets sångare för att kolla citaten, uppger han att allt grabben skrivit är lögn. Inget omslag, ingen artikel. Ledsen pojke.
Sen blir allt förstås bra.

Ok, hela storyn stämmer inte på mig, men det här med att mattan dras undan just som man har chansen att få sin artikel på omslaget känner jag igen mig i. Jag ska nämligen intervjua The Haunted, ett av Sveriges fem bästa band (inte bara min åsikt, det är faktiskt så) för tidningen Slavestate snart. Och grejen är den att om det blir väldigt snart, och jag får ihop artikeln snabbt, kan det hinna komma med i nästa nummer, och då är det jättehett stoff som mycket väl kan hamna på omslaget. Nya plattan "The Dead Eye" släpps den 1 november nämligen. Numret efter det kommer inte att komma ut förrän nästa år, och då är den yesterdays news. Problemet är att skivbolagstjejen inte verkar kunna fixa ett datum! Har tjatat på henne via mail, men imorgon ska jag baske mig ringa upp henne och... eh... tjata ännu mer. Ja. Att vara journalist är ett tjatande. För att bli en riktigt bra journalist måste man nog bli en extremt bra tjatare. En sån som inte drar sig för att ringa upp en person för femte gången samma kväll.

Om du undrar vad jag gjorde i helgen blir svaret gammal hederlig dekadens. Sprit, öl och poker. Pratar helst inte om fredagkvällens poker hos Sanna, eftersom jag gjorde bort mig och spelade som en påse nötter. Jag och Jakob hade messat varandra lite på skoj under dagen, och jag hade sagt typ "Haha, ikväll ska jag bluffa bort dig med 7/2 offsuit (sämsta möjliga handen i texas hold'em) och sen visa korten för alla" eller nåt sånt. Och läget kom.

Det var bara Jakob och jag kvar i potten. Jag tittar på min gräsliga hand, funderar. Bestämmer mig för att nu ska han få åka. Jag har runt 5 000 i marker, jag höjer till
2 000 innan floppen. Han tvekar ett bra tag, och synar sedan. Floppen visar 3, 5, 10 i olika färger. Perfekt för mig att betta hårt för att representera ett högt par på handen, tänker jag. "All in", säger jag. "Syn", säger Jakob innan jag hunnit blinka. Han visar upp hjärter ess samt spader ess och min förnedring är fulländad. Jag tar en grogg och drar mig bort till soffan, där den lilla katten utan framgång försöker trösta mig.

På söndagen kom pappa förbi med en hästtransport bakpå bilen. Vi transporterade bort två soffor, ett datorbord, en säng och en skrivbordsstol. Lägenheten tackade för vänligheten. Nu kan den andas igen.