Varm soppa, hög musik och kvinnohat

Ah... 01.48. Detta speciella klockslag. Jag borde vara trött, rent utmattad, efter att ha sovit halvdåligt på Arons soffa och därefter jobbat 09.45-19.15. Men jag har så mycket energi just nu att jag skulle kunna driva hela elcentralen i Eslövs kommun på egen hand. Jag bloggar lite och hoppas att jag blir trött, eftersom det vankas jobb hela dagen i morgon också.

Inatt drömde jag om Josefine. Jag drömde att jag skulle köpa en avskedspresent till henne, av någon anledning skulle vi aldrig ses mer. Vi gick tillsammans genom ändlösa varuhuskorridorer för att hitta den perfekta presenten, och till slut stannade hon.
"Tobbe, jag vill ha det här", sa hon allvarligt. Hon höll upp ett rivjärn av ordinär modell.
"Då ska du få det", svarade jag högtidligt. Jag såg en tår i hennes ögonvrå. Vi gick till kassan. Men något blev fel när kassörskan scannade streckkoden, och jag fick betala över sexhundra kronor för rivjärnet. Det kostade egentligen under en femtiolapp.

"Det är lugnt", sa jag, för att visa mig på styva linan inför Josefine. "Vi säger sexhundra." Kassörskan såg nöjd ut, och Josefine likaså. Resten av drömmen gick ut på att försöka klura ut hur jag skulle kunna få tillbaka mina pengar med äran i behåll, eftersom jag nu var helt pank och inte ens kunde köpa mat. Alla drömtolkare som läser min blogg kan väl slänga in en kommentar, tack så mycket.

Här kommer helt oväntat en kraftig våg av avsky för fenomenet "att spela hög musik med sin mobil i exempelvis tunnelbanan". Hörlurar är inte dyrt. Det finns ingen anledning att spela musik som hörs utåt när man väntar på en perrong eller sitter på ett tåg. Fenomenet illustrerar det som hänt i vårt samhälle de senaste årtiondena; att ingen vågar säga till när någon uppför sig illa. Civilkuraget har sjunkit drastiskt. Det baserar jag på samtal med äldre människor, och samtliga säger att folk var mycket mer benägna att ingripa förr i tiden. Nu vågar ingen be någon skärpa till sig, "för tänk om han är knarkare och har kniv eller nåt". Lättare att sitta tyst och avsky. Som jag. Rätta mig om jag inte har fel, som Tommy Söderberg sa en gång, men jag tror att majoriteten av människorna som spelar hög musik på tåg gör det för att de får någon form av kick av att känna sig orörbara. Att veta att folk stör sig på dem (de kan omöjligt leva i villfarelsen att alla i vagnen delar deras musiksmak) men inte vågar göra något åt saken.

Denna kväll tillbringade jag hos Sanna. Där var även Jakob, Peter, Erik, Staffan och den lilla katten, som faktiskt var väldigt tyst och snäll. Det var pokerdags igen, och jag var fast besluten att det inte skulle sluta som förra gången. Jag var mycket piggare idag än då, och spelade väldigt mycket bättre. Sanna sa efter någon timme att hon inte kände igen mig. "Du är så lugn, var är ditt temperament? Du borde ha åkt ut vid det här laget!"

Jag slängde väldigt många händer och väntade in bra kort. Då höjde jag ordentligt. Detta gjorde naturligtvis att jag inte vann några stora potter, men de jag spelade vann jag i regel och jag byggde långsamt och metodiskt upp min markerstapel. Efter ett tag hade jag etablerat imagen av en konservativ spelare, och kunde då blanda in lite bluffar. Folk köpte det. Till slut var det bara jag och Erik kvar.

Jag har under 4 000 i marker och Erik över 12 000. Allt är över på tre händer. Den första handen får jag 4-6 i klöver, och floppar 5 - 7 - J med två klöver. Öppet stegdrag och ett bra färgdrag. Jag bettar, Erik går all-in och jag synar och träffar en klöverkung på turnen. Nästa hand lägger sig Erik före floppen, och sen kommer avgörandet.

Jag plockar upp 9-10 i olika färger. Ingen vidare hand. Höjer ändå till 1 000, vilket Erik dubblar. Efter lite funderingar synar jag. En chansning. Jag tror knappt mina ögon när floppen visar en åtta, en knekt och en dam. Jag försöker se bekymrad ut med min färdiga stege. Erik går all-in och saken är klar. 400 spänn till amöban, tackar tackar.

Sen blev det en turnering till där jag kom trea. Sprang in i Jakobs ess-kung två gånger i rad när jag försökte bluffa honom. Där fick man smaka stål, minsann. Men det var inte mer än rätt efter mitt kortflyt mot Erik.

Idag fick jag en euforikick på lunchrasten. Jag var bara så glad att få sitta där i lunchrummet i trygga Sverige, äta varm soppa och läsa en bra bok. "Bra" är förresten ett omdöme i underkant, vi pratar om Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" här. Har drygt 300 sidor kvar och jag kommer att njuta av varenda en. Jag satt med Ipoden i öronen också, på random, och lagom till euforikicken kom igång slumpade den söta lilla maskinen fram en av mina favoritlåtar just nu, "Thorns of Crimson Death" med Dissection. Det är nog den vackraste dödsmetalltexten som skrivits. Ett smakprov:

"Through the air again our voices whisper
and awake are now your eyes
For too long closed in slumber
but death didn't prove our demise
By ages so dark we've been sculptured
as fragments of story and tales
As we haunt we are endlessly captured
and shrouded in the wind that here wails"

Nu är klockan 02.54 och jag antar att jag måste försöka sova lite. Jag har många fler ämnen jag vill ta upp med dig, men det får bli imorgon eller så. Vill till exempel blogga om kärlek, plastkortsdjungeln, hur man bör/inte bör skriva musikrecensioner, hur man gör kunder glada, hur man dricker folköl och vad som egentligen är så bra med badhuset i Arvika. Vi hörs kanske. Godnatt och puss.