Kan jag bara få slappna av?

Ibland undrar jag om jag tänker sönder tillvaron. Jag skulle verkligen vilja vara lite dummare. Eller dummare och dummare, jag är inte så jävla smart, 7 av 10 kanske, men jag skulle vilja kunna stänga av skallen lite oftare. Just nu känns det som att jag funderar mer kring min tillvaro än vad jag upplever den. Det där att leva i nuet har jag totalt gett upp för tillfället (men jag ska börja snart!), det är bara att glömma. Mina tankar är oftast 12 - 24 timmar framåt, och på vissa områden ännu längre. Det är sällan jag sitter ned i en fåtölj med en Mariestad ("gott öl har inte bråttom", eller hur det var) och bara njuter av att stolen är skön och ölen god. Bara andas. Vore skönt att inte känna att jag behöver ständig stimulans. Jag tror att jag skrivit om det här förut i nån gammal dagbok. Ska se efter.

Ha! Jag hittade det. Det var under den perioden som jag (miss)brukade nätpoker. Nu har jag inte spelat sedan den 20 juni. Tre månader i morgon! Dunkar mig själv i ryggen. Hur som helst, den 16 januari i år stod det så här:

Det är något i mitt sinnelag som inte stämmer. Det här låter som början på en text där huvudpersonen i slutet möter Jesus, men låt gå. Om han kunde ge mig frid, så. För det är frid eller nåt sånt jag saknar. Tycker mitt hjärta nästan alltid slår lite för hårt. Jag kan tycka att det är för jävla långt att vänta om tåget till Akalla avgår om 4 minuter. Jag kan knappt stå och vänta på en hiss, utan börjar ta trapporna, springande, i stället. Jag behöver ständig stimulans. Idag när jag för första gången multitablade tre No Limit-bord, kände jag fullständig ro. Eller ro och ro, jag kände ingenting, jag bara flöt med och det var skönt. Ibland känns det som att min hjärna är så kokt och stekt, jag undrar vad som skulle hända om jag hamnade ute på torpet själv en helg, utan något att läsa? Bara mat att laga, vatten att dricka. That’s it. Skulle jag bli knäpp, eller skulle jag lugna ner mig efter ett tag? Är mindre stimulans vad jag behöver? Jag tror det. Meditation kanske är något för mig. Försökte lite på stationen idag när jag väntade på tåget. Blundade och fokuserade endast på mina andetag. Gör man det tänker man inte på så mycket annat. Jag tänker för övrigt läskigt mycket på poker nu. Egentligen har jag spelat typ hela dan idag; En och en halv timme före frukost, sen kunde jag inte låta bli i Haninge, gjorde ju ingenting av vare sig opposition eller förberedelse inför intervjun där, och sen åkte jag direkt till Älvsjö och lirade. Att plussa kanske inte per automatik innebär att inte vara missbrukare? Jag förstår Parre, den stackars alkoholisten och spelmissbrukaren, när han skriver att egentligen vill han spela poker jämt. Tänka i odds och outs, bluffa, stjäla, vinna. Det är ett universum med tydliga ramar och regler.

Jaha, nu har jag börjat lägga ut min privata dagbok på bloggen också. Som jag fläker mig. Men så kan det gå, och det är inte omöjligt att det upprepas om jag behöver illustrera något någon annan gång.

Jag är trött på att känna mig som en figur i en Fredrik Lindström-novell! I boken "Vad gör alla superokända människor hela dagarna?" finns en novell om en person som går och drömmer om när hans riktiga liv ska börja. Ska googla den, häng kvar.

Oj, det där var lite obehagligt. Hittade av en slump en recension av en annan av Lindströms böcker, "Världens dåligaste språk", och fann i recensionen ett stycke som bara anföll mig.

"Detta bristtänkande, fokusen på vår otillräcklighet, går igen på många områden i samhället. Hur ska människor som har en negativ självbild, som ständigt fokuserar på brist och halvt uppgivet väntar på att deras "riktiga liv" ska börja, hur ska de någonsin kunna vara riktigt kreativa?"

Helvete, vad recensenten ringar in mig. Det ligger mycket i det där att jag ständigt fokuserar på brist. Jag har gått och lagt mig lite för sent, fått lite för lite sömn, slarvat lite med maten, sprungit för sällan, välj vad du vill. Och så känner jag mig lite kass för det. Åh, jag är trött på mig själv och trött på att jag är trött på mig. Jag är ju den enda jag har. Egentligen.

För att återknyta på något sätt: I mitt "riktiga" liv sitter jag i mitt härliga, ombonade rum och skriver inspirerade artiklar och får mina texter sålda till höger och vänster. Jag blir inte rik på det, men inte fattig heller. Jag blir publicerad kontinuerligt och får rätt sköna kickar av det. För kickar, det är något jag måste ha.

"Depressiva episoder och maniska perioder
vissa klarar sig utan extas
Andra springer fatt och blir nervösa och får spatt
om inte livet är ett kul kalas"

Jag tillhör de senare, det kan du skriva upp med grisblod ovanför kyrkporten.

(Det var inget etablerat ordspråk. Men alla dessa ordspråk och talesätt som folk slänger sig med har ju någon sagt för första gången nån gång. Rätta mig om jag har fel.)

Jag är rätt långt ifrån min vision. Rummet börjar visserligen ta sig, jag fick äntligen hem fåtöljen jag fått av Victor igår. Den måste lagas lite i foten, men annars är den ljuvlig. Trevliga läs- och playstationsessioner kommer jag att ha där. Lampan jag köpte på Ikea här om dagen har dels en skärm som lyser upp i taket, och dels en arm med en läslampa på. Men det är en hel del jobb kvar med rummet. Matta, väggprydnader, datorbord, kontorsstol (jag kommer snart att få pappas gamla - en riktig tron!) nya gardiner, en spegel på väggen och en fotpall till fåtöljen är väl det jag kommer på så här på rak arm. Problemet är att jag inte är så road av inredning, jag vill bara ha det klart så att jag kan leva och trivas i rummet.

Goda och dåliga nyheter på jobbfronten:
Jag fick nobben av Expressen, och GAMEs butikschef i Solna ringde idag och ville träffa mig imorgon.
Expressen först. Jag kan ta en nobb, inget snack om den saken. Annars blir det svårt att bli journalist. Men jag tar helst inte en nobb i form av det här mailet:


"HEj Tobias,

just nu ser vi inget behov men det kan dyka upp framöver.

Jag spar dina uppgifter och återkommer!

mvh

XXXXXXX XXXXXXXX

Expressen"

Att han inte tar sig tid att backa efter att han tryckt in shift för länge i hejet, tycker i alla fall jag känns väldigt trist. Så mycket tid som jag lagt på att formulera ett perfekt ansökningsmail till honom, och så kan han inte ens ta en sekund och fixa till sin miss. HAn SKyltar MEd DEn IStället. För försök inte slå i mig att han inte såg den. Han såg den och sket i den. "Äsch", tänkte han. "Det blir en bra symbol för hur mycket jag bryr mig. SEND!"

Eller så tolkar jag in för mycket i hejet. Jag är lite trött och sur nu, har faktiskt sålt väldigt många böcker idag. Och klättrat runt på stegar och fixat skyltfönster och nästan trillat ner och brutit ansiktet.

Men visst ja, GAME ville du höra om också ja. Jag vet inte varför jag kör med versaler där, men det känns tveklöst rätt. Trots att jag skriver Ikea och inte IKEA. Min mobil ringde när jag stod på jobbet idag. Hade den på ljudlös. Tog upp den snabbt, för jag höll på att hjälpa en kund, konstaterade att jag inte kände igen numret och tryckte omedelbart bort samtalet. Efter ett par minuter fick jag möjlighet att kolla numret på eniro, och när GAME kom upp blev jag riktigt glad, fick en liten adrenalinkick faktiskt. Ringde upp direkt, och vi bestämde att vi skulle ses imorgon och prata. Han lät väldigt sugen på att ha mig i sitt stall, lät det som. Undrar om man får låna hem spel då? Borde man ju få. Så man kan hjälpa kunderna bättre i speldjungeln.

Usch, om jag får jobbet måste jag löneförhandla. Det är inte kul. Men min senaste löneförhandling gick ju faktiskt bra. Enda gången jag testat att vara lite hård i en sån situation, och det gick som smort. Borde hur som helst vara bestämd på att inte acceptera en lägre lön än vad jag har i bokhandeln.

Snart ska jag blogga om kärlek. När jag är redo.