Utslängd. Och utslängd igen.

Mental anteckning: Om jag, när jag är på Debaser Medis, blir trött efter mycket dansande och öl, ska jag inte lägga mig på dansgolvet för att vila. Och om jag skulle göra det, ska jag inte sluta ögonen. Detta kan skapa illusionen av att jag har däckat, något en förvirrad stackars vakt fick för sig igår kväll. Han ansåg att jag skulle ut. Jag höll fullständigt med om att det var ett dumt tilltag att vila just där jag vilat, men att jag skulle gå ut redan innan Slagsmålsklubben börjat spela kan jag ju inte påstå att jag höll med om. Jag hade ändå betalat ett fett inträde för att se dem.

Jag tänkte så det knakade där vi gick, jag och vakten, på den obönhörliga vägen mot garderoben och utgången. Han puffade mig lite ovänskapligt i ryggen när han tyckte att jag gick för långsamt eller åt fel håll. Han trodde säkert att jag försökte smita, men sanningen var bara att jag med mitt usla lokalsinne inte hittade till utgången själv. Jag sa att jag förmodligen hade lägre alkoholhalt i blodet än snittet på stället, och erbjöd mig att blåsa i en alkomätare för att bevisa detta. Han var inte på.

Jag påpekade att jag gick rakt och pratade rent, och att det enda han hade att gå på var att jag fattat ett lite dumt beslut och lagt mig att vila på fel ställe. Var det inte rätt stor risk att han hade fel och jag rätt? Såhär dagen efter har jag full förståelse för hans beslut, men det hade jag inte igår. Inte alls. Jag provade att spela jätteledsen (inte särskilt svårt), och säga "Det spelar ingen roll vad jag säger till dig, va?". Det gjorde det inte, det höll han med om. Det var det första och enda vi var överens om den kvällen.

Till slut stod jag ute på Medborgarplatsen. Ensam. Förnedringen stod mig upp i halsen. Ringde Rikard, som kom ut. Han peppade mig och sa att vadå, det är väl bara att gå in igen! Jag var skeptisk, men till slut testade vi. Jag hade ju ändå min Debaser-stämpel på handleden. Lyckligtvis stod en annan vakt i entrén och vi knallade rakt in utan problem. Gott! Slagsmålsklubben började spela precis när vi kom in och det blev ett dansparty av rang, naturligtvis. Jag var full av triumf och dansade bättre än någonsin. För att dra en liknelse, man är ju gladare om man har tappat sin plånbok och sen får tillbaka den, än om man bara sitter på en stol hela dan med plånboken tryggt i fickan.

Efter en stunds dansande tog det roliga slut. En enorm hand grep hårt om min handled och slet tag i mig. En ny vakt, dubbelt så bred och med en för yrket icke originell äggfrisyr, hade fått korn på mig på nåt vis. Jag försökte få honom att hålla lite lösare, men han var inte så sugen på det. Plötsligt kom jag på att jag hade min rock och framförallt min väska (med Ipod, digitalkamera och inte minst ett hekto lösgodis jag kommit över tidigare på kvällen) kvar vid dj-båset. Jag bad att få hämta mina grejer innan jag gick ut. "Om man är så jävla dum att man smiter in får man skylla sig själv", svarade han medan han släpade vidare på mig.

Med vaktens charmerande slutreplik "Nästa gång är jag inte lika snäll!" ringande i öronen stod jag åter på den mörka Medborgarplatsen. I t-shirt, utan väska. Klockan var kanske halv två. Ringde Rikard, igen. Han lyckades hitta min väska och kom ut med den. För att återknyta till min liknelse om tappade plånböcker, passar det som hände sen väldigt bra in. Plötsligt fick jag nämligen syn på en fet plånbok som låg på marken. Jag plockade upp den. Den var full med pengar, både svenska och utländska, samt en massa plastkort. Jag hittade en legitimation också. Plånboken tillhörde en tjej i min ålder. Hon hade ett gissningsvis polskt efternamn på jättemånga bokstäver. Ringde upp 118 118 och lyckades bokstavera efternamnet (vad säger du nu då, vaktjävel!) utan att sluddra det minsta.

Det fanns en del personer med det efternamnet, men till slut fick jag en träff och bad nummerfarbrorn messa mig numret. Jag fick det, ringde upp och snart stod tjejen med det konstiga efternamnet framför mig. Jag gav henne plånboken, och en del gnäll om vakterna fick hon på köpet. Hon höll med om allt och tyckte vakterna var grisar och jag var en ängel och hit och dit. Vad skulle hon säga, liksom. Det kändes bra hur som helst.

Sen försvann Rikards dyra ylletröja och han blev överraskande rasande. Han brukar inte bli det, men nu blev han det. Skrek runda ord och sparkade till och med sönder en möbel som råkade hamna i skottlinjen. Efter en del fruktlöst letande drog vi hem till honom och sov.

Drömde konstiga drömmar om att jag och Rikards mamma åkte runt på en flotte av bambu. Vi lyssnade på radio i en mobiltelefon. Sen kom polisen och omringade flotten. Mobilen föll i vattnet.

Det var ingen rolig morgon, men med hjälp av en Ipren och en fiskburgare klarade jag att jobba mina tre timmar på bokhandeln. Därefter åkte jag hem, lagade korv och makaron, fast i plural förstås, gick och röstade och åkte till Sanna. Vi har ju startat en liten pokerklubb nu, Backdoor Poker Society. Idag dök fyra medlemmar upp, inget vidare. Vi spelade tre turneringar hur som helst, varav jag sjabblade bort den första fullständigt, åkte ut efter tio minuter, och blev lite sur. Nästa turnering ägde jag från start till mål. Det var härligt. När det blev dags för heads-up mellan mig och Peter hade han under 3000 i marker, och jag över 29 000. Så det var rätt lugnt. Slog ut honom med pocketåttor mot K9. Tredje turneringen gick fort och jag knep en andraplats. Fick tillbaka insatsen. Allt som allt gick jag hundra kronor plus.

Fram till den sista september jobbar jag riktigt mycket. Inte heltid men inte så långt ifrån. Sen kommer jag att ha väldigt mycket fritid i oktober. Typ 25 dagar eller nåt. Jag tror att jag kommer att värdesätta dem. Jag ska skriva massor. Börjar få sköna idéer, bland annat till en vidrig novell som jag verkligen vill få ur mig. Jag har aldrig skrivit någon novell, förresten. Tänk om jag inte är bra på det. Skitsamma, då får det väl bli en dålig novell. Såna har väl världen sett förr.