Och här kommer han...

... han är stressad, han är pressad, han är hungrig, men framförallt är han AmöbaBoy och nu är han tillbaka!

Jag är ledsen för det som har hänt, eller snarare det som inte hänt. Har man en blogg ska man sköta den för annars dör den. Det är inte konstigare än så. Mina ursäkter är Jens, en del festande, böcker och tv-spel.

I fredags fick jag i alla fall till slut träffa Anders, gitarrist i The Haunted. Vi sågs på EMI:s kontor vid Karlaplan, och vi satt i samma lilla rum som Per Gessle suttit i fem minuter tidigare (Publiken: "Oooooh"). Eftersom jag inte äger någon diktafon riggade jag upp min lilla videokamera och körde igång. Det började inte så bra, jag försökte dra ett skämt om Per Gessle för Anders och skivbolagstjejen.

Jag: "Jaha, så Per Gessle var här alldeles nyss?"
Skivbolagstjejen: "Ja."
Jag: "Ja, jag kände att det var nånting i det här rummet..."
Anders: "Lite starstruck eller? Hehe."
Jag: "Nej, men jag tyckte det luktade lite skumt."
Anders och skivbolagstjejen: ...

Vafan? Är inte det allmängods, att avsky Per Gessle, åtminstone som soloartist? Tydligen inte. Inte blev det bättre av att jag blandade ihop mina papper och tog en hel minut på mig att hitta mitt fina frågepapper. Det gick väl lite bättre sen och vi satt och pratade i en timme. Han var lite blyg, faktiskt, och verkade rätt trött. Långhårig. Lite rund. Tatuerad. Men snäll, tyckte jag nog. Det var helt ok.

På fredagkvällen kom Jens. Jens är en mycket god vän, tillika kollega på Slavestate, som man träffar alldeles för sällan. Han kom vid halv tio på kvällen som ett yrväder. Eller ja, han ringde på, jag öppnade och han klev in, men glad blev jag. Yrväder blev han nog i ärlighetens namn först fem, sex timmar senare. Men tusan, då yrde han. Jens har jättelångt hår och när han headbangar med det kan han vispa ihjäl vem som helst, tro mig. Plötsligt var klockan kvart i fyra på morgonen och hela köket var indränkt i chokladsmet. Vi hade fått för oss att baka en kladdkaka, efter att ha fått i oss öl, vitt vin, cider, whiskey och ouzo. Den blev hård och inte så god, och dessutom blev den omskriven. Av mig. Fast det kom jag inte ihåg dagen därpå. Tydligen gick jag in och bloggade sekunden innan jag gick och la mig och sov. Inget mästerverk, och jag tog bort det dagen därpå. Men för sjutton, jag slänger upp det igen. Du vet ju att jag kan stava bättre än så egentligen.

Vad finns det att säga? vi ääääääääääär så uflla att dt är patoetistk. jag finner inga ord föfr detta tillståndd. vi försökte bakaaaa en kladdklaraka men den ble v inget god. den blev hkansk e hälften s å god sojm den skuellbe blivitg om man varit nukter och bakat. vi har haft en kul kväll heur som hselst. Jag tar nog bort dert här inlägget imorgogon. hej då. ) `=)

Jag har ju rätt i sak i det mesta jag skriver. Den blev verkligen inte god. Dels var den inne i ugnen för länge, och dels öste Victor en massa O'boy i smeten när den redan fått all kakao den skulle ha. Han försökte vara rolig, tror jag, och lyckades i och för sig. Ja ja.

Det var tur att ingen granne var på ringa polisen-humör, för vi väsnades nog väldans mycket. Vi lyssnade på "dödsmetall" och "slog" rätt hårt på diverse "flyttkartonger" och "fruktskålar" med "trumpinnar" av märket "Hellstone".

Kvällens mest misslyckade infall var att gå ut och kasta frisbee vid femsnåret. Ingen lyckades fånga frisbeen en enda gång. Kul.

På lördagen var vi ganska mosiga, och tillbringade större delen av dagen liggande. Jag gick upp vid halv tre, då vi gick till pizzerian. Åt en fläskfilékreation med bearnaise som satt gott. Vi tittade lite på tennis på tv-apparaten som hängde i ett hörn. Det såg jättejobbigt ut.

Sen gick vi och köpte smågodis och sånt. Resten av dagen låg vi i soffan, tittade på "Ninja Academy", en b-kopia av Polisskolan fast i ninjamiljö. Inte så roligt. Framåt tiotiden åkte vi in till stan för att gå på restaurang. Det tyckte jag var ett typiskt trevligt initiativ, sjukt oväntat. Vi skulle inte festa eller nåt, bara äta god mat och komma iväg från lägenheten. Vi hamnade på Noodle House, vars kök precis var på väg att stänga. Vi hann beställa och fick in godsaker, jag åt en kycklingsak med stark smak och typ paprika kanske. Därefter gick vi en stadspromenad på över en timme, och jag kände mig som Per Anders Fogelström. Kanske lite tröttare, men men.
Stockholms skyline rockar.

På söndagen var Jens borta, och jag satte mig för att transkribera intervjun från video till skrift. Det tog en del timmar. Orkade verkligen inte börja skriva artikeln efter det, klockan var mycket. På måndagen jobbade jag på bokhandeln. När jag slutade klockan sex mötte jag upp Victor, han bjöd på pizza och sen stack vi till hans studio. Han behövde nämligen hjälp att bära ett par ton gips- och träplattor från den ena änden av lokalen till den andra. Sånt är lite svårt att göra själv, så jag hjälpte förstås till. Därefter sov vi hos hans mamma i Solna. Skönt, eftersom jag skulle upp och jobba på Game fem minuter därifrån dagen därpå.

Arbetsdagen på Game var den stressigaste hittills. Jag stod ensam i över tre timmar och fick jättebökiga frågor om onlinespel, presentkort, inbyten, förhandsbokningar och sånt. Höll även på med en och samma kund i säkert tjugo minuter, tills han hittat det perfekta spelet: NHL 07 till Xbox, 549 kronor. Han var jätteglad att han lyckats bestämma sig, men när han skulle betala försökte han göra det med en (1) hundralapp. Han hade inte alla läsk i backen, han var lite skum.

Därefter mötte jag upp Alex på centralen, och vi åkte hem till mig. Väl där började jag laga en smaskig kycklingrätt med champinjoner medan han gick och köpte tvååttor och honungsrostade jordnötter. Efter maten spelade vi Resident Evil 4, men det nöjet visade sig bli kort. Efter bara en och en halv timme hade Alex satt den sista hagelskuren i slutbossens öga och allt var över. Vi testade lite specialuppdrag som vi nu hade låst upp, men de var inte mycket att ha. Han stack istället hem rätt tidigt, och jag gick och la mig.

Idag vaknade jag klockan åtta, planenligt, gick upp och åt frukost och satte mig sen i sängen med min laptop. Att börja på en text som man vet ska bli mellan 25 000 och 30 000 tecken är inte så lätt. Hur tänkte Tolkien när han skrev första meningen i Lord of the Rings? Hur som helst, jag kanske inte har skrivit den grymmaste ingressen, men sedan imorse har jag faktiskt fått ur mig över 8 000 tecken fullt läsbar svenska! Och fler ska det bli. Back to work.

(Tänk vad mycket fortare det går att blogga. 6554 tecken på drygt tio minuter.)