Nu bloggar jag igen

Jag sitter och slickar på mitt datorbord.

Så har nog ingen, någonsin, i hela världen, inlett en text förut. Jag tror faktiskt inte det. Så det där jag skrev förut om att vi inte är så unika som vi tror - fuck that. Idag är jag unik! Och stark och snygg och glad.

Jag sitter och slickar på mitt datorbord. Med min vänstra armbåge råkade jag just krossa en stor Ferrero Rocher mot bordet, och fan orka hämta disktrasa liksom.

Jag är speedad. Jag har ätit en stulen pastarätt till frukost och jobbar nu frenetiskt med att färdigställa texter till nästa nummer av Slavestate. Ni vet, musiktidningen jag skriver för. Texterna blir bra men inte mästerliga och jag orkar inte vara ledsen för det. Jag vill bli klar nu, städa upp lite i mitt rum, duscha, läsa några timmar och sen gå på bio. Det är planen just nu i alla fall. Lina på jobbet sa att Shortbus var en jättebra film och jag har fått biocheckar i julklapp så jag ser ingen annan utväg.

Jag har haft småångest (och när jag menar småångest menar jag verkligen typ 5-procentig ångest, inget allvarligt) för de här texterna i kanske en månad. Det är inte så svårt egentligen, det gäller bara att sätta sig och skriva dem. Det är disciplinen, inte hantverket, som är svårt. Nu är en krönika och fem skivrecensioner klara. Ska bara putsa lite, korrläsa och så, och sen skicka in. Sen måste jag även skicka in en tio i topp-lista över året som gått. Jag ska alltså bestämma vilka de tio bästa skivorna 2006 var. Det har varit skitbökigt, eftersom jag inte ens har kunnat komma på tio skivor som släppts under 2006. Efter lite sökande långt bak i pannloben (?) har jag dock nu äntligen en vettig lista. Då kommer nästa problem.

Jag ska skicka in ett foto på mig (inget jätteproblem) tillsammans med en presentation av mig själv på tre meningar (mycket större problem). Det ska alla i redaktionen göra, har nån jävla idiot bestämt. Idioten var jag. Tough shit... Jag hörde förresten den roligaste telefonsvararen ever häromdagen:

"Hej, du har kommit till xxxxxxx. Jag kan tyvärr inte svara just nu, men lämna ett meddelande efter att jag har drämt huvudet i bordet. *DUNK!* Piiiiiiiiip!"

Igår tog den helvetiska jobbperioden slut. Jag och tre kolleger; Anna, Susanne och Martina, sågs efteråt för att äta pizza, dricka öl och spela poker. Rättare sagt, jag skulle lära dem poker. Ingen av dem kunde något alls. Det blev en rolig kväll, de var hyfsat duktiga, om än fnittriga. De envisades med att kalla small blind för Lilla My och big blind för Stora Mårran. Jag åkte ut först ur vår interna turnering. Fick vara dealer. Länge. Tråkigt.

Då och då under julruschen har jag varit så trött att jag inte riktigt vetat vad jag har sagt till kunder. Efter att ha stått i kassan i flera timmar och inte ens fått andas ifred, blir omdömet lite... kreativt. Till exempel kan det som i huvudet låter som ett jätteroligt skämt låta lite brutalare än vad det var tänkt.

En kvinna letar efter sitt MedMera-kort i sin stökiga plånbok. Kön växer bakom henne, vilket hon noterar efter ett litet tag.

Kvinnan: "Jag vet ju att jag har det här nånstans... Oj oj, nu blir det lång kö här bakom... Så jag beter mig..."

Jag: "Ja, de HATAR dig."

(Kvinnan tittar upp, undrar om hon hört rätt)

(Jag funderar frenetiskt på hur jag ska få fram att det förstås var ett skämt, väljer sedan en replik som kanske inte direkt mildrar det hela)

Jag: "Ja, jag tycker jag ser facklor, och de har börjat slipa sina knivar..."

(Kvinnan bara tittar på mig, och går sedan därifrån.)


En annan, inte alls lika brutal situation, men rätt märklig:

Jag: "Visst ja, har du MedMera-kort, det frågade jag inte?

Kund: "Nej, det har jag inte."

Jag: "Nähä, bra att jag inte frågade då."

Jag har köpt en treårsdagbok. På varje sida står ett datum tre gånger. Alltså, på första sidan står 1 januari 2007, 2008 och 2009. Då kan man om tre år jämföra hur ens dagar skilde sig mellan åren. Det känns som en ball grej för att se hur livet utvecklas. Jävligt läskigt bara om det inte är nån skillnad alls.

"1 januari 2009.
Gick upp. Åt frukost, bestående av stulen ravioli. Råkade mosa en godis på datorbordet. Eftersom jag inte orkade hämta en disktrasa så slickade jag upp resterna. Det var gott. Bloggade lite. Det blev långt."

Ps. Jag har mailat Caroline Gauffin igen. Ds.