En nation med en illusion

När vi människor inser att vi inte kan vara unika allihop kommer mycket vara vunnet. Alla kan inte vara Lucia, alla kan inte vara russinet i lussekatten. Många måste vara deg också.

Det känns som en viktig grej, det här. Många mår dåligt idag. Många mår dåligt på grund av för höga krav. Och vem är det som ställer alla dessa krav? Vi själva, mestadels. Att acceptera att man är en helt vanlig människa med ett helt ordinärt liv kan nog vara början till lyckan. Tänker jag.

Jag har alltid känt mig speciell. Känt att jag är bra på grejer, och så. Ärligt talat har jag nog alltid känt mig väldigt speciell, lite som den lille pojken som är utvald att bekämpa ondskan i alla fantasyepos. Det har liksom känts att det kommer att bli något rätt storartat av mitt liv. Men börjar man titta lite närmare på mina talanger ser man att det inte finns sådär jättemycket jag är riktigt bra på. Och med "riktigt bra" menar jag bättre än de flesta. När jag var mindre spelade jag trummor, dödsmetall. När jag var sexton, sjutton var jag kanske bland de bättre i min årskull i Stockholm. Fick en del uppmärksamhet för att jag var så ung. Som Amy Diamond (jämförelsen haltar, eftersom Amy överglänser en hel del vuxna sångerskor).

Nu är jag tjugofyra, bandet är nedlagt och jag använder knappt längre epitetet ”trummis” för att beskriva mig själv. Förr var det den viktigaste delen av min identitet. Men jag kommer inte att bli rockstjärna. Det jag pysslar med nu, skriver, är väl det jag ska försöka hanka mig fram på i stället. Tyvärr finns det rätt många i Sverige som skriver bra. Och som är bättre än jag på andra saker, som research, att ”sälja in” sig själva, disciplin i skrivprocessen och mycket mer. Som att söka jobb, till exempel. Det har jag ju glömt göra.

Tillbaka till ämnet. En nation förblindad av en illusion. Glappet mellan folks förljugna självbild och de grå vardagsråttor de egentligen är blir för stort, och så mår de dåligt. Om man accepterar att man är en vanlig människa, en kugge vilken som helst, kanske allt känns lite lättare. Tänk dig att du är mattant i bamba i en särskola i Lerum. Du är med? Hatten är på, förklädet stramar kring fläsket? Frityrbeläggningen täcker din kropp som en andra hud? Bra. Nu kan välja två synsätt:

1. ”Det här är inte mitt riktiga liv. Så fort jag hittar ett bra jobb drar jag härifrån. Bara att härda ut. Sluta kasta fiskbullar, ditt lilla mongo!

2. Jag har ett jobb som behövs. Jag får inte särskilt mycket uppskattning, men barnen får mat och utan mattanter skulle skolan inte fungera. Och utan skola inget samhälle. Kom Åke, du ska få lite filsås också!


Ps. För att inga missförstånd ska uppstå: Jag är inte i närheten av att acceptera att det här är mitt riktiga liv. Ds.