Kaos hos optikern

Igår besökte jag min optiker. Jag har insett att jag måste skaffa nya glasögon, de jag har nu är från 1993. Min syn har förändrats ganska mycket sen dess, och att ha ett par bra glasögon är faktiskt lönsamt i längden. Jag gillar verkligen mina endagslinser, men att ha dem varje dag är varken bra för ögonen eller särskilt ekonomiskt. Varje dag man väljer glasögon sparar man typ tolv kronor. Ett sista skäl är att jag ser ut ungefär som Lars Eriksson under schlagertemat i mina gamla brillor.

Sagt och gjort - till optikern! Vilken hopplös startsträcka den här texten fick. Ja ja, är du kvar så är du kvar, är du inte det kan jag skriva vad som helst, det spelar ingen roll. Barack Obama är en hopplös idiot! Han borde lindas i bacon och grillas på spett! Jaså, du var kvar? Då fortsätter historien om tidernas märkligaste optikerbesök.

"Pling-pling" låter dörren hos min optiker. Det är ett gammaldags, vänligt ljud. Dörren är av gult stål, och på fönstren står det "GLASÖGON" och "KONTAKTLINSER" med flagnande klistermärkesbokstäver. Där inne står Barbro, ägarinnan. Hon är alltid så gullig mot mig. Det ser ut som att hon egentligen skulle vilja nypa mig i kinderna och sticka till mig någon form av bakverk, men hennes professionalitet håller henne tillbaka. Tyvärr, får jag tillägga. Hon är som en farmor light. Jag har gått hos henne i över halva mitt liv, hon har sett mig växa upp och sett min synskärpa fördärvas undan för undan. Föga anade jag att det här besöket skulle bli det längsta någonsin.

Synundersökningen gick ganska bra. Jag fick kämpa lite för att inte briljera med mitt fotografiska minne. Om bokstäverna på tavlan bara liknar suddiga klumpar, men man minns dem perfekt eftersom man såg samma bokstäver med andra ögat för några minuter sedan, ska man inte läsa upp dem ur minnet. Då kan man få fel glasögon och slänga sina pengar i sjön. Försök aldrig, aldrig imponera på din optiker, eller på någon representant för sjukvården över huvud taget. Dagens tips.

Snart var synundersökningen klar. Det var dags att avrunda. Jag känner mig alltid lite olustig när det är dags att avrunda hos optikern, dels för att det är så trevligt att hänga där och dels för att det alltid innebär att tusenlappar ska försvinna från mitt konto och in på optikerns. Nu rörde det sig om drygt 2 300 kronor för en laddning linser jag hade beställt (glasögonen är klara om en vecka).

Nu står jag vid disken. Time to pay. Jag tar upp min korthållare i svart plåt, glad att "FUCK"-texten som upproriskt pryder den nästan nötts ner helt av mobilen och nycklarna som oftast gör den sällskap i fickan. Man ser bara lite av F:et och K:et, lite som syntavlan såg ut utan hjälpmedel. När jag öppnar korthållaren ligger inte mitt betalkort där. Bara mitt leg. Vad i helvete? Jag kör ner handen i fickan. Jag får upp ett plastkort. Är det betalkortet? Ja! Gott. Jag lämnar det i optiker Barbros trygga men ruinerande hand, som dock inte visar sig vara så trygg! Svisch! Hon drar kortet för hårt i kortapparaten och det flyger upp i luften...

...flyger...

...flyger...

...vänder i luften (i slow motion, var med mig här) ...

och faller ner i en glipa bakom en väggfast hylla!

"Neeej, inte igen!" ylar Barbro och gömmer huvudet i händerna. Sen ger hon ifrån sig en lång, osammanhängande harang. "Nu måste vi... Oj oj oj... Eva, kom och hjälp till här... och skruvmejsel... jag går in till tobaken och lånar en stjärnmejsel... Förlåt AmöbaBoy! Jag har satt upp en tejpbit för att det inte ska kunna hända men nu hände det... Jag är snart tillbaka!"

Pling-pling! Hon rusar över torget för att få tag i en stjärnmejsel, medan jag går in bakom disken för att hjälpa ögonläkare Eva med att tömma den stora hyllan på pärmar, glasögonfodral, linser, linsvätska och en hel del annan bråte. Det tar en god stund, och jag får en stark känsla av att vi är kolleger. Jag står och langar grejer till henne och hon staplar dem på en annan hylla. Pling-pling! Barbro är tillbaka med en stjärnmejsel. Hyllan ser mer än lovligt vinglig ut och vi får arbeta försiktigt, metodiskt, likt arkeologer, för att få loss den från väggen utan att allt rasar ihop i en hög. Till slut får vi loss den, drar ut den från väggen och hittar mitt kort. Att det inte ligger i en hög av damm är ett tydligt tecken på att det inte var första gången det hände.

Jag tyckte det var ett roligt äventyr, men Barbro skämdes och drog av trehundra på linskostnaden.