Security

Är det något de kan i det här landet så är det det där med säkerhet. Det ser ut så i alla fall. Om någon huligan skulle börja veva utanför arenan ligger han jävligt brunt till, skulle jag säga. Här formligen kryllar av poliser, väktare, schäferhundar och militärer. Femtio meter från våra ”kontor” ligger ett militärt övningsfält, och därifrån ekar marschmusiken och vrålen dagarna i ända. Jag gillar det faktiskt. De har duktiga trummisar. Missar aldrig.

Vid en parkeringsplats patrullerar en pajsare med maskingevär. Rikard, en kille som bor i rummet bredvid mitt, har sett en tvåmeters biff i kamouflagedräkt som går omkring med en fyrtio centimeter lång kniv i ett hölster på bröstet. Känns jävligt stabilt.

Nyckeln till allt är den lilla inplastade pappersbiten jag har runt halsen. Ackrediteringen. Den jag under inga omständigheter får slarva bort. (bild 215). På ackrediteringarna står siffror som visar vilka områden man har tillträde till. Till exempel 1 för pressläktaren och 5 för kommentatorsplatserna. Jag har ”all access”, en liggande åtta, och den underlättar mycket. Sen blir man ofta stoppad ändå, men det verkar vara mest för att vakterna har tråkigt. En del av dem kan man vifta bort och säga ”okej, okej” och gå vidare, andra inte. Man lär sig känna av det.

Den huligan som jiddrar får en missil i skallen.

Platthattar väntar på buss.